Krönika: Skogen bortom träden
Den viktigaste frågan vi bör ställa oss nu är inte om Liverpool är utan brister och beklaga oss över stolpskott, frånvaron av målskyttar och centimeteravgörande åt fel håll utan i stället om vi anser att utvecklingen går i rätt riktning och ifall Kenny Dalglish har tillfört något positivt jämfört med för ett år sedan. Det handlar inte främst om att gilla var vi står utan vart vi är på väg.
Låt mig inleda med att göra en sak otvetydigt klart: säsongen är inte ung och nej, det är inte långt kvar. Om säsongen vore en nutidsmänniska hade du just bett den klippa sig, skaffa ett jobb och fundera på att stadga sig. I neandertalarålder hade den stått inför sin stundande död.
Vi har hunnit 37 % in på 2011-12 och det här är vad vi har och kommer att ha till stor del. Det återstår 5 ligamatcher tills det ens går att tänka på att genomföra värvningar och när vi lämnar transferfönstret den 31 januari har 25 av 38 matcher redan spelats och de fyra nästa som väntar är Tottenham (h), Manchester United (b), Everton (h) och Arsenal (h). Det finns ett litet utrymmet för justering och fintrimning, men definitivt inte några omvälvande förändringar och revolutioner.
Så vad är det då egentligen vi har?
0-1 mot Fulham är tagit som en enskild händelse inte säsongens undergång. London är generellt ingen glädjens arena, med tradition av få poäng på White Hart Lane, Emirates, Stamford Bridge, Upton Park och Craven Cottage för Liverpool – och en rad andra lag skall tilläggas. Men sett till Fulhams svaga form, att Liverpool hade elva raka utan förlust, att samtliga övriga lag i toppen förutom Newcastle vann, den mängd bortslarvade poäng vi sett under hösten och hur matchen gestaltade och utvecklade sig var det här en minst lika hård smäll som 0-4 borta mot Tottenham. När slutsignalen ljöd satt vi kvar på perrongen med en hopskrynklad toppfyrabiljett i handen och med samma hopplöshet som efter att ha försökt springa ikapp ett inställt tåg.
Men, efter 14 matcher förra säsongen hade Liverpool tagit 19 poäng med 16-17 i målskillnad att jämföra med den här säsongens 23 p och 17-13 vid samma tidpunkt. Det är inte den grandiosa grad av utveckling i rena siffror vi hade önskat se, men det är i alla fall en positiv utveckling. Och detta har gjorts trots att Liverpool har spelat 11,5 av höstens 14 ligamatcher utan spelaren som tidigare bar större delen av laget på sina axlar.
Valuta för pengarna
Att Andy Carroll har gjort 3 mål och 1 assist på 16 matcher (11 från start) är ett mindre misslyckande för honom personligen och så här långt dessutom för Damien Comolli, men på samma gång måste det ses som någon form av styrka för Liverpool som lag att trots allt befinna sig där man ligger i tabellen utan att den främste och dyraste forwarden har kommit igång. Samtidigt vann Carroll 67 % av duellerna på marken och 78 % av dem i luften mot Fulhamspelarna, så han var inte totalt värdelös.
Man kan också fråga sig om Stewart Downing med 0 mål och 0 assist på 15 matcher (12 från start) inte så här långt varit en sämre investering för £20M och vad har hänt med Dirk Kuyt som endast nätat 1 mål på 17 matcher sedan den 9 maj?
Samtliga dessa tre spelare – Carroll, Kuyt och Downing – framför allt de två förstnämnda, bidrar med mycket annat i spelet, men vi kan inte ha hela offensiven full med spelare som kan hålla i bollen, vinna ytor och vara bra att ha i defensiven utan att det finns någon som slutför jobbet genom att utnyttja detta till att förpassa bolluslingen i mål. Så länge det ser ut så kommer Carroll frustrera i rollen som en orakad drasut som isolerad dämpar bollar till ingenmansytor.
