Utvärdering av sommarens transferaktivitet

Ännu en sommar har gått, ännu ett transferfönster har passerat, ännu ett gäng hundratals miljoner har spenderats. Hur skötte sig Chelsea under den ständigt återkommande ”silly season”? I en analys baserat på ekonomiska och sportsliga faktorer, ska nu en utvärdering av transferaktiviteten under sommaren göras.

Silly Season. Det roligaste som finns, enligt vissa. En baksida av fotbollen, enligt andra. Undertecknad sorterar sig in i den senare kategorin. Inte för att det nödvändigtvis är tråkigt med alla byten, lagbyggen och styrkebesked som klubbarna runtom i Europa ägnar flera månader åt, utan för att farhågan över att Chelsea Football Club ska göra något förhastat och ogenomtänkt ständigt brukar göra sig påmind. De senaste säsongerna har undertecknad minst en gång varje transferfönster känt en enorm besvikelse över den aktivitet klubben genomfört under övergångsmånaderna. Den huvudlösa värvningen av Fernando Torres i Januari 2011, värvningen av Raul Meireles sommaren samma år, försäljningen av Daniel Sturridge i Januari 2013, värvningen av Samuel Eto'o förra sommaren, försäljningen av Kevin De Bruyne vintras, och så vidare, är allt konkreta exempel på detta. En transferstrategi präglad av kortsiktighet har resulterat i impulsiva beslut där spelare med plånboken som största motivationsfaktor prioriterats framför unga talanger med framtiden för sig, något som skapat en enorm frustration hos många, mig själv inkluderad. Borde inte transferverksamheten kunnat skötas bättre, med en större försiktighet, en större omtanke och en strävan mot ett mer effektivt handlingssätt? är frågor som uppstår hos undertecknad i samband med varje avslutat transferfönster.

Jo, visst kan det, skulle det tillslut visa sig. José Mourinho, och hans kollegor inom ledningen, har under sommaren gett en lektion i fotbollsekonomi och lagbyggande, där utgifterna hela tiden matchat utgifterna. 93 miljoner pund ut, absolut, men 85 miljoner pund och en rad stora löneposter in. En enorm omsättning, som vanligt, där det stora undantaget är just inkomsten. Utgifterna ser mer eller mindre ut som de alltid har gjort, någonting de senaste fem årens utgifter på just spelarköp i tabellen nedan får visa. 

Den stora skillnaden syns istället i spelarförsäljningarna, där Chelsea nu verkar ha lärt att även kunna sälja vid rätt läge och vid rätt bud. Jag presenterar därför ytterligare en tabell, som visar just detta: 

Legendarer eller inte, så är det enormt höga löner för flera av dessa spelares tjänster, tjänster som för de flesta av dessa spelare allt som oftast utfördes på bänken (överdrivet, jag vet, men poängen är att egentligen ingen av dessa var ordinarie under den föregående säsongen). De nyanlända ser hur som helst ut att ha fått liknande löner, och om man ska prata om rena ersättare så ser man att Diego Costa, Loic Remy och Didier Drogba mer eller mindre direkt tagit över lönerna från i tur och ordning Fernando Torres, Demba Ba och Samuel Eto'o. Cesc Fabregas har däremot fått en något högre lön än Frank Lampard, vilket det rent emotionella till trots får ses som rimligt med tanke på åldersskillnaden. Ytterligare skillnader är att värvningen av Filipe Luis och försäljningen av Ashley Cole minskat lönekostnaderna, då brassen enbart tjänar två tredjedelar av vad Ashley Cole gjorde. Samtidigt kan man se att Kurt Zouma (som här ses som en ersättare till David Luiz) tjänar exakt hälften av vad David Luiz gjorde, med sina 40 000 £ i veckan (står inte med i ovanstående tabell, då han värvades förra vintern men inte anslöt förrän nu) mot Luiz 80 000 £ i veckan. Nedan visas även lönerna för de nyanlända spelarna, där man alltså ser prov på det jag skrev ovan. 

Slutsatsen att dra av det rent finansiella är alltså att Chelsea skött sig, någonting som även kommer att synas i FFP-böckerna (där vi nöjer oss med att säga att Chelsea ligger mycket bra till, utan att gå in på några detaljer). Dessa siffror exkluderar dock de löner Chelsea betalar för sina utlånade spelare, där till exempel en tredjedel av Fernando Torres lön fortfarande, enligt rykten, kommer att betalas av Chelsea (lite beroende på för hur det går för spanjoren i Italien). Med tanke på hur hög lönen för Torres var, så får det i slutändan trots allt ses som en framgång, rent ekonomiskt (för att inte nämna sportsligt...). Värt att nämna i övrigt är även att när det gäller spelare som Marco Van Ginkel, Lucas Piazon, Thorgan Hazard, med flera, så ska lönerna mer eller mindre uteslutande betalas av klubbarna som lånar spelaren i fråga, i alla fall enligt de uppgifter jag kommit över.

