Krönika: Ambition kontra resultat
Den nuvarande klubbledningen har svikit vid några tillfällen och har gett massvis med löften, men vad har vi egentligen fått ut av allt detta? I en tidigare krönika tog jag upp fördelarna med den nya klubbledningen, tänker här ta upp det som har misslyckats.
Ambition sägs lätt men är svårare att praktisera
På fler än ett sätt har jag betraktat övergångarna inom Liverpool de senaste åren, både in och ut. Ambitionen finns ”uttalat” där men ska vi se till vad en realist som jag tänker om det, så är det att ord förblir tomma så länge de inte realiseras. I en önskan att återuppliva klubbens stora namn så har ambitionen nästan alltid varit större än verkligheten. Brendan Rodgers har haft så pass mycket tilltro tillsina spelare, att man lätt får tanken att allt vi har i truppen är klass. Vi är fortfarande en klubb som bygger, där andra har byggt färdigt och expanderar. Taktiskt sett har vår tränare inte kunnat arbeta på det sätt han vill på grund av fel spelartyper för själva spelsystemet. När man iakttar Martin Skrtel när han försöker sig på något han inte behärskar, som en skruvboll via backlinje till mittfält, kommer man till den insikten bland annat. När Joe Allen gömmer sig bakom Steven Gerrard och förlitar sig på att andra ska göra grovjobbet, är det en sorts personkemi som inte klickar.
Att få en startelva att klicka är en tränares huvuduppdrag, och Brendan Rodgers kan endast arbeta med det han får på fatet, om han vill ha en spelartyp som Clint Dempsey är det för att vi behöver någon som kan avlasta andra genom att göra mål. Ledningen i sin tur lade alla ägg i en korg och trodde att så länge som vi har Luis Suárez behövde vi inte någon annan. Det spädde på lagets ineffektivitet framför målburen, och beroendet av en spelare blev så starkt att spelaren i sig växte sig större än resten av namnen i startelvan.
Ian Ayre är en så kallad drömmare, en som endast ser en lösning på de existerande problemen, och har utlovat mycket mer än vad vi har fått tillbaka som fans. Man kan ryckas med om man bokstavligt tyder in vad som sägs av ledningen, men i stor omfattning har vi faktiskt inte investerat ”rätt” sett till pund. Snarare har klubben lagt ut enorma summor på spelartyper som man trodde sig behöva, men som sedan av näste tränare har avfärdats ytligt som att de inte duger för spelsystemet. Att Stewart Downing har länkats bort tidigare, när just Andy Carroll precis har sålts för långt under inköpspriset är ännu ett kvitto på att vi vill ha en snabb väg till succé. Det förefaller sig som så att vi satsar allt på ett kort, oftast tränarna och i och med det slänger in några chansningar till nya spelare för honom. Vi var nog många som trodde på Kenny Dalglish och det fanns positiva strömmar under ett stort antal matcher för att vi skulle tro så. När han fick sparken och Rodgers kom in med sitt flärdfulla passningsspel som standard för hur vi skulle bygga klubben var det inte alla av oss som var övertygade. Att försöka efterlikna en annan modell (Barcelona), är tydligt när man ser till spelstilen men ändå inte, då spelsystemet byggs mycket mer på ett direkt spel. Men vad som står överhängande klart, är att Brendans vision för hur man spelar fotboll inte har utmynnat i några större bedrifter sett till spelidé. Trots detta är det värt att påpeka att det endast gått ett år.
Rodgers vilja
Vi fans intalar oss att Brendan Rodgers är tränaren som ska ta oss till en toppfyra-plats, men vid en närmre titt håller jag det för sant att ledningen inte ser på Brendan som att vi står och faller med denne. Ledningen verkar vara villiga till att köra över vilken tränare som helst för att nå en plattform där vi kan gå vidare med nya planer ifall de gamla inte uppfylls. Visserligen har ledningen gett Brendan ett mandat på minst två år till, men att detta mandat skulle vara oberoende av resultat tror nog ingen på. Uppdraget som Rodgers har anförtrotts att utveckla kan bara stå sig starkt i bemärkelse att det verkligen satsas kontinuerligt. Brendan är högst sannolikt på väg mot ännu större saker som tränare, och om vi inte kan matcha den stora hungern som vår käre tränare har uppvisat, är det mycket möjligt att Liverpool endast blir en mellanstation för honom.
