Matchanalys Swansea – Liverpool
En svängig matchbild de första 60 minuterna. Liverpool tog flera steg framåt i utvecklingen av offensiven, men skapade stora hål i sina defensiva linjer.
Generella tankar
För att ta en ligaplacering som ger oss Champions League-spel är det exakt sådana här matcher som man bör vinna. Ibland känns det som om vi medvetet slår av på takten, för att skrapa ihop ett bra resultat. En poäng borta mot Swansea speglar matchbilden, men inte vår ambition för säsongen. Vi fick blandad form på två nyförvärv, Mamadou Sakho och Victor Moses. Sakho gick bort sig flertalet gånger under första halvlek, och minst två gånger under andra, även om han spelade upp sig betydligt då. Han hade främst svårt för att inta en position i defensiven där han håller ifrån sig sin motståndare. Moses tog med sig en öppning för oss att få en ny spelare som vet om vikten av att hålla i bollen och i vilket läge han ska släppa den.
Speldjupet i matchen används endast centralt och i och med det är det en bättre tanke att då använda ett rent tremannamittfält i sådana fall och inte ett 4-2-3-1 som vi fick se. Jag är ändå besviken, inte på resultatet eller hur matchen speglade sig, utan på att vi slarvade i det avgörande skottmomentet. Detta kändes som en match (där lite distinktare avslut hade suttit fint), som kunde ha blivit en fullpoängare, man ska inte förta sig dock och tro att ett lag som Swansea på bortaplan kommer att bli en dans på rosor. Ändå kändes det som om Swansea inte var ”inne i det” under första halvleks begynnelse och vi kunde mycket väl ha punkterat matchen i ett tidigare skede. Jag hoppas att denna match blir en lärdom för spelarna och tränaren att göra det mesta av sina avslutslägen framöver.
Offensivt spel
Med tanke på att det är väldigt sällan under matchen som de fyra längst fram drar ifrån i diagonallöpningar blir det svårare att etablera anfall. De första 60 minuterna av matchen radar vi dock upp målchanser på löpande band och anfallsspelet måste ses som ha utvecklats under denna matchens gång. Där vi tidigare matcher såg stela ut, erbjuder alla fyra en speldirigering hos varandra i deras tankesätt att förflytta sig själva sett till varandra. När Philippe Coutinho går ut i andra (helt avgörande för matchens gång), dör vårt anfallsspel totalt ut och det blev svårare för oss att etablera en länk mellan mittfält och anfall då. Att utmana sin motspelare gjorde Daniel Sturridge på ett förträffligt sett under hela matchens gång. Det man kan sakna i Sturridges spel är fler avledande löpningar, mest för att varje gång han väl tar de så skapar vi målchanser, ofta ur ett samspelt perspektiv på plan.
Det blir dock som det blir när Iago Aspas kommer in i andra, han får inte fram de fördelande bollarna på ett effektivt sätt fram till Sturridge, och anfallen blir uppstoppade varje gång vi försöker att kontra. Vi bemästrar inte kontringsspel och det är inget understatement, och det var en besvikelse att se oss mata långbollar från backlinje och framåt sista tio. Men samtidigt var det ännu en indikation på att vi var här för att hämta en poäng och inte mer. Det man kan tycka var synd var att det fanns fyra, fem till riktigt bra lägen att plocka hem alla pinnar på, då tänker jag speciellt på Jordan Henderson och Sturridges lägen.
Många spelare, däribland Moses, kommer mycket ofta rättvända och det är en positiv utveckling i anfallsspelet. Den där sista touchen av genialitet saknas dock längst fram, och med det är det skönt att konstatera att Luis Suárez endast kommer att saknas i en match till för oss. Det blir ihåligt offensivt, till och med, med Coutinho ibland, mycket på grund av att Henderson inte löper med bollen i ett driv på kanten, utan får inrikta sig på att med hästlungor springa och blockera anfallsvägar för motståndarna. Ett 4-2-3-1 kräver mer eller mindre att alla tre offensiva mittfältare har en offensiv utgångsposition, och när Coutinho går ner som sittande mittfältare då och då under den tid han spelade, avbryts våra anfallsmönster upp.