Med det rent ekonomiska avklarat, så kan vi nu ta oss an det som för oss supportrar är betydligt mer intressant än det ekonomiska: det sportsliga. För visst är det en rejäl förbättring av truppen Morinho och hans team genomfört under sommaren. Om vi börjar bakifrån så är det nästan löjligt vilken konkurrenssituation som uppstått mellan Petr Cech och Thibaut Courtois. När Mourinho nu ser ut att ha valt sin förstemålvakt i Thibaut Courtois, så kan Cech i alla fall hämta ut titeln som världens bästa andremålvakt, utan någon större konkurrens (Casillas är inte sig själv längre, Pepe Reina och Willy Caballero är inte i närheten och Ter Stegen tänker jag inte ens diskutera). Hur den situation som nu uppstått, där Cech, som är alldeles för bra för att sitta bänk, ändå gör det, löser sig under säsongen ska därför bli mycket intressant att följa. Låter Mourinho Cech dra på sig hjälmen i Champions League och cuperna, precis som med Casillas när Diego Lopez konkurrerade ut veteranen i Real Madrid, eller kommer något slags rotationssystem spelarna imellan att skapas? Enligt Mourinhos uttalanden så vill han helst hålla sig till en förstemålvakt, och med tanke åopatt Courtois nu vaktat målet i de fyra inledande omgångarna, och gjort det med bravur, så är det väl egentligen ingenting som säger att han kommer ändra sig. Men kommer Cech överhuvudtaget att ges en chans att återkomma som förstemålvakt? Att låta tjecken ruttna på bänken är någonting jag, och förhoppningsvis flera, som supporter kommer ha extremt svårt att acceptera, så förhoppningen ligge ju i att Mourinho har en för alla parter lyckosam lösning på problemet. Frågan som kommer att behöva besvaras under säsongens gång, är om den här konkurrenssituationen var värd att skapa, eller om det bara kommer påverka laget negativt genom att utvecklas mot en utdragen, inre konflikt. Något betyg att sätta på detta agerande, eller rättare sagt uteblivna agerandet i att göra sig av med en av de båda, går således inte att sätta för tillfället, utan är någonting som säsongen under sin gång istället kommer att svara på.

I backlinjen genomfördes sommarens kanske bästa affär, när David Luiz skeppades iväg för en halv miljard till PSG. En nytt exempel på den typen av huvudlösa affärer Chelsea tidigare brukat ägna sig åt, och för klubben var det väl egentligen enbart att tacka och ta emot. I backlinjen återinvesterades delar av pengarna i Filipe Luis, som för tillfället ser ut att få agera breddspelare (någonting David Luiz för övrigt också var), men som i längden kommer att bli en ersättare åt flyktande Ashley Cole. Två dyra, men visserligen mycket uppskattade spelare, lämnar alltså, till förmån för en något billigare. Bra eller dåligt? Bra, enligt undertecknad. Konkurrensen har bibehållits, trots att två spelare lämnat och bara en anslutit, men då är det lätt att glömma av Kurt Zouma, som värvades redan i vintras, men inte anslöt förrän i somras. Han kommer under säsongens gång antagligen får mer än en möjlighet att visa upp sig, och förhoppningvis visar han att beslutet av Mourinho att inte hämta in ytterligare en mittback, var rätt beslut att ta.

Under revolutionen av mittfältet sattes grunden återigen redan i vintras, när Nemanja Matic hämtades in. Den väldigt serben har under sitt halvår tagit flera steg i sin roll som städgumma, och numera är Matic förmodligen en av de första som skrivs ner i startelvan. Bredvid sig har han fått Cesc Fabregas, en värvning som för första gången sedan Frank Lampard glansdagar ger oss en spelfördelare av rang lite längre ner i planen. Luca Modric och Paul Pogba har annars varit namnen det skrikits mest efter tidigare fönster, men med Fabregas ankomst finns det äntligen ingen anledning till skrik längre. Hybriden mellan spelfördelande och bollvinnande är nu optimal, där ersättare finns sedan tidigare, och mittfältsgåtan ser för första gången på flera år ut att ha löst sig.

Utöver allt detta har den ineffektiva anfallsuppsättningen från förra säsongen även den revolutionerats, radikalt, och kvar finns inte längre någon av de målsumpare som förra året hade det oförtjänta privilegiet att kalla sig ”Chelseanfallare”. Med Diego Costa finns nu den hänsynslöse ”killern” i straffområdet klubben egentligen sökt ända sedan Nicholas Anelkas dagar i klubben, och den största branden som inför sommaren härjade Chelsea släcktes således tämligen tidigt. Lägg till att Loic Remy, en kvick djupledsspelande anfallare med även han ett öga för mål, och Didier Drogba, bollmagneten själv, hämtats in, så ser anfallsbesättningen starkare, mer förtroendeingivande och mer flexibel ut än den gjort sedan... tja, glansdagarna under säsongen 2009/2010 med just Anelka, Drogba men även Florent Malouda.

