Gästkrönika: Episode III, A new hope?
I sin krönika kryddad med referenser till Star Wars resonerar Mattis Karlsson kring vad det innebär att Alex Ferguson efter 27 år lämnar posten som manager för Manchester United. Vad kommer Liverpool att vinna respektive förlora på att imperiet på den mörka sidan förlorar sin kejsare? Klubbarna har haft var sin storhetsperiod som spänner över fyra decennier och med ställningen 1-1 är det nu dags för en tredje period i matchen om galaxen.
"Sir Alex lägger av. Slå upp skumpan!" Jag läste sms:et. Jag läste det igen. Sen sprack ett stort leende upp. Hur många gånger har jag inte tjurigt frågat mig själv om man någonsin ska bli av med gubben? Ska han någonsin sluta vinna? Blir det aldrig nog?
Ni har nog redan fattat att det här inte är en i raden av alla hyllningskrönikor som skrivs till skottens ära. Inte för att han inte förtjänar det. När det kommer till titlar, till att ha byggt från grunden, ja när det kommer till att vinna – och det under en väldigt, väldigt lång tid - så saknar den rödrosiga managern motstycke inom den moderna fotbollen. Hyllningar är på sin plats, för all del. Men jag håller på Liverpool. För mig är inte Sir Alex bygge en guldkantad vinstmaskin. Det är en dödstjärna. En dödstjärna som med sin mäktiga laser har pepprat ned varenda rebell som har vågat gå i mellan Darth Fergie och hans imperium. Därav mitt leende, därav min lättnad när sms:et ramlade in.
Jag är född 1986, alltså samma år som Fergie började skissa på sin enorma rymdstation. Jag känner inte till en galax utan United-dominans. Jag har aldrig fått uppleva en ligatitel med det Liverpool jag älskar så högt. Någon gång har det varit nära, men till slut har han ändå stått där med ett segerflin. Jag har hört legenderna om den gamla tiden när galaxen regerades av våra egna. Det ska ha varit något alldeles speciellt. En tid när det regnade bucklor och guld över staden som mitt lag kallar för hem. Det kallades för den bästa tiden ett engelskt fotbollslag någonsin har haft. Men det var inte min tid. Under min tid har jag sakta sett ett United lett av Alex Ferguson komma allt närmare, och slutligen – vad det gäller ligatitlar – också förbi. (Föreställ er gärna att jag visar upp fem fingrar just nu.)
Skotten har personifierat en skugga som har vilat över mitt supporterskap genom just hela mitt supportarskap, ja hela mitt liv. Om jag hatar Alex Ferguson? Ja, vid tillfällen. Jag har hatat honom när han förminskat klubben jag känner så mycket för. Jag har hatat hur han alltid ska lägga den där blå näsan i blöt och jag har hatat hur han behärskar den mörka sidan till den milda graden att han kan förlänga fotbollsmatcher med ren viljekraft. Ett gammalt skämt säger att när världen går under ska man hålla sig nära Fergie för att han kommer få tio minuter mer än alla andra. Jag garvade när jag hörde det, men om världen börjar rasa under mig tänker jag banne mig leta rätt på skotten. Med allt det här (och galaxens bästa) i åtanke är det kanske inte konstigt att jag log efter att telefonen plingat till.
Jag har dock redan hört många supportrar säga att de kommer att sakna Ferguson, då talar jag inte om hans stormtroopers på Old Trafford utan om vanliga rebeller som förmodligen delar en slags bitterhet med undertecknad. Jag kan på sätt och vis relatera till det. Missförstå mig inte, mitt blodtryck är redan nu nere på en mer hälsosam nivå. Men vad är Star Wars utan den onde kejsaren? Föreställ er följade scenario: Steven Gerrard målar mot United och euforin är ohejdbar! Tv-producenten zoomar in tränarbänken för att i bild få se misären hos… ja vem då? David Moyes? Näe, lägg av alltså.
Ärligt talat, några av mina mest underhållande stunder som supporter har varit att få se skotten äntligen bli satt på plats. Det behöver inte ens röra sig om en Liverpoolseger, kanske bara en missräkning från Manchester United mot dåligt motstånd (Exeter 2005 någon?), eller ett alltför tidigt cuputtåg som efter mötet med Basel häromåret. En missräkning som måste ha gjort det svårt för Fergie att förklara för frugan att de lediga torsdagskvällarna var ett minne blott. Eller vad sägs om den berömda Rafa-ranten ”I’ll talk about facts” och hur han ständigt refererade till en ”Mr Ferguson”. Jo tack, till och med de mest oslagbara vinnarna bjuder på njutning för oss andra, de finns nämligen inga bättre att äntligen få slå. I det avseendet kommer nog Ferguson att vara en saknad man till och med bland Scousers och Liverpoolsupportrar världen över.
Så till framtiden. Betyder Unitedledarens avhopp att imperiet kommer att tappa sitt grepp framöver?
Å nej, imperiets politiker letar redan efter en yngre förmåga att locka över till den mörka sidan. I skrivande stund pekar allt på att David Moyes lämnar Goodison för att ansluta till generalerna på dödstjärnan. Ett val som jag tror innebär att man kommer att stå fortsatt starka i Manchester. Det bygge som Ferguson har konstruerat och dominerat den engelska fotbollen med är för starkt byggt för att bara rasa ihop. Så hoppet om att United nästa säsong ligger platt ger jag inte mycket för. Däremot är det så med starka byggen att de behöver ständigt underhåll för att inte börja vittra i knutarna och det råder inga tvivel om att det finns människor som är oersätteliga i det avseendet. Liverpoolsupporters vet detta bättre än de flesta. Och kanske blir Unitedfansen förr eller senare också varse om detta.
Liverpool byggde ett eget imperium en gång, nu har United njutit frukten av sitt och man kan nog säga att det står 1-1 i matchen om galaxen. Man brukar säga att imperier faller inifrån, att de till slut förgör sig själva. Det kanske stämmer, och det faktum att Ferguson har fått en plats som Director of Football samt som ambassadör kan så klart ställa till det för efterträdaren. Jag tror dock att det är att hoppas för mycket. Ferguson har visat sig vara en otrolig resurs för sin klubb och jag ser inte varför han skulle sluta vara det i en ny roll. Det måste förstås vara jobbigt att höra Fergies steg i korridren, men den tränare som tar över United, vem det än må bli kommer garanterat att göra så med skottens välsignelse. En manager av gudsnåde alltså. Att ifrågasätta mandatet hos en ny manager är att ifrågasätta mandatet hos Ferguson själv, och med tanke på den värld han har lagt under sina fötter är det nog inte att rekommendera. Läs det gärna som en hyllning till en av fotbollens största för längre tänker jag inte gå i mina ord. Men jag tänker säga, Tack! Tack för en god match Sir Alex Ferguson!
Nu börjar en tredje period i matchen om galaxen och vi kommer att entra planen taggade, fullt medvetna om att våra rivaler saknar sin obestridde kejsare, och kanske kommer rivalerna att darra lite mer än vanligt på grund av samma vetskap.
