Matchanalys: Arsenal - Liverpool
Vi förlorade mot det bättre laget, även om det inte är mycket till tröst när man tänker på det. Lagets svagheter under säsongen blev exponerade till slut.
Generella tankar
Spelarna vek ned sig, vår tränare vek ned sig och vi fick se ett Liverpool som inte fick mycket att stämma. Vid ställningen 2-0 såg det helt apatiskt ut kring framför allt mittfältet och även om Brendan Rodgers försökte förändra matchställningen genom ett par byten fick inget av dessa någon effekt. Det som var allra mest märkbart i första halvlek var att av de tre mittfältarna vi ställde upp med hade ingen av dem en offensiv utgångsposition. Genom Philippe Coutinhos inträde i den andra fick vi se i alla fall en liten effekt av hur det är att ha någon som ligger bakom anfallarna med bara några meter. Lucas Leiva, Steven Gerrard och Jordan Henderson var samtliga bollskygga samt stod i sina positioner mer stationärt än att fylla på, och det gjorde att vi inte fick någon länk mellan anfallen. Rodgers taktik var klart tydlig, att få upp bollen på Daniel Sturridge och Luis Suarez. De första 10 minuterna präglades annars av att vi slog en del långbollar och att lagen kände på varandra. Man måste ge hatten av för Arsene Wenger för den här gången vann han coachmatchen totalt.
En talande matchsekvens var i den 75:e minuten, då Aaron Ramsey och Mesut Özil spelar bollen kort till varandra varpå ytan på vänsterkanten är helt öppen för att driva inåt. Wenger utnyttjade därmed den exakta fördelen genom att spela brett mot Liverpool. Som ett fan kan man erkänna att vi förlorade mot det bättre laget, och utan att totalsåga någon så är det ett faktum att Liverpool föredrar att spela mot lag som spelar igenom bollen centralt. Detta märkte man av allra främst när Arsenal väggspelar sig igenom anfallen i första och delvis andra halvlek, Wenger visste exakt om hur pass långsamma i rörelsemönster som våra mittbackar har och de hann mycket riktigt inte med när Arsenal väggspelade.
Offensivt spel
Ibland skapar vi genombrottschanser men faller fem gånger under matchen in i en smart offsidefälla från Arsenals sida. Då matchen egentligen spelas utan spelavbrott missgynnar detta vårt anfalls- och försvarsspel. Liverpool har som lag en fördel när det finns spelavbrott så att anfallet hinner samla sig i sina förflyttningar. Arsenal utövade många positionsbyten kring deras mittfält, något som vårt mittfält också hade behövt i denna match. I den 69:e minuten såg vi för första gången under matchen en genomskärare från vår sida av Coutinho, och även om tanken är riktig kom den typen av passning alldeles för sent i matchen. Just det anfallet i den minuten är signifikativt, för det är en av få gånger som den offensive mittfältaren står rätt i förhållande till anfallarna. Spelavståndet fick vi inte alls till mellan de fem längs fram, något som kan ha berott på att motståndarna är flexibla i tankemönster och stänger till de så kallade farliga ytorna.
Arsenals anfallsspel ligger på en helt annan nivå, och mycket riktigt slår de ut vårt mittfält ganska enkelt med en längre passning genom marken. Den centrala ytan på mittfältet är det autobahn-klass på, speciellt vid Ramseys mål. Ett triangel- och presspel kan bara etableras av de tre i mitten ifall alla tre förflyttar sig tillsammans, och detta var många gånger inte fallet när Jordan Henderson täckte en otäckt yta istället. Även när Coutinho kom in så föll denne spelare alldeles för djupt ner på mittfältet för att han skulle kunna ha större påverkan. Då kände nog Rodgers att om laget gick över till 4-2-1-3 skulle det vara en bra idé, och därmed kom Victor Moses in också. Med två lag som spelade ur olika sorters speldjup måste man ha ett ess i rockärmen som tränare och det hade inte Rodgers. Emellanåt har vi bara en anfallare i utgångsposition i andra halvlek, även om vi under den sista kvarten försökte etablera anfallsspel via främst fyra man.
