Inför: Liverpool FC - Norwich City

Inför: Liverpool FC - Norwich City

Liverpool växlar från tigrar till kanariefåglar och har förhoppningsvis siktet inställt på rätt bur den här gången när Norwich ska få sona för resultatet mot Hull i söndags. Annars är väl den stora frågan om Brendan Rodgers håller fast vid samma backlinje den här gången.

NORWICH CITY FC
 
Säsongen 2012-13 – tung start
 
Det var det där med den svåra andrasäsongen. Norwich fick vänta ända tills den åttonde omgången innan den första segern kom och den togs hemma mot Arsenal med 1-0. Den 3-poängaren markerade dock början till en mäktig form som nog ingen såg komma.
 
Efter att ha tagit bara 3 poäng på sju matcher och haft 5-17 i målskillnad radade Norwich upp tio matcher utan förlust under vilka de tog 22 poäng.
 
Norwich hade inför landslagsuppehållet förlorat mot Liverpool med 2-5 och Chelsea med 1-4, och man kan bara gissa vad Chris Hughton sa på träningarna, men man kan ana att det handlade om en tätare mer cynisk inställning för när ligaspelet startade igen såg Norwich resultat ut som följer: 1-0, 1-1, 1-0, 0-0, 1-0, 1-1 och 1-1. Förutom Arsenal besegrade de Stoke och Manchester United, så det var inte vilka lag som helst.
 
Trots att målen började trilla in åt båda hållen fortsatte Norwich att ta poäng och de vann mot Sunderland (2-1), Swansea (4-3) och Wigan (2-1). Laget hade åkt snabbhiss från nittondeplats och var uppe på en sjundeplats i mitten på december.
 
Att den fina sviten inte skulle hålla säsongen ut var ingen överraskning, men att vändningen skulle komma så plötsligt och brutalt var mindre väntat. Efter sex vinster och fyra oavgjorda på tio matcher följde usla en seger och åtta förluster på de följande sexton matcherna.
 
Norwich var på väg ner i nedflyttningsstriden och även om fallet saktade ner tillfälligt genom vinst i sexpoängsmatchen mot Reading (sedermera relegerade) föll de med uddamålet i omgång 35 och 36. De samlade dock ihop sig och vann hemma mot WBA med 4-0 och skrällde borta mot Manchester City med en 3-2-seger i den avslutande ligamatchen. I en mycket tät undre halva såg de sig hastigt och lustigt studsa upp till plats elva när säsongen summerades, men de säsonger som 44 poäng räcker till en elfteplats i Premier League kommer att vara lätträknade.
 
Norwich 41 mål framåt (och då kom sju av målen i de två avslutande matcherna) var tredje sämst bakom Stoke (34) och QPR (30).
 
Sommarvärvningar
 
IN
Ricky van Wolfswinkel, forward, Sporting, £8,5M
Javier Garrido, vänsterback, Lazio
Nathan Redmond, vänsterytter, Birmingham
Martin Olsson, vänsterback, Blackburn Rovers
Carlo Nash, målvakt, Stoke, fri transfer
Leroy Fer, central mittfältare, FC Twente
Gary Hooper, forward, Celtic
 
Lån IN
Johan Elmander, forward, Galatasaray, säsongslån
 
UT
Simeon Jackson, Korey Smith, Marc Tierney, Elliott Ward, Chris Martin, Tom Adeyemi, George Francomb, Ramil Sheriff och Olumide Durojaiye fick avslutade kontrakt efter fjolårssäsongen.
 
