Kalles Kolumn: Allt-i-allon som saknas
Med tre startmän i försvarslinjen avstängda till nästa match har UFC hamnat i en knepig sits. Det är i stunder som dessa man verkligen tänker tillbaka på tiderna då Umeås svar på Magnus Erlingmark, Janne Jonsson, fanns redo att vikariera var det än behövdes.
Jag har alltid haft ganska bra kondition. Men just då kändes de där trappstegen extremt mycket jobbigare än vanligt. Pablo Pinones Arce hade just prickat in ett hattrick på UFC och tabelläget såg allt knepigare ut. För att strö än mer salt i såren hade försvararna Joel Burström, Marko Mihajlovic och Karl Morten Eek samtliga dragit på sig varningar vilket innebär avstängning i nästa match mot Degerfors. UFC: s försvarsbesättning är efter att Erik Löfgren och Mohamed Kamanor lämnat under säsongens gång oerhört tunn. Jens Sjöström d.ä och Ali Jasim finns att tillgå, men så mycket mer där bakom finns det inte. Hampus Wallgren har just kommit tillbaka från ett längre skadeuppehåll och saknar matchträning. Vågar man spela honom mitt i brinnande streckstrid? Tveksamt. Kan Maripuu spela mittback? Kan Bohman vara ett alternativ som vänsterback? Varför inte pröva McNeil eller Wake som mittbackar? Det var frågor som dessa, i dånet av mitt flåsande, som rörde sig genom mitt huvud när jag lämnade T3 Arena för en vecka sedan. Någonstans vid bron över mot I20, slog det mig hur mycket en gammal Stockholmsfödd räv med över 130 matcher i UFC-tröjan hade behövts.
Janne Jonsson var ingen briljant fotbollsspelare. Inte alls. Men Janne Jonsson var en spelare man kunde lite på. En Magnus Erlingmark med Superettanmått som kunde gå in som mittback, ytterback, eller på mittfältet när det krisade sig. Det sägs att cuper vinner man genom spelare med spetskvaliteter. För att vinna serier krävs det utöver dessa spetsar spelare som Janne Jonsson som backar upp. Janne Jonsson var alltid där under tiden jag började gå på UFC: s matcher. En spelare som likt Magnus Henrysson alltid funnits med på ett eller annat sätt. Jonsson tjusade aldrig med spektakulära dribblingar eller smekande crossbollar utan med ett stort hjärta, fantastisk moral och professionalism.
Jag har länge kultförklarat John O´Shea. Den moderna bilden av en allt-i-allo på högsta nivå. Nu har O´Shea visserligen lämnat United och spel på den allra högsta nivån för Sunderland. O´Shea var inte heller han briljant på något vis. Efter att ha slagit igenom som mittback, skolats om till ytterback och gjort framträdanden på mittfältets alla positioner trodde man att O´Shea var färdig med roterandet. Men när han sedan flyttades upp som anfallare för att senare i en match vikariera som målvakt sista tio minuterna var det den ultimata bilden av en allt-i-allo vi skådade. Jag har en bild på John O´Shea hemma på toaletten, en påminnelse om att det alltid finns en lösning när det skiter sig. På fotbollsplanen, men även i livet. Med Jonsson i Mariehem och inte UFC vet jag inte vad den där lösningen är. Det återstår att se.
Den bestående känslan är att allt-i-allo-rollen är på väg bort från den moderna fotbollen. Klubbar har inte riktigt råd med att ha en spelare som ”inte är tillräckligt bra för någon position” som det brukar låta. Klart Zanetti spelar lite överallt. Yaya Touré och Fabio Coentrao likaså. Men faktum kvarstår. Jag tycker det är dumt. Riktigt dumt. Hade United t.ex. som ständigt har skador i backlinjen haft kvar O´Shea hade man garanterat tagit fler poäng ifjol, något som således hade lett till ligatiteln. Samma sak gäller egentligen även UFC. Nu är Janne Jonsson inte längre en spelare med Superettankvaliteter. Istället är det lokala klubben Mariehem och division 2 som gäller. Men hade UFC haft en allt-i-allo-spelare i truppen hade det stora problem man har varit ett betydligt mindre problem.
I UFC: s prekära situation hade en Janne Jonsson som fick utmärkelsen årets UFC: are 2008, gjort susen. Istället får man kanske förlita sig på en Hampus Bohman i en helt ovan position. Det kan mycket väl gå bra. Men det kan lika gärna skita sig fullständigt. För att fortsätta på Manchester United-spåret så blev de totalt uppätna av Everton i den ligapremiär i år där de tvingades spela med två mittfältare i backlinjen. Hur det går för UFC mot Degerfors återstår att se. Jag kommer att vara där, nervösare än på mycket länge. Klart är att en Janne Jonsson hade underlättat situationen.