Vi skapar en målchans av värde i första halvlek och det var vår sämsta halvlek (offensivt sett), under hela säsongen. För en gångs skull blir vi tillbakatryckta och utan en mottaktik blev vi passiva igenom halvleken. Luis Suarez och Daniel Sturridge förväntas skapa allt men utan den viktiga avgörande passningen (som ska komma längre bak) fick de inte mycket att arbeta med. Brendan borde ha avvägt sin defensiva taktik på ett annat sätt, på ett sätt så att tyngden i anfallsspelet ska komma kollektivt istället för genom en tvåmansshow. Det funkar helt enkelt inte mot motstånd av denna kaliber. Gerrard stod inte alls för något ”eget” och spelar inte ur spelidén för att skapa något unikt och då blir Gerrard väldigt onödig, som defensiv mittfältare till råga på allt. Han är fortfarande extremt verbal på planen om hur han vill att mittfältet ska röra sig, men frågan är hur mycket av det som går fram till övriga i matchens hetta. En detalj var att Suarez och Sturridge väntade i skottögonblicken snarare än att gå på och det var en skillnad gentemot tidigare matcher.
Defensiv struktur
Det andra målet vi släppte in är jag mer besviken på än det första, mycket till följd av att vid returer och skott som avlossas snabbt är det betydligt svårare att reagera som försvarsspelare. Som försvarsspelare utgår du ibland från att målvakten ska täcka skottet, eller att det ska gå utanför. En markeringsmiss till trots är det andra målet det som upprör en, då Ramsey får vandra lite hur än vill trots att fem man befinner sig inom en radie där de kan styra ut mittfältaren ur skottvinkel. Mamadou Sakho hade en högre utgångsposition än John Flanagan när vi övergick till en fyrbackslinje, utan att Sakho för den sakens skull kunde göra något av sin utgångsposition genom att behandla bollen där.
En annan sak som irriterar är hur mycket tid Arsenals spelare får med bollen i ägo och att bollhållaren alltid fick välja mellan hela tre alternativ att passa vidare på. Kanske fick Sakhos och Flanagans iver över att gå framåt i planen en större negativ betydelse när vi skulle stänga igen kanterna. Lucas borde ha slått fler öppnande passningar likt han brukar göra, men igår praktiserade han istället den korta passningen och Liverpool blev väldigt lidande av att han inte vände spelet. Rent allmänt såg det virrigare ut med fyra man längst bak än tre man som i första, och vi släppte in Arsenal till att äga bollen genom sättet vi positionerade oss på. Det har i och för sig varit ett succérecept tidigare men som tränare måste man anpassa sig mer till motståndet. En sak man kan göra som tränare i de fall matchbilden inte är den önskade är att man kan förflytta bollen mellan alla lagdelar, i detta fall mellan ytterbackar och anfallare bara för att ”få igång” ett kollektivt samspel mellan lagdelarna. Det skulle också tillföra ett överraskningsmoment för Arsenal.
Rodgers taktik
Man är villig att konstatera att de olika spelformationerna och spelidéerna till slut fick en negativ innebörd för oss. Brendan har svävat på moln i några veckor och hyllat allt och alla från höger till vänster, utan att för den sakens skull ha förändrat lagets spel till ett fungerande spel mellan alla lagdelar. Rodgers har överlevt på grund av Suarez och Sturridges formidabla form, men som tränare fick han inte ut något av sitt mittfält igår. Att han väljer 4-3-3 och bara minuter senare 4-2-1-3 som spelsystem i en enstaka match tyder på att han inte riktigt litar på att varje spelare ska göra sitt jobb lika fullt ut som en annan. Som tränare har han fått till en viss sorts balans där antingen försvaret eller anfallet alltid har utmärkt sig, igår fick han för första gången hela lagets spelform emot sig. Det finns egentligen ingenting man kan ta med sig från denna match till framtida matcher, förutom Coutinhos inhopp.
