"You british are insane"
Följ med på en resa till Anfield tillsammans med mig, min pappa och min farbror.
Klockan är väl en sådär kvart i tolv när jag går igenom den smala grinden och uppför betongtrapporna. Intrycket från utsidan är motsägelsefullt. Å ena sidan modernt superbygge, å andra sidan gammaldags och lite nedslitet.
I gränslandet mellan entrén och själva läktaren serveras något att dricka, jag tittar inte efter så noga. Det står ett gäng poliser under skylten som vänligt slår fast, "no alcohol beyond this point". Jag går förbi lagens män och skylten också. Ett par steg upp väntar en syn som jag sett på tv oändligt många gånger, men som jag nu äntligen ska få se. Kanske regnar det, möjligen är det kallt. Arenan håller på att fyllas och jag slår något slags personligt rekord i insupande av intryck. Det ena avlöser det andra. Gräsmattan skulle kunna vara en onormalt stor golfgreen, the Kop är en fantastisk läktarbyggnad, det är verkligen nära till planen. Ett består - säga vad man vill om engelsmännen, detta ganska gråa folk, men bygga fotbollsstadions, det kan de. En man som står bredvid mig pratar norska med en kamrat innan han vänder sig till mig. "Isn't it cold?" Jag står enbart i min vita matchtröja. Den har varit inaktuell i ungefär fem säsonger. "No, I don't think so", svarar jag. Norrmannen skakar på huvudet. "You british are insane!"
***
För att förstå bakrunden till den här resan måste man faktiskt bege sig så långt som nitton år tillbaka i tiden. Då var jag ett år gammal.
Mina två medresenärer var i London den gången med en bekant, för att beskåda den engelska ligacupens final på Wembley. Matchen mellan Liverpool och Everton slutade 0-0 och cupen fick avgöras genom omspel.
Med sig hem hade min pappa en halsduk vars budskap jag snart skulle bli bekant med. Texten löd "LIVERPOOL FC - Milk Cup 1984", och den kom att hänga över min säng under hela min barndom.
***
Den här resan tar sin börja på Säves ursäkt till flygplats på Hisingen utanför Göteborg. "Gothenburg City airport". Jojo.
Tidigt går planet och visst är det konstigt hur jägermeister kan smaka bra så tidigt på dagen?
Väl i London har vi inga större problem med att finna Euston Street Station varifrån tåget tar oss till Liverpool. Resan är väl inget särskilt. Engelsmännen är ju som sagt ett rätt så grått folk. Vänliga, hjärtliga och humoristiska, ja visst, men gråa.
Husen, båtarna, fabriksbyggnaderna - allting går i samma dassiga gråskala som kolkraftverken. En gul caterpillar fluorescerar i soldiset. Men tågen är fräscha. Killen mitt emot mig läser the Sun. Jag överväger med mig själv, inser att vi fortfarande befinner oss på neutral mark, och läser några sidor. Det skrivs om Owens framtid i Liverpool. Skribenten tror på flytt. Plötsligt är jag glad över att det är The Sun jag lånat.
The Kop under match.
Resan tar drygt tre timmar, men går ganska så fort. För en gammal Championship Managerfantast som en annan är det naturligtvis med enorm upphetsning man vid vissa stopp läser stationsnamn som Stafford, Runcorn och Crewe.
Tågstationen i Liverpool är inte särskilt märkvärdig. Det stora konkava glastaket påminner om svenska byggnader med liknande syften. Den känns ganska liten, men det är mycket folk i omlopp. Det finns ett fotbollsintresse i stan, det är det första man förstår. Efter två steg har jag redan sett stora bilder på Michael Owen, El-Hadji Diouf, Danny Murphy och, minsann, Jamie Redknapp. Man märker också snart att vardagsklädseln för många är vad souvenirbutiken har att erbjuda, och det är en hel del ska det senare visa sig.
Följ med till Anfield i del II.