Under sommaren försvann även:
Jed Steer, målvakt, Aston Villa
James Vaughan, forward, Huddersfield Town
Grant Holt, forward, Wigan
Leon Barnett, mittback, Wigan
Jacob Butterfield, central mittfältare, Middlesbrough
 
Lån UT
Declan Rudd, målvakt, Preston NE, säsongslån
Andrew Surman, central mittfältare, Bournemouth, säsongslån
David Fox, central mittfältare, Barnsley, 27 dec 2013
Daniel Ayala, mittback, Middlesbrough, 23 jan 2014
 
Säsongen 2013-14
 
Två segrar på de senaste tre har lyft Norwich över strecket och upp på en fjortondeplats och båda de vinsterna togs på Carrow Road. Sett till motståndet, West Ham och Crystal Palace hemma, är det just den typen av matcher laget måste vinna om de ska överleva en säsong till. Dessförinnan hade Norwich bara vunnit två av de tio första omgångarna, något överraskande hemma mot Southampton och borta mot Stoke.
 
Annars hittar vi totalt 2-16 och 0 poäng i matcherna mot Tottenham, Chelsea, Arsenal och Manchester City, vilket förklarar den svaga målskillnaden 11-23 efter tretton omgångar.
 
Norwich har bara gjort 8 mål på de 14 senaste bortamatcherna och gått mållösa från åtta av dem. Under Hughtons ledning har kanariefåglarna vunnit tre och förlorat 15 av 25 bortamatcher i Premier League.
 
En sak till. Norwich bör nog ha skapat sig en större säkerhetsmarginal än i fjol med tanke på att deras avslutande matcher den här säsongen är mot Liverpool, Manchester United, Chelsea och Arsenal…
 
Skador
 
Chris Hughton har inga nya skador att ta hänsyn till, men han tycker nog att det räcker eftersom Norwich jämte Arsenal är hårdast drabbat på skadefronten, åtminstone i antal spelare.
 
Mittfältaren Anthony Pilkington och Robert Snodgrass missar matchen likt rekordvärvningen Ricky van Wolfswinkel som blir borta ytterligare tio dagar.
 
Elliott Bennett (knä), målvakten Mark Bunn (fotled) och mittfältaren Alexander Tettey (fotled) är långtidsskadade.
 
Tidigare möten (i Liverpools favör)
 
Totalt i ligan: 27 vinster, 13 oavgjorda, 11 förluster
Totalt Premier League: 8 vinster, 2 oavgjorda, 2 förluster

På Anfield: 16 vinster, 6 oavgjorda, 4 förluster
Premier League på Anfield: 4 vinster, 2 oavgjord, 1 förlust
 
Liverpool har vunnit sju av de åtta senaste mötena lagen emellan, den åttonde slutade oavgjort.
 
De tolv senaste mötena i Premier League har producerat 41 mål.
 
Norwich besegrade Liverpool på Anfield i april 1994 i den sista matchen framför ett stående The Kop. Det är lagets enda seger borta mot Liverpool på de nio senaste.
 
Lagen möttes säsongerna 1992/93-1994/95 innan Norwich åkte ur. 2004/05 gjorde Norwich en kort återkomst för att sedan försvinna ner en division och dyka upp säsongen 2011-12. Då blev det 3-0-vinst för Liverpool som följdes upp med 5-0 på Anfield tidigt i år.
 
Säsongerna 1960/61 och 1961/62 möttes lagen i andradivisionen.
 
Liverpool hade Kevin Keegan, Norwich hade Kevin Keelan, en målvakt som spelade 673 matcher för Norwich och med det satte han ett svårslaget klubbrekord. Hans sista match i den gulgröna dräkten var en underhållande 3-5-förlust mot Liverpool i februari 1980.
 
LIVERPOOL
 
Under Brendan Rodgers ledning har Liverpool aldrig förlorat två raka ligamatcher och han förväntar sig precis som oss supportrar en positiv reaktion efter förlusten på KC Stadium i söndags. Med 30 % av utespelarna i startelvan borta var det givet att Liverpool inte skulle ha samma slagstyrka, men mot formsvaga Hull City ska det ändå räcka och om motståndarna gör en utomjordisk insats ska Liverpool åtminstone ha gett allt och fallit krigande. Så var som bekant inte fallet.
 