Det är med en skamsen uppsyn vi ser till den kommande säsongen och vår uteblivenhet från Europa-spel. Champions League är det enda som kan rädda Rodgers, kanske inte redan i år, men väl sett över två år. Självklart går det i Brendans egen takt, men för Liverpools del är det nödvändigtvis inte som så att vi når vårt mål redan nästa säsong. Större ekonomiska muskler finns redan i andra klubbar, och när vår bäste spelare (Luis Suárez), jämt och ständigt talar om större valmöjligheter undrar man över varför han inte kan finna den här? Som den realist jag är har jag sett alltför många uttalanden, där man påpekar att klubben är på väg åt rätt håll, men där konkret fakta inte har lagts fram på bordet. Konkret fakta är för mig endast resultat, på kort sikt som lång sikt. Att de amerikanska ägarna tänker till största andel på att klubben ska gå med vinst märks tydligt. Det blir således inga vilda satsningar på övergångsmarknaden och Brendan får göra det bästa han kan av ett stundtals obefintligt spelsystem.
Jag är charmad av Rodgers, men inser likväl att hans jobb till viss del beror på om ledningen kan matcha hans stora ambition. Ledningen kan likväl köra över Rodgers i ett senare skede och skylla allt på honom likt de har gjort med tidigare tränare. Det är ingen hemlighet att ägarna arbetar efter denna modell. Höga toppar och låga dalar, rent industriellt har den amerikanska sportmarknaden byggts utefter detta tankesätt. Brendan får mitt i allt detta mer eller mindre försöka uttrycka sig så mångordigt som möjligt om vart han vill ta klubben. Men Fenway Sports Groups ser nog Brendan som en bricka i ett större spel, där Liverpool till slut ska slåss om Premier League-titeln. Denna titelstrid vill man gärna påbörja med Brendan, men olikt hans föregångare på posten bedöms Brendan på en annan grund, då klubben ändå har satsat allt på att styra klubben utefter Rodgers önskemål. Kraven blir då större, och misslyckandena (ifall de kommer), hamnar då i samma exponerade ljus som eventuella triumfer.
Att konkurrera på transfermarknaden
Hittills har vi denna sommar värvat spelare för en liten summa, och vi har gått in och tagit över rättigheterna till spelare som möjligtvis andra klubbar inte tittade på. Värvningen av Luis Alberto är ett tecken på det. Kanske har vi plockat på oss så pass många nya stabmedlemmar för att scouta en marknad där vi endast har en chans ifall vi tittar där andra inte ser. Vi värvar i hopp om att en spelare ska få ”rätt mentalitet” i klubben, men det är inte samma sak som att värva spelare som redan har rätt mentalitet.
Misslyckandet med att ro hem värvningen av Clint Dempsey förra sommaren satte sitt spår under samma säsong, då det var först när Philippe Coutinho kom in som vi fick spelartypen vi borde ha haft sex månader tidigare ifall ledningen hade fullföljt Brendans visioner om nya spelare. Bättre sent än aldrig brukar det sägas, men ska vi se till denna sommar har vi också gått miste om Henrikh Mkhitaryan. De brittiska inslagen har svalnat rätt så rejält, och sett till prestation kontra pris, är brittiska talanger ofta övervärderade. Men att därifrån gå till att värva spelare som ska ha en one touch-fotboll inpräntat i deras spelstil kanske lämnar oss med mindre defensivt skickliga spelare. Och det i sin tur skulle lämna oss i precis samma skick som vi befann oss under innan Rodgers tillträde i Liverpool.
