Liverpool FC hjärta Thailand = sant?
Liverpool FC skall, enligt nyhetsrapporter, "i princip" ha nått ett avtal med Thaksin Shinawatra. Magister Grafström ger sina personliga reflektioner i ämnet.
Det skall sägas att det ännu inte finns något officiellt svar från Liverpool på dessa nyheter. Det går med andra ord inte att dra slutsatsen att allt är klart. Nu är det dock mycket som talar för att Liverpool kommer att köpas av Thailands premiärminister, åtminstone i någon form. Det är nämligen här som de flesta nyhetsrapporter går isär. Är det nationen Thailand som köper sin del? Shinawatra själv? Bildas det ett bolag som köper? Köper bolaget en del och bjuds resterande biten ut till folket i Thailand? I dagsläget vet ingen. Några ekonomiska summor har inte heller konfirmerats. Budet kan ha gått upp, det kan ha gått ner.
Vad tycker jag då om den här soppan? Hade jag tvingats välja mellan Shinawatra och Morgan hade jag, till skillnad mot många andra, valt Shinawatra. Dels för att Morgans bud var sämre (såsom det har rapporterats i alla fall), dels för att styrelsens arbete knappast hade blivit lättare om en smått rabiat supporter suttit och krävt tränarens avsked varje styrelsemöte.
Steve Morgan tog fram den bästa retoriska apparat han kände till, och körde stenhårt på "phatos" (att anspela på känslor) i viss kombination med "ethos" (själva personligheten), något som en miljardär mer eller mindre har för givet. Liverpool har gjort en medioker säsong spelmässigt, resultaten har ofta varit en besvikelse. Detta har Morgan utnyttjat genom att kräva tränarens avgång. Där har han för det mesta haft supportrarna med sig. Morgan har också riktat massiv kritik mot de nyförvärv Houllier har gjort, främst då de tre köpen sommaren 2002, Bruno Cheyrou, Salif Diao och El-Hadji Diouf. Även på denna punkt har han supportrarna i ryggen, då ingen av dem har presterat tillräckligt bra för att vinna supportrarnas förtroende. I vissa fall har de knappt fått speltid för att ens kunna försöka.
Morgan törstar dock efter en plats i styrelsen. Helst av allt vill han ha total kontroll. Att Liverpools problem skulle försvinna om klubben värvade några supernamn och sparkade tränaren är också en, enligt mig, ytterst naiv syn på saken.
Shinawatra, å andra sidan, vet vi inte så mycket om. Kommer han att sitta i styrelsen och kräva både det ena och det andra? Kommer han att delta sporadiskt, eller skickar han en delegat? Jag har svårt att se hur en premiärminister skall ha tid att, likt Roman Abramovich, följa med och se varje match klubben spelar. I den bästa av världar köper Shinawatra sin andel i klubben för att vinna popularitet i Thailand. För er som inte vet det är Liverpool barnsligt populära i Thailand. En bekant kom nyligen hem därifrån och han uppskattade att 80% av de som över huvud taget brydde sig om fotboll hade Liverpool som sitt favoritlag. Shinawatra skulle då, i den bästa av världar, skjuta in en stor summa pengar till Liverpool FC utan att vara intresserad av att påverka det minsta. Att klubben tar en sväng förbi Thailand före varje valår låter som en helt okej affär, om nu summan som rapporterats stämmer.
Nu lever vi inte, om nu inte Pangloss hade rätt, i den bästa av världar så Shinawatra kommer säkerligen att påverka klubben på ett eller annat sätt. Hur vet vi ännu inte.
Observera dock vad jag skrev en bit upp, om jag tvingades välja. Det hemliga alternativet, ingen alls, hade varit mitt val. Kanske för att jag fruktar vad som kan komma att hända. När Roman Abramovich köpte Chelsea tyckte jag det var intressant, och när värvningar som Glen Johnson, Wayne Bridge, Joe Cole och Damien Duff presenterades var det med glädje jag konstaterade att ryssen visste vad han höll på med. Helt korrekta värvningar, unga hungriga spelare med brittiskt (förlåt Duff) påbrå och mängder av erfarenhet från Premier League. Dessutom hade alla något att bevisa, de hade alla spelat i klubbar som tidigare inte hade med den absoluta toppen att göra. Detta skulle göra Chelsea till en riktig kraft att räkna med. Tyvärr fortsatte karusellen att snurra, och den gjorde det i allt högre fart. Veron. Crespo. Mutu. Superstjärnor som bara presterat bra utomlands. Nu skall jag inte på något vis komma och säga att jag hade facit i förhand, men jag misstänkte att dessa spelare skulle få det svårt i Premier League. Framför allt så trodde jag att de spelare som redan fanns i klubben skulle prestera bättre. Något som också visade sig vara sant, i semifinalerna i Champions League fick trion knappt spela, och i Verons fall var det kanske Ranieris största misstag denna säsong.
Nu fruktar jag att Liverpool kommer att göra någonting liknande. Att den begränsade börsen plötsligt blivit befriande att hantera. Att Houllier går omkring som pojken med guldbyxorna. Att Trezeguet, Kluivert och Ronaldo plötsligt är högaktuella för Liverpool. Bra spelare, men av någon anledning jag inte riktigt kan förklara i ord så skulle det kännas helt fel.
Samtidigt känns försäljningen av Heskey som en befrielse, inte för att jag nödvändigtvis ville bli av med Heskey utan mer för att vi inte hade haft något riktigt bra skäl för att sälja honom till en konkurrent. Vi hade haft råd att behålla honom, och med Houllier kvar i klubben hade han nog fått tillräckligt med speltid för att inte gnälla, även om vi värvade trion ovan. Se återigen på Chelsea, de lånade ut en anfallare som stått i periferin hela sin Chelseakarriär, i övrigt behöll de alla anfallare, trots att nya storstjärnor värvades. Jag vägrar tro att kontinuerlig framgång kan skapas med fyra spelare som är så pass stora stjärnor att de räknar med att få spela merparten av matcherna. Chelsea har ännu kvar att motbevisa mig, samtidigt så ångar ett Arsenal, lett av Henry, fram som det ultimata beviset för min tes.
Ja till Shinawatras pengar. De behövs. Främst för att kunna säkerställa klubbens ekonomi i en tid där mäktiga Anfield börjar kännas trång. En arena är inte direkt gratis, och ju färre lån klubben tvingas ta för att bygga en ny desto bättre. Att dessutom ha den ekonomiska kapaciteten att värva en riktig stjärna som besitter spetskompetens som laget saknar vore inte helt fel.
Nostalgikern i mig vill ändå ha kvar det som det har varit. Jag vill inte ha en rabiat byggnadsmagnat, och jag vill inte ha Thailands premiärminister. Tyvärr kanske inte detta går att kombinera med de framgångar jag önskar mitt älskade Liverpool FC, så kanske måste jag bita i det sura äpplet och acceptera att vi nu lever i en ny tid i fotbollsvärlden.
