Från tredje våningen: Ta en sup och var som folk!
"Hur fan firar jag utklassningen av HeIF utan att lyfta några Hof på Ölcafét efteråt? Hur överlever jag tur & retur till Ullevi med bara en kasse hallonsoda under sätet?"
Vanligtvis brukar jag skriva den här krönikan ordentligt smord med starköl, eller möjligtvis ett kraftfullt rödvin rusande genom kroppen. Sköna nätter på tredje våningen, med Stray Cats på stereon och Möllevångsnatten pumpande utanför fönstret. Vidgade associationsbanor, oväntade öppningar och smågalna textidéer. Det är förstås de stora författarklyschorna som spökar, alkoholromantik och Charles Bukowski-komplex. Och kanske en eller annan dålig gen. Men icke desto mindre reellt. Idag kan jag bara kallt konstatera att jag inte är av samma virke som Bukowski, men jag gav det i alla fall ett seriöst försök…
Det är inte bara tisdag utan också min 17:e dag nykter, och jag har således slagit personbästa med nästan två veckor. Snacka om vinnarskalle. Men problem och farhågor tornar upp sig. Situationer som jag för några veckor sedan kastade mig huvudstupa in i, ter sig idag skrämmande och komplicerade. I en stund av tillfällig panik övervägde jag till och med att börja puffa joints istället, men insåg fort att jag då riskerar att bli misstagen för Bajensupporter. Så, nu ska hjärnan plötsligt lotsas in i helt nya tankebanor. Vanor, mönster och rutiner som sitter rotade i ryggraden ställs fullständigt på huvudet. Och vad är väl byggt mer på rutiner än just fotbollen. Jag bävar redan; hur fan firar jag utklassningen av HeIF utan att lyfta några Hof på Ölcafét efteråt? Hur överlever jag tur & retur till Ullevi med bara en kasse hallonsoda under sätet? Jag har uppenbarligen en hel del att brottas med framöver, men jag är inte ensam om att ha ett kluvet förhållande till alkohol…
Fotboll och alkoholkonsumtion är ett radarpar, en slags ohelig men ändå fullt accepterad allians. Och det går långt tillbaka. När amatöreglerna rådde inom svensk fotboll, var det till exempel vanligt förekommande att spelarnas arvode bestod i att bli bjudna på krogen. De som mot förmodan inte drack starkt till maten, fick istället den så kallade ”sprittian” som kompensation. Vi kan nog alla rabbla upp en rad spelare som varit där, aktualiserat senast då en utsliten George Best höll sin ”predikan” från sjukhussängen. Idag är allt mer profesionellt, och kraven på spelarnas fysiska trim är betydligt högre. Men alkoholen fortsätter såklart att florera, i VIP-loger, på styrelsemiddagar eller under sponsorträffar. För att inte tala om puben innan match.
Jag kan inte låta bli att återknyta till den där banderollen på Söderstadion härom året; snacka om att kasta sten i glashus. Man får inte glömma bort att även en stolt och framgångsrik klubb som Malmö FF har fostrat sin kvot av alkoholister genom åren. Förresten har just Söderstadion fått klart med fullständiga rättigheter till den här säsongen, vilket får ses som lite paradoxalt i sammanhanget…
Kommer också att tänka på den gamla Spola kröken-perioden i svensk idrottsliv på 1970 och 80-talet, där Systembolaget stod som sponsor, och i stort sett basunerade ut budskapet ”Köp mindre av det vi säljer”. Det var en framgångsrik kampanj, men det var också ett budskap som kom uppifrån, och inte så mycket något som initierats av idrottsrörelsen eller utövarna själva. Det fanns dessutom mer än en spelare, som när matchtröjan med det lovvärda budskapet hade åkt av, satte sig och krökade friskt på hotellbarer eller nattklubbar. Budskapen är lika förvirrande och dubbelbottnade idag. Klubbar och förbund mässar unisont att alkohol och idrott inte hör ihop, eller att det ska drickas med måtta, etc. Samtidigt är de förstås inte ovetande om den törstiga och köpstarka publiken som rasslar in genom vändkorsen. Det måste vara ett mindre helvete att få ihop den ekvationen…
Visst har mycket förändrats sedan ”sprittian” och Spola kröken, men den svenska umgängeskulturen kretsar mycket kring alkohol över lag. I fotbollsmiljön är det än mer påtagligt, och i synnerhet om vi talar supporterkultur. Där hittar man ofta de återkommande faktorerna som grupptryck, identifikation och föreställningar om manlighetsideal, inte sällan baserat på devisen ”be able to drink beer and fight at the same time!” Det är bedrägligt enkelt att falla in i mönster och beteenden fädigskrivna av en majoritet, istället för att staka sin egen väg genom publikhavet…
Well, well, nu gäller det alltså att uppfinna nya rutiner. Dagens krönika skrivs för ovanlighetens skull en tidig morgon, och katten sitter yrvaken på golvet med ett konfunderat uttryck; är det verkligen husse som sitter där vid datorn, och varvar morgonciggen med yoghurt och råa morötter? Jodå, det är samma husse, samma blådåre, samma komplexa individ. Trots en något utlämnande och allvarsbetonad krönika kan ni vara helt lugna; jag transformeras inte till en moraliserande frikyrkopastor eller handkrämskletande Farbror Barbro. Och jag vill absolut inte se läktarkulturen bli till något slags nykterhetstempel. Det här är förstås min personliga match, och jag siktar på tre poäng, men det väcker också en del tankar som jag helt enkelt tyckte förtjänade att ventileras. Jag tuggar vidare på moroten och lämnar er med Eric Perssons ord rungande över en hotellmatsal i 50-talets Norrköping, då han blev tillfrågad om han inte skulle ha sig en ostasup: ”Bara svin dricker mer än två snapsar till maten.”