Liverpool har goda förutsättningar för att göra många mål sett till hur spelet ser ut, tyvärr verkar vi inte ha spelaren för att göra dessa mål. Detta innebär inte att Carroll eller Kuyt eller Downing måste säljas utan bara att Kenny bör överväga att leta efter en utpräglad och beprövad målskytt i januari. Vi vet ju alla hur enkelt det är att snabbragga upp något billigt i januari som dundrar in mål omedelbart…
Dominans och defensiv
Undantaget matchen mot Tottenham har Liverpool klivit av planen efter 90 minuter som det laget som har haft kontroll, ritat upp matchbilden och i flera fall dominerat. Visst, andra halvlek mot Sunderland kroknade vi och Norwich, Chelsea och Manchester City har haft kortare perioder under matcherna där de haft överläget. Men vad annat är att vänta under 14x90 min och i en av årets svåraste bortamatcher samt mot en ligaledare som dundrar på utan att bromsa?
Nu vill jag inte måla upp Liverpool som världserövrare och bollrullare i stil med Barcelona, men vi får backa till våren 2009 för att hitta en ihållande period när Liverpool vecka in och vecka ut var laget som såg mest bekvämt ut och höll motståndarna i schack. Dessförinnan måste vi backa till… våren 2002?
Sami Hyypiä lämnade ett hål i försvaret, då räknar jag även in hans roll bakom startelvan, motsvarande Xabi Alonsos på mittfältet och förra årets största problem var att vi inte hade någon sammanhållen defensiv samt att det roterades inom backlinjen och på respektive position. Utan den grunden sjönk hela spelet samman. Så här långt har Liverpool släppt in minst antal mål så väl som att ha tillåtit minst antal avslut på mål. Någonting har uppenbarligen hänt efter att järn-José kommit in på vänsterbacken, Glen Johnson och Daniel Agger – peppar, peppar – har hållit sig skadefria och Kenny har vågat hålla fast vid Martin Skrtel och Agger i mittlåset.
Vi måste dock även räkna in Lucas Leiva som en viktig kugge i vårt försvarsspel och det är svårt att inte dra stora växlar efter matchen på Craven Cottage när vi efter att ha släppt till i genomsnitt 3,4 skott på eget mål tillätt Fulham att hitta innanför ramen med 11 avslut på 90 minuter. Det krävs ytterligare en handfull matcher innan vi på allvar kan analysera om backlinjen bibehållit sin täthet, och en viss övergångsperiod måste accepteras, men tecknen oroar onekligen. De fem matcher som återstår fram till nyår kommer att göra klart för Dalglish om han på shoppinglistan till januari ska skriva upp en central mittfältare av balanskaraktär näst högst på listan.
En annan aspekt av spelet som har blivit märkbart bättre är hur vi har tagit oss an matcherna och varit redo vid avspark på ett annat sätt jämfört med tidigare samt inte varit rädda för att plocka upp taktpinnen och börja dirigera. Löpstyrkan har också varit väldigt mycket mer uppenbar än den förra säsongen.
Det finns alltså två grundläggande framgångsfaktorer på plats och som jag anser mig ha sett ihållande bevis för under hösten. Frustrerande nog innebär inte det att lagbygget är komplett eftersom det den sista tredjedelen återstår att lägga byggstenar på plats och jag är inte säker på att allt råmaterial till dessa finns i truppen.
En skakig resa mot målet
Ja, vi känns fortfarande helt ofarliga på offensiva hörnor, är otroligt ineffektiva framför mål, har för få spelare vid sidan av Luis Suarez som kan gräva fram öppningar från låsta läget och har ingen pålitlig målskytt vid sidan av…tja… Maxi Rodriguez som bara får förtroendet i Carling Cup. Men förra säsongen hade vi allt detta förutom att vi DESSUTOM hade ett försvarsspel som inte fungerade, svårt att tända till i början av matcherna, var obekväma med att vara det spelförande och kontrollerande laget, och drogs med en nedgången Fernando Torres i stället för Suarez. För att inte nämna allt negativt som Tom Hicks & George Gillett innebar för Liverpool FC.
Vi har varit med om betydligt värre saker på väg mot någonting bättre och även om jag inte är överförtjust över alla aspekter av Liverpools insats så här långt och hur samtliga nyförvärv har presterat är jag beredd att ge det tid så länge jag fortsätter att se en positiv utveckling och att de fundamentala byggstenarna läggs på plats och tydligt går att urskilja. Det är dock bara att göra sig beredd på att det fortsatt kommer att dyka upp hårda törnar på vägen, för som Gary Speed sa: ”football breaks your heart all the time”. Fråga bara Manchester United.