Defensiv struktur
Stundtals under första blir Andre Wisdom en tredje mittback och flyttar in alldeles för centralt in i banan, något som kanske var anledningen till att han blev utbytt senare. Michael Laudrup utnyttjade de stora gapen kring centralt mittfält och bakåt hos oss maximalt genom att använda mittutrymmet för att spela vidare bollen. Lucas och Steven Gerrard faller av väldigt mycket, alldeles för mycket och det ger Swansea den tid de behövde för att hitta passningsytor. Saken blir inte bättre av att alla fyra i backlinjen alltid avvaktar istället för att pressa på.
Just presspelet verkar i år vara konstruerat utefter att vissa offensiva spelare så som Henderson alltid ska pressa, medan Coutinho kan lirka runt på plan och inte inta en pressposition. Detta kan lätt skapa en obalans ur ett kollektivt samspel, men kan fungera i det fall att man vill spara energin och kraften för Coutinho att i ett senare skede vara fräsch nog för att slå den avgörande passningen. Det är dock besynnerligt kring varför man inte ändrar om i presspelet under två halvlekar, utan kör vidare med endast ett direktiv från tränarhåll, här hade mer flexibilitet gett oss mycket nytta.
Spelytorna för Swansea fanns åt alla kanter och håll, och speciellt centralt, ett medvetet byte, Nathan Dyer ut – Jonathan De Guzman in erbjöd Laudrups lag den variation i spelyta på kanterna som fanns där under första halvlek också, men som vi hade turen att Swansea inte utnyttjade då. Det finns ett visst understöd till både Martin Skrtel och Sakho under matchen i de två sittande mittfältarna, men när alla fyra faller av är det väldigt lätt för Jonjo Shelvey att dra fördel av det, vilket orsakade oss två baklängesmål. Att Shelvey skulle göra sitt livs match verkade skrivet i stjärnorna och vi borde inte ha gett honom det spelutrymmet som han fick.
Det måste sägas, än en gång, att Swansea är ett tufft lag att möta på bortaplan, ett väldigt högtekniskt sådant, och till försvar för vårt lag kan man inte alltid förvänta sig att vi kan dominera matchbilderna. Matchen svängde rätt rejält defensivt för oss, från att inte ha något att göra i början fick vi koncentrera oss alltmer på att täcka ytor bakom backlinjen. Att Swansea gärna spelade bollen bakom vår backlinje gjorde det inte lättare. När Swansea väl föll längre ifrån med sina lagdelar och för den skull började spela längre bollar så hade vi total kontroll av matchen då. Vid ställningen 2-1 borde Henderson ha gått in centralt i banan, vilket hade forcerat fram Swansea att spela längs kanterna, där det kändes som att vi stängde igen bättre.
Rodgers taktik
Brendan kan inte vara nöjd med att laget blir tillbakatryckta under 30 minuter i andra halvlek, även om det är en tränarfråga som leder till att spelarna gör som de gör. I alla fyra matcher i ligan under säsongen har det sett likadant ut, och Rodgers bör börja tänka över hur man använder sina fyra koner i backlinjen bättre. Allra helst genom att man flyttar upp backlinjen betydligare. Om man praktiserar en större uppflyttning av backlinjen när man väl har vunnit boll är det lättare att hålla ihop laget, och det är Rodgers medveten om, men med tanke på matchbilden blev det som det blev till slut. Han fick inte ut något alls av sina byten av Raheem Sterling och Iago Aspas, Aspas kladdar på bollen vid tre avgörande tillfällen.
Sterling å andra sidan tappar boll, drar på sig en farlig frispark och används defensivt, vilket inte var tanken med bytet. Jag kan tänka mig att Rodgers ville bryta upp matchbilden med Sterlings inhopp, genom att han drar ifrån på vikande löpningar, men det fick vi inte se. Brendan kan ta med sig att han fortsatt har en av ligans vassaste avslutare just nu, som helhet tror jag att han är mer än nöjd med en poäng också, vilket avspeglade sig i taktiken efter 60 minuter och framåt. Han måste dock vara besviken med att hans lag har haft ledningen och samtidigt skapade målchanser på löpande band, men slarvade bort det genom oskärpa i den sista tredjedelen. Udden på anfallsspelet mattades också av i andra halvleks slutskeden och det såg alldeles för passivt ut.