En hemmamatch mot Norwich likt mot West Ham till helgen är av den typen att det nästan inte går att övertyga överdrivet. Liverpool förväntas alla säsonger vinna med någon boll och dominera matchbilden. Det är givetvis gott så, men det verkliga beviset på att laget har gjort läxan kommer egentligen närmare jul när det återigen blir dags att ta bussen bort från Anfield.
 
Dock ska det sägas att vid de tillfällen då det har talats om behov av en reaktion den här säsongen så har laget varje gång svarat med gasen i botten från avspark, varit överlägsna motståndet och haft 2-0 eller 3-0 i halvtid. Jag tänker här på 3-1 borta mot Sunderland efter 0-1 hemma mot Southampton, 4-1 hemma mot WBA efter 2-2 borta mot Newcastle (ledning och en man mer i en halvlek) samt 4-0-utrullningen av Fulham efter 0-2 mot Arsenal. Men, det är också rätt tacksamma matcher, och det är inte så att Liverpool haft sin reaktion i form av en hemmavinst mot Chelsea eller övertygat borta mot Tottenham. ”Reaktionen” är egentligen det förväntade resultatet och det man kan kräva sett till styrkeförhållandena.
 
Om vi återvänder till matchen mot Hull ska tigrarna inte skämmas för sin insats, men det handlar inte främst om att Liverpool gör dem bra utan att Liverpool gör Liverpool dåliga. Som Josef tydligt visade i matchanalysen hittar vi de fem mest frekventa passningsvägarna inom backlinjen inklusive målvakt och defensiv mittfältare och detta i en match där vi jagar kvittering sista tjugo! Det är också värt att poängtera att Hull totalt har fyra avslut innanför ramen. Det första hade Mignolet koll på tills Martin Skrtel kliver emellan, det tredje är en inlyft boll i straffområdet som Liverpool har 3-4 möjligheter att rensa men misslyckas med innan det hamnar i de egna nätmaskorna och det fjärde är återigen en boll in mot mål som rutinmässigt ska rensas till hörna, men i stället nickas i eget mål av Skrtel. Sedan har vi ett hårt och lågt distansavslut som Mignolet håller. Ni ser, vi är vår egen värsta fiende.
 
Bakom S&S är Steven Gerrard en mycket viktig poängspelare, särskilt i samband med fasta situationer, och han gör ena halvan av sitt jobb på KC Stadium genom att skjuta in en frispark. En Houlliersk dag hade det här varit en 1-0-vinst som vi gäspat oss igenom och tagit ”det är de 3 poängen som räknas och Hull hade inte en enda riktigt farlig målchans” före ”jösses vad vi skapade lite framåt” och några år senare hade Gerrards mål i alla fall ordnat ett Benítezkt kryss. Den andra halvan av hans jobb är kaptensrollen och mittfältsdrivet, något som jag inte tycker att han bar upp fullt ut.
 
När det gäller laguttagningen är jag dock inte lika kritisk som andra. Philippe Coutinho var inte aktuell för spel från start efter att inte ha kunnat träna under veckan och Iago Aspas var tillbaka i full träning så sent som i slutet av den förra veckan och det var ett frågetecken om han ens skulle ta en bänkplats mot Hull. Lägg så till att Moses och Sterling börjat på bänken som många ville. Vad får vi då kvar att komponera en offensiv med? Ja, under ovanstående förutsättningar tar laget ut sig självt även om man kan dribbla runt med de exakta positionerna.
 
            Lucas Allen
Henderson Gerrard Alberto
                Suarez
 
Visst det ser inte så illa ut, men det är en hög andel mittfältare och framför allt väldigt centralt sinnade spelare. Garanterat hade det kommit kommentarer om att Rogers fegade som inte använde just Moses och Sterling för att få mer bredd i spelet och ”Är det inte i den här typen av matcher som Sterling ska kunna utvecklas som spelare?”, ”Vad ska vi ha truppen till? Och så vidare. Sterling fyller 19 år på söndag och Moses 23 år nästa torsdag. Sterling måste få matchtid för att utvecklas och Moses behöver, om han är tänkt som ett framtidsnamn, speltid för att komma in i laget. Joe Allen glänste inte ens före sin jättemiss i derbyt och Luis Alberto från start hade varit en av säsongens laguttagningsöverraskningar så här långt även om jag personligen tycker han är väldigt underutnyttjad.
 
