Mål #8: Risig bil + god musiksmak = bohem?
"Men med en sann konstnärs överlägsna blick hade han registrerat att målvakten var på väg att hamna på fel ben, som om han väntade sig en dragning. Bollen rullade förbi och med knapp styrfart in i bortre burgaveln."
[31 oktober 1998: Hammarby-Malmö FF 1-3]
0-1 Niclas Kindvall (4)
Vissa spelare levererar när de måste. Plockar fram sitt mest exklusiva kunnande under största press. Stiger fram när andra backar. Inför allsvenskans 25:e och näst sista omgång 1998 låg vi pyrt till. Thijssen hade fått spel och blivit sparkad hela vägen hem till Holland. Gamla spelarna Roland Andersson och Thomas Sjöberg hade tagit över. Fått ordning på laget. Och återinsatt Niclas Kindvall på en av forwardsplatserna(fotn.1). Han tackade för förtroendet genom att avgöra mot HIF borta. Och i den 24:e omgången, när vi slog ÖIS hemma med 3-1, gjorde han ett mål, passade till ett och var bäste man på plan. Då var det klart att vi inte kunde åka ur direkt. Men kvalspöket fladdrade fortfarande. Nu väntade Hammarby på Söderstadion. Vi hade legat så illa till att allt som hände nu bara kändes som bonus (ett tag såg till och med kval ut som en utopi). Särskilt som Hammarby var riktigt bra det året – de låg trea och hade bara tre poäng upp till täten.
Niclas Kindvall var många mil från den stereotypiske fotbollsspelaren. Slarvigt klädd. Alltid rufsigt hår. Risig bil. Bra musiksmak; man såg honom på Lucinda Williams på KB(fotn.2), han var nere med The Waterboys, han köpte skivor på Musik & Konst. Han läste böcker; inte travprogram. En sak är säker: man hade aldrig sett honom mima till Backstreet Boys på Fotbollsgalan. Allt det här skrevs det spaltmeter om; blev en del av mytbildningen kring Kindvall. Sitt bohemrykte föreföll han själv mest rycka på axlarna åt – han menade att om man spelar fotboll, då anses man konstig och intellektuell bara man inte gillar Bryan Adams. Egentligen var ju allt det där ointressant. Han var en enastående fotbollsspelare och bar himmelsblå tröja: det var det enda som borde ha varit intressant.
Tillbaka till Söderstadion. Nästsista omgången. Vi måste nog vinna för att undvika ovisst kval. Här behövs det spelare som stiger fram när andra backar. Dörren öppnas; där står Niclas Kindvall. Matchen var bara barnet när han tycktes dribbla av hela Bajens högersida. Fri med Hammarbymålvakten – Per Fahlström? – använde han yttersidan. Nätt och jämnt. Det var knappt han rörde bollen. Vi vet alla vad ett tidigt mål nästan alltid (fotn.3) betyder för ett lag med kniven på strupen. Fart, beslutsamhet och självförtroende återvänder. Sverrir Sverrirsson och Dejan Pavlovic följde upp med två snabba mål runt den 30:e minuten. Sen säkrade vi bara – Patrik Anderssons (fotn.4)reducering i slutminuten var endast att betrakta som lite fernissa på ett redan nedblåst Hammarbyplank.
Sista omgången innebar mest bevakning. Vi kunde slippa kval på egen kraft. Och när Trelleborg i början av andra halvlek hade den för en gångs skull goda smaken att börja släppa in bollar mot Halmstad var det klart. Vi kunde till och med förlora och ändå gå säkra. Det blev 0-0; enda målchansen värd namnet var när Dejan prickade utsidan av stolpen ur dålig vinkel med några minuter kvar att spela.
Kindvall då? Han var skadeförföljd nedflyttningsåret 1999. Han hjälpte oss upp ur Superettan året därpå. Sen lade han av. Allt som allt gjorde han fem säsonger för oss. Dessförinnan hade han spelat i AIK några år, vunnit skytteligan i Norrköping och haft en halvlyckad utlandssejour i Hamburger SV. Ändå tog Malmöpubliken honom till sina hjärtan som få andra. Hans ungdomssynder i andra lag var lättförlåtna och snabbt glömda. När MFF Support härförleden hade en omröstning om det senaste decenniets bästa Malmöspelare kom Kindvall tvåa, slagen blott av Zlatan. Ett mått på hans kapacitet som spelare - och givetvis minst lika mycket ett mått på hans popularitet, något en spelare inte bara belönas med för att han är duktig. Utan också för att han på något sätt lyckas personifiera föreningens själ.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Frans Thijssen hade lyft honom ur laget någon gång mitt i säsongen. Varför? Ingen vet. Han var vår bästa spelare; ändå nötte han bänk. Thijssen tog många tvivelaktiga beslut säsongen 1998.
Fotn.2 Samma kväll som han hade skruvat in en fantastisk frispark mot Djurgården. Den 11 juli 1999. 2-0 blev det. En av få segrar det dystra året.
Fotn.3 Observera det lilla ordet ”nästan”. Vi har ju tidigare skrivit om fjolårets 4-2-seger mot IFK Göteborg. Änglarna var då ett lag djupt nere i kvicksand. De fick ett tidigt mål, men det hjälpte dom inte. De blev inte stärkta. De förlorade. Det kändes väldigt skönt.
Fotn.4 Inte den riktige, så klart. Inte ens Trelleborgaren. Nej, det här var den Patrik Andersson som kom från Norrköping. Där kamperade han i många år ihop med en fruktad målskytt för tiotalet år sedan - den Wheels Magazine-stylade Janne Hellström.
