Krönika: Vi håller inte måttet
När du läste rubriken så trodde du att det var spelarnas prestation det gällde, eller hur? Du kunde inte ha mer fel. Liverpool Football Club är på väg mot en ny framgångsera med Brendan Rodgers. De som inte håller måttet är vi supportrar – du och jag.
1 september 2013: Glen Johnson viker inte undan för en fifty-fifty-duell med Manchester Uniteds Patrice Evra i ledning 1-0 på Anfield. Båda spelarna går in i duellen med vanvettig kraft men Johnson utan att visa sulorna och därmed riskera ett rött kort. Högerbacken haltar av planen kort därpå och missar två månaders spel.
Reaktionerna efter matchen mot Hull gör mig fortfarande skamsen. På forum och sociala medier på webben togs de stora motorsågarna fram: ”Moses är en skam för tröjan”, ”Vi kan ställa upp med elva uteliggare som gör lika bra ifrån sig”, ”Rodgers presskonferenser är bara floskler”. Efter att ha läst avhyvling på avhyvling så kunde jag inte låta bli att känna att vi är på väg mot stora saker igen - om känslorna efter en förlust (dessutom med viktiga spelare otillgängliga) i en svårspelad match som Hull på bortaplan är framkallar en sådan här känslovåg, måste det betyda att vi inte bara tror på många segrar den här säsongen utan att vi faktiskt till och med räknar med det. Samtidigt så kunde jag inte låta bli att känna hur delaktiga vi supportrar är i att stämningen runt Liverpool Football Club blir för låg i nederlagets stund. För låt oss inte lura varandra – vi som har behovet att skriva om hur dåliga våra spelare har varit efter en match är också vi som bara sjunger på arenan när det går bra. När en av våra mittfältare slår ett oskyldigt felpass är det också vi som står där och svär. Lite som en sexåring på julafton som börjar gråta över att han inte fick en iPad i julklapp. Vi är också de som är noga med att påpeka när våra spelare sviker oss, för att sedan vara helt blinda för den enda roll som vi själva har möjlighet att ha inom den här vackra klubben - nämligen att stötta och lyfta moralen hos våra egna. Inte tvärtom.
Jag mådde fysiskt dåligt av att läsa kommentarerna efter matchen. De äcklade mig. Det är första gången det händer på många år. Ingenstans fanns en respekt för vare sig egna spelare, ledare eller kvaliteten på motståndet. Vi mötte en klubb som har erkänt lojala supportrar (jag hörde de rungande sångerna om Steve Bruce hela vägen hem i TV-soffan, och jag har även upplevt Hull-klacken på plats). En klubb som har en sådan tro på sig själva är aldrig en munsbit. Definitivt inte på bortaplan. Det tråkigaste av allt var dock kritiken mot Brendan Rodgers. Den här fantastiska unga managern är kronjuvelen i det nya Liverpool, i alla fall för mig. Hans sätt att göra oss till det bästa offensiva laget i ligan på mindre än tre terminer är rent ut sagt häpnadsväckande med tanke på var vi befann oss för bara ett och ett halvt år sedan. Det faktum att han fortfarande bygger något här trodde jag alla som var förknippade med Liverpool Football Club var överens om. Kritik kan vara saklig och osaklig och när det gällde den mot Brendan Rodgers i söndags var den inte bara osaklig – den gjorde mig illamående hela vägen ner i knävecken, och nedstämd i många timmar efteråt.
30 mars 2008: Phil Jagielka vill göra en undanrensning på egen planhalva i upptakten på Merseysidederbyt. Steven Gerrard glidtacklar kliniskt bort bollen som rullar nerför Evertons planhalva. När Jagielka försöker rensa bort bollen en andra gång är Steven Gerrard där igen. Han har tagit sig upp på fötter och gjort en 30-meterslöpning för att tackla upp bollen på The Kop.
På forum runt om i världen syns ofta kommentarer om ”dålig inställning”. Det är kommentarer som jag aldrig kommer att bli klok på. Har vi någon som helst anledning att tro att Martin Skrtel, Lucas Leiva eller Victor Moses vill något annat än klubbens bästa? Har Brendan Rodgers tagit sig hela vägen till toppen av elitfotbollen genom att kräva något annat än 110-procentig inställning från sina spelare, genom att värva andra spelare än de som vill ge allt för klubben? Vissa dagar räcker helt enkelt inte kunnandet till, och det är för att fotboll inte spelas på papper. Hade den gjort det så hade vi inte haft andraplatsen i ligan inom räckhåll när vi närmar oss jul, vi hade befunnit oss betydligt längre ner i tabellen än så.
Liverpool Football Club har alltid varit en arbetarklubb. Arvet härstammar från Bill Shanklys dagar, en manager som aldrig var sen med att erkänna motståndarna som det bättre laget och att se på situationen som den var. Hans bidrag till klubben var att förbättra den, varje dag. Brendan Rodgers har samma inställning. Bland spelarna är det ingen annan som symboliserar detta så väl som Steven Gerrard - alltid stor i nederlagets stund och aldrig sen med att hålla upp händerna i efter-matchen-intervjuerna och erkänna att motståndarna var bättre. Pekar aldrig finger åt en lagkamrat efter en förlust och är alltid sugen på att lyfta fram någon som har gjort en helgjuten insats. Det är sådant som hjälper klubben att ta kliv framåt, det är sådant som bidrar till den positiva känslan i klubben, från säsongskortsinnehavaren på The Kop till supportern i Singapore som bara läser nyheterna lite då och då. Nästa gång du får höra Steven Gerrard yttra frasen ”I love the supporters”, tro inte för ett ögonblick att han syftar på just dig – för varför skulle han?