Att under de skade- och speltidsförutsättningar som förelåg välja de mest naturliga yttrarna ser jag inte som särskilt märkligt och om så av ingen annan orsak måste Rodgers få utvärdera spelarna utanför startelvan för att veta om det är något att satsa på eller inte. Kanske utmynnar det här främst i en dyrköpt lärdom om att Moses var ett backuplån som inte är tillräckligt nära en färdig produkt för att kunna matchas in i Premier League eller att Sterling behöver två säsongers erfarenhet innan han inte bara är en medgångsspelare när motståndarna backar hem och det erbjuds stora ytor på Anfield. Sterling har en resa att göra när det gäller ren mental mognad också. Moses största problem är av vad vi har sett hittills att han är så svag på att värdera möjligheterna – framför allt riskerna – i en given situation. En spelare som bara säkrar kommer aldrig att våga och växa, men någon som överarbetar situationer centralt när stora delar av laget är på väg framåt eller försöker sig på en peta-spring strax utanför straffområdet saknar taktisk finess. Däri ligger som jag ser det Moses stora svaghet och att det blir dyrbart att ha honom på planen tills han eventuellt har kommit tillrätta med de här bristfälligheterna.
 
Det är klart att jag med facit i hand hellre hade velat se den hypotetiska 2-3-1-uppställningen här ovan, men huvudpoängen är inte att den nödvändigtvis hade presterat bättre eller förhindrat att Skrtel styrt in två bollar i eget mål utan att jag utifrån förutsättningarna förstår resonemanget bakom den elvan som Rodgers valde och på pappret stavar inte Allen (1 match från start) och Alberto (0 matcher från start) i stället för Moses och Sterling succé. Fast egentligen är det här en väldigt utdragen och omfattande harang för att landa i det jag är överens med många om. Om alla spelare hade svettats blod för klubbmärket och kämpat som om Manchester United stått på andra sidan hade Liverpool fixat minst oavgjort och i det avseendet är det långt fler än bara två spelare som behöver ta en titt i spegeln och utvärdera sin egen insats.
 
När det gäller formerandet av backlinjen och val av mittlås är det största problemet troligen roterandet i sig snarare än valet av vilka som spelar centralt. Det riskerar att sprida en osäkerhet från manager till spelarna när så väl formation som position växlar och gör att ingen duo (ibland trio) riktigt får tid att smälta ihop till en enhet. När det gäller mittbackarnas prestationer är jag övertygad om att det spelar roll vilka som spelar på kanterna och det är då värt att notera att i de enda matcherna den här säsongen som Liverpool har startat med Glen Johnson till höger och José Enrique till vänster, mitt förstaval före säsongen så väl som i dag om de hade varit friska, vann laget med 1-0, 1-0 och 1-0. Sedan har Johnson och Enrique varit skadade om vartannat och Liverpool har hållit nollan i en(!) av tio ligamatcher. Eller vad sägs som att det var 15 år sedan Liverpool senast släppte in 3 mål eller fler i två raka ligamatcher? Vi behöver för övrigt backa ända till 1954 för att hitta den senaste gången det skedde i tre raka matcher, men den statistiken hoppas jag vi slipper dra upp igen efter matchen i morgon.
 
Källor: BBC Sport, liverpoolfc.com, en.wikipedia.org, stats.365football.com

Mattias Hernermattias.herner@liverpoolsweden.se@liverpoolsweden2013-12-03 20:48:00
Author

Fler artiklar om Liverpool