Rodgers har också fått nöja sig med att få det näst, eller tredje bästa när han scoutar marknaden för nya talanger. Att få fram det bästa ur en spelare innebär inte nödvändigtvis att denne spelare ska vara en extremt dyr sådan, men det finns säkert fler anledningar till att priserna skjuts i höjden för denne än att marknaden ser ut som så. Ändå har vi inte kunnat spänna musklerna som Fenway Sports Groups egentligen har kapital för att göra eftersom vi inte vill hamna i större ekonomiska förluster. Klubbar som Manchester United som också har utländska ägare överlever på grund av att det finns ett riskkapital.
Moderniseringens konsekvens
Vi kan inte efterlikna någon annans modell när vi moderniserar vår klubb. Att vi har drivit iväg från våra ursprungliga rötter med engelska spelare är helt klart en del av moderniseringen. Som slutprodukt kanske vi får in mer tekniska fötter, och mer därtill, även om nackdelarna är lika många de. Bland annat kan klubbens traditioner om att skapa hemvävda talanger få sig en törn, och att det blir svårare för spelare som Raheem Sterling att få den utvecklingskurva som de skulle kunna ha haft ifall de hade fortsatt ges speltid. I en alltmer krävande fotbollsvärld, är endast resultat det som spelar någon roll. Under Rodgers första år var resultaten inte avgörande, men framöver baseras all tillit vi lagt till honom kring frågeställningen om hur mycket resultat spelar in i en tränares uppdrag.
Vägen fram dit anar jag kommer att bli full av snedsteg och spelsystemet vi använde förra säsongen med de spelare vi hade att tillgå för det var som exempel ett grovt snedsteg. Nu ommöblerar Liverpool och det ganska så bastant och en efter en tillkommer nya värvningar som vi lägger stora förhoppningar till. Men om Brendan Rodgers inte får exakt det han vill ha från ledningen, om Rodgers inte kan utveckla vidare det han redan har, och om spelarna vi köpt in inte passar in i mallen kommer vi att hamna i samma fälla. Det finns en anledning till att spelare som Carroll och Downing inte längre passar in i klubben och det är främst att tränarstaben utbyts till andra. För varje ny tränare som anländer blir spelsystemet ett nytt, samtidigt som man inte kan sälja av allt dödkött som inte passar in, eftersom slutprodukten kan bli den att vi spelar med helt fel spelartyper för spelsystemet sett ur ett långsiktigt perspektiv.
Justeringarna Liverpool håller på att göra och fortsatt kommer att göra kan bara få en påverkan ifall alla drar åt samma håll. För ögonblicket håller alla tre komponenter (ledning, tränare, spelare), på att dra åt det hållet, men fler motgångar skulle inte upplevas likgiltigt. Vi stödjer fullt ut den utstakade vägen just nu, men vi har samtidigt mer bevis på var vi befinner oss om ett år. Sker inte utvecklingen i samma takt som den har utlovats av ledningen, kan de lika gärna lämna över klubben till några som står för sitt ord. Jag kamouflerar sanningen lite grann i denna krönika, då jag tidigare har uttryckt en nöjdhet kring hur klubben drivs, och det är sant att jag står fast vid det. Men vad som döljer sig under denna sanning är en klubb som står för många värderingar, men som har fått ut ytterst lite av detta under Premier League-eran.
Att förvänta är en sak, att kräva är en annan, och Liverpools ledning har krävt mer än vad som har getts från deras sida hittills. De har krävt att tränare ska leverera resultat i en liga där andra klubbar står betydligt bättre rustade än oss för att producera dessa resultat. Det verkar också som att det finns en överhängande känsla av att de gärna jämför oss ”med det gamla Liverpool”, och kanske därmed övervärderar vår potential. När allt kommer omkring är ens ambition en del av besluten man försöker fatta, där har vi mycket att arbeta med.
