”Det kommer ta minst tre år innan vi är tillbaka”
Albin Stenberg, det senaste tillskottet i Queens Park Rangers-redaktionen på SvenskaFans, berättar i denna text om QPR:s säsong anno 2012/13.
Ur den mest dramatiska upplösningen på en Premier League-säsong någonsin, klev två klubbar fram som vinnare, den ena hade vunnit ligan för första gången på 44 år, och den andra hade klarat sig kvar i sin första säsong i Premier League säsong på 15 år. Ur QPR-ögon så var detta ett drömläge- en eventuell nedflyttning hade bara varit en försinkning av ägarnas långsiktiga plan och klubben var nu redo att ta nästa steg; etablera sig. Orden klingar sannerligen bra, men hur lätt är det egentligen? Visst, Norwich hade ju gjort det bra, en stabil mittenplacering efter endast förnuftiga och ekonomiskt hälsosamma investeringar. Kan en Paul Lambert så kan väl en Mark Hughes?
Ännu en sommar av extrem omsättning utav spelare, man blev egentligen inte alls orolig när Heidar Helguson lämnade, för vi hade ju en urstark, intelligent target-player i Bobby Zamora och en hetlevrad målspruta i Djibril Cissé. Mittfältet då? Jo, spelare som Ji-Sung Park, Esteban Granero, Stephan M’bia och David Hoillet värvades in av Mark Hughes tillsammans med sin talangfulle huvudscout Mike Rigg. Mike Rigg som tillsammans med sin utarbetade scouting-princip hittat och värvat spelare som Vincent Kompany för billiga summor skulle väl omöjligen kunna misslyckas med Tony Fernandes i ryggen? Jodå. Vi väntade hela sommaren på försvarsspelare, då vi skeppat ut våra Championship-hjältar tänkte vi att det bara var en tidsfråga innan det skulle ske. Ryan Nelsen värvades in på fri-transfer tidigt under sommaren och inte trodde vi att han skulle spela in vital del under den första halvan av säsongen för att sedan lämna oss i sticket. Mark Hughes verkade ha någon slags tanke om att Clint Hill och Anton Ferdinand skulle leda oss till en stabil mittenplacering under säsongen, och vi tittade enögt på i tro om att en Europaplats hägrade.
Resultatet av den kanske mest obalanserade truppen i Premier Leagues historia talade sitt tydliga språk efter en katastrofal insats mot Swansea i hemmapremiären. 5-0 och förödelsen var total. Det walesiska svaret på Barcelona hade demolerat oss totalt. Vi skulle veckan efter åka upp till Norwich och kompensera för den katastrofala insatsen mot Walesarna och ”hämta hem” tre poäng. Något som vi återigen misslyckades med, och oron stegrades definitivt om ett splittrat omklädningsrum när Cissé inte firade Zamoras straffretur efter att själv ha missat. Vi vet inte hur snabbt Mark Hughes förlorade omklädningsrummet, men att det gick snabbt tyder verkligen indikationerna på.
Efter att ha misslyckats att vinna på 12 försök fick tillslut Mark Hughes sparken efter fansens vädjan till Fernandes via Twitter. Efter att ha bevittnat lagets 13 segerlösa match från läktaren på Old Trafford fick Redknapp därefter jobbet i klubben, vi var alla skeptiska till att Harry ”Houdini” Redknapp skulle lyckas rädda det sjunkande skeppet, men någonstans fanns det en gnutta optimism. I alla fall för min del. Harry såg ut att få igång gnistan till viss del i det uddlösa lag som gått 13 matcher utan vinst med en hemplockad poäng från Sunderland, något som vi alla ansåg vara nästintill en bragd. Det kändes som vi började andas optimism igen och kanske kunde detta återigen gå vägen med minsta möjliga marginal. I januari-fönstret var det minst sagt fria tyglar från Fernandes, närmare 250 miljoner spenderades och om det inte skulle vända nu, skulle det vara helt kört. Jag var själv där när vi den andra januari 2013 spelade hem tre poäng på Stamford Bridge och euforin var total. Helt plötsligt var Shaun Wright-Phillips på gränsen till QPR-legend och Redknapp var namnet på allas läppar.
Att säga att vi plockade hem Christopher Samba till Premier League vet ja inte om jag kan säga är sant, för fick vi verkligen rätt Samba? Att döma från vårsäsongen fick vi en medioker mittback vars positionsspel knappt var jämförbart med Fitz Halls. Enda skillnaden mellan de två mittbackarna är att prislappen på den förstnämnde var 130 miljoner kronor. Sydkoreanen vi tog in för cirka 30 miljoner kronor har fått hålla till i reservlaget, och jag kan inte för mitt liv förstå varför man investerar 30 miljoner i en spelare som inte ens får chansen. Kanske vi redan där förutsåg vårt öde och värvade inför Championship året? I vilket fall är det högst konfunderande. Att säga att vi har blandat och givit i år är en stor underdrift, från att ha blivit totalt utspelade av både Swansea och Manchester United och sett nästintill apatiska ut- till att vinna två matcher i rad för första gången sedan december 1995 finns det ingen riktigt förklaring på. Den andra nedflyttnings-kandidaten Aston Villa väntade på bortaplan och jag är fortfarande övertygad att om inte Bosingwa stått och drällt med bollen istället för att slå det självklara inlägget- hade vi varit på säkert mark i detta nu. Vi hade dominerat på Villa Park, det kändes för första gången på hela året att vi verkligen skapat tryck på våra motståndare och spelade med något slags självförtroende. När Agbonlahor kvitterade i slutsekunderna av den första halvleken efter att ha misslyckats att skapa någonting under de första 45 minuterna visste jag att det skulle bli tufft. Total dominans från hemmalaget i andra halvleken gjorde att vi förlorade matchen och gapet uppåt skulle visa sig för stort för att ta igen.
När det blev teoretiskt omöjligt för oss att stanna kvar efter slutsignalen på Madejski Stadium var det som om man kunde andas ut, lidandet för i år hade nått sin slutpunkt, ett ofattbart anti-klimax hade prytt våran säsong. Säsongen som skulle vara vacker blev istället en mardröm och inte nog med att den sportsliga delen inte gick vägen, så har klubbens skulder förstorats markant sedan Fernandes inträde i klubben.
Men ”vi blickar framåt”, ”vi har lärt oss av våra misstag”. Att ens finslipa på arenaplaner känns i nuläget otroligt långt borta. Men jag blev lättad när Fernandes uttalade sig om att vi behövde två eller tre säsonger att bygga om klubben innan vi kan gå upp igen och det känns mer realistiskt än någonting han har sagt innan. Jag vet att det är nödvändigt med en omstrukturering av det mesta i truppen, om den omstruktureringen går på två säsonger förtjänar alla medverkande en eloge. Men jag tror det kommer ta minst tre år innan vi är tillbaka, men att vi istället är redo för det då. Att säga att Tony Fernandes kunskaper om att driva en fotbollsklubb är begränsade är snällt.
Tony Fernandes har drivit en fotbollsklubb med för mycket kärlek och för mycket tillit, dra ner på kärleken och addera istället lite hjärna och istället för att bli lurad av otaliga agenter, varför inte ta upp luren och ringa Amit Bhatia? Bhatia, Saksena och Warnock tog i princip upp klubben med egna händer med hjälp av otroligt små ekonomiska tillgångar och den omstruktureringen gick på en sommar.
Det är dags att sätta sig i skolbänken och lära sig Fernandes, kanske har vi redan din mentor i klubben, kanske heter han Amit och är svärson till mångmiljardären Lakshmi Mittal. Vem vet?
