Krönika: The portuguese sandwich
Den svåraste ligamatchen som återstår den här säsongen, åtminstone på pappret, väntar på söndag och rams in av två möten med Porto där en semifinalplats i Champions League finns i potten. Klarar Liverpool att konservera formen?
Fredag kväll av april och det är någonstans ödesmättat där på den engelska sydkusten, antalet matcher som är kvar blir allt färre och varje misstag, varje felsteg riskerar att vevas in i oändligheten, eller åtminstone tills den där titeln faktiskt bärgas vilket av dem som nu kommer först, då alla vet att den där ligatiteln då kanske inte går att nå längre. Det finns förmodligen närmare en miljard sportklyschor som är relevanta i det här läget och som är så luggslitna att om det inte hade varit för att sporten lever i fenomenet att den nollställs då varje ny säsong inleds samtidigt som den utvecklas så hade de känts lika trötta och passé som en film från 80-talet som inte riktigt har stått emot tidens tand.
Nu är de dock lika aktuella som alltid, ta en match i taget, förlorare letar bortförklaringar när vinnare vinner, det är små marginaler, de bästa måste vara bäst när det gäller osv.
För den som har anlag för svaga nerver, titelfrossa, allmänt slitage och trötthet långt in på en säsong eller bara någonstans inser att det med all rätt borde vara dags för lite hederligt oflyt så fanns det ju alla möjligheter att vika ner sig eller att gräva fram ett gäng anledningar att Southampton var övermäktiga.
Det började ju på sämsta möjliga sätt nämligen, ett räknefel plus ett inlägg lika med en Long, i fel division?, och helt plötsligt var där ett tidigt underläge. Hemmalaget hämtade ganska omgående bussen och för att klara en sådan prövning krävs ju som bekant en välavvägd blandning av tempo, lugn, timing och finess. Blandar du in det minsta av ingredienser som titelfrossa, stress eller passivitet så skär sig en sådan komposition omgående.
Vi har varit inne på det tidigare och det här laget verkar inte sammansatt på det sättet. Visst det kunde ha skapats fler högkaratiga chanser och självklart kunde trycket och tempot varit hårdare men bitarna faller på plats. Keita sätter sitt första för Liverpool innan paus och innan den där riktiga oron hinner att sprida sig så vaknar en skyttekung. Från egen planhalva och hela vägen in i mål och när ett hemmalag som har flyttat upp straffas av Firmino och framförallt kapten Henderson, som gör mål så sällan att han får passa på att bränna av fyra målgester på en och samma gång, så är det är ingen lättnad som släpper eller stress som smyger ut genom bakvägen. Det är bara ett unisont vrål som förkunnar att här är vi och det spelar ingen roll vad som ställs i vägen. Vi kommer att ge precis allt!
En kvartsfinal i Champions League ramar in ett laddat möte med Chelsea på Anfield och det är knappt att tanken bär att tänka på vad som finns på andra sidan av de där matcherna. Det enda vi vet är att Liverpool kommer att ge det chansen. Så vi tittar i säcken och drar upp en av de där klyschorna som känns lika ny och fräsch som vitsipporna som bryter fram utanför ytterdörren. Vi tar en match i taget.
Och njuter.