Sammanfattning

Om man således väger ihop de ekonomiska och sportsliga faktorer som präglar det vi idag kallar ”silly season”, så har Chelsea gjort ett alldeles utmärkt fönster. Fem getingar, fem plus, 5/5. 10/10, 100/100, 100%, A+, osv. Ekonomin har för första gången sedan Abramovich inträde i klubben balanserats och brukats med stor omtanke, samtidigt som de sportsliga bitarna som hämtats in en och en fallit på plats i det magnifika pussel Chelsea FC den här säsongen kommer att ställa upp med. Stor eloge till Mourinho, givetvis, men även personerna runtomkring honom som Bruce Buck, Ron Gourlay och Chris Alexander, som alla förmodligen har flera fingrar med i spelet kring ekonomin och värvningarna.

Det som går att klaga på, eller smolket i bägaren om ni så vill, och som går bortom ekonomiska kalkyler och sportsliga framgångar, är att trotjänare som Frank Lampard, Ashley Cole och Petr Cech alla påverkats negativt av handlandet och beslutstagandet under transfermarknaden. Cole och Lampard har fått lämna plats för yngre, och i båda fallen inte alls lika i klubben framträdande, profiler, medan Petr Cech numera får se på vid sidan av. Oerhört tråkigt för spelarna i fråga, men även för oss fans, som ser stjärnorna på den klarblå himlen släckas, eller i alla fall urholkas, en efter en. Frågan man som supporter får ställa sig, är om all ekonomisk och sportslig framgång egentligen är värd offrandet av spelarna som genom åren mer eller mindre fått symbolisera kärleken till Chelsea, och om det i slutändan faktiskt var värt att ersätta legendarer som Ashley Cole, Frank Lampard och Petr Cech, med i mångt och mycket legoknektar som Filipe Luis, Cesc Fabregas och Thibaut Courtois. 

All samlad transferaktivitet:

In (Namn (lag) – summa för övergång/övergångstyp)
Diego Costa (Atletico Madrid) – 33 miljoner pund
Cesc Fabregas (FC Barcelona) – 29 miljoner pund
Filipe Luis (Atletico Madrid) – 18 miljoner pund
Loic Remy (Queens Park Ranger) – 12 miljoner pund
Mario Pasalic (Hajduk Split) – 2.2 miljoner pund
Didier Drogba (Galatasaray) – Free transfer
Thibaut Courtois (Atletico Madrid) – Tillbaka från lån
Kurt Zouma (AS Saint-Ètienne) – Tillbaka från lån

Ut
David Luiz (Paris Saint Germain) – 44 miljoner pund
Romelu Lukaku (Everton FC) – 31 miljoner pund
Demba Ba (Besiktas) – 5 miljoner pund
Patrik Van Aanholt (Sunderland AFC) – 1.76 miljoner pund
Frank Lampard (New York FC) – Free transfer
Ashley Cole (AS Roma) – Free transfer
Samuel Eto'o (Everton FC) – Free transfer
Jhon Pirez (Getafe CF B) – Free transfer
Billy Clifford (Walsall) – Free transfer
Danny Pappoe (Brighte & Hove Albion) – Free transfer
Sam Hutchinson (Sheffield Wednesday) – Free transfer
Milan Lalkovic (Mlada Boleslav) – Free transfer
Thorgan Hazard (Borussia Mönchengladbach) – Utlåning
Lucas Piazon (Eintracht Frankrut) – Utlåning
Marco Van Ginkel (AC Milan) – Utlåning
Fernando Torres (AC Milan) – Utlåning
Tomas Kalas (FC Köln) – Utlåning
Kenneth Omeruo (Middlesbrough) – Utlåning
Jamal Blackman (Middlesbrough) – Utlåning
Patrick Bamford (Middlesbrough) – Utlåning
Ulises Davila (CD Tenerife) – Utlåning
Wallace (Vitesse Arnhem) – Utlåning
Josh McEachran (Vitesse Arnhem) – Utlåning
Marko Marin (Fiorentina) – Utlåning
Victor Moses (Stoke City) – Utlåning
Christian Atsu (Everton FC) – Utlåning
Oriol Romeu (VFB Stuttgart) – Utlåning
Jonathan Swift (Rotherdam) – Utlåning
Mario Pasalic (Elche CF) – Utlåning
Ryan Bertrand (Southampton) – Utlåning
Gael Kakuta (Rayo Vallecano) – Utlåning
Stipe Perica (NAC Breda) – Utlåning
Matej Delac (Arles-Avignon) – Utlåning
Cristian Cuevas (Universidad de Chile) – Utlåning
Henrique Hilario – Lägger av

Källor: WeAintGotNoHistory, Jake Cohen, Transfermarkt 

5 kommentarer

Axel Wendt2014-09-04 20:15:00