Birro: Det Här Blir Sista Bloggen!
Marcus Birro heter jag. Är författare. Jag har bloggat färdigt. Men jag kommer alltid fortsätta försvara Totti.
2 Oktober- Arrividerci- Det Här Blir Sista Bloggen!
Man ska slå läger på toppen. Man ska kasta ett öga om stjärnorna och dra ner dem till sig. Man ska klä sig i ljuset från stjärnorna. Man ska stråla, stråla, stråla. Det har jag gjort. Det har jag försökt göra.
Jag är rätt mycket som du. Ibland är jag svag, ibland är jag stark. Men jag är mänsklig. Därför har det gjort ont ibland.
Nu har jag beslutat mig för att sluta blogga om italiensk fotboll.
Det hela började med Sveriges Televisions patetiskt värdelösa VM-krönika vintern 2006. Jag trodde fan inte det var sant när jag såg den. Så jag började skriva för Svenska Fans. Det är i många stycken bland det roligaste jag gjort.
Mycket av det bästa jag någonsin har skrivit har jag skrivit för den här sidan. Jag är enormt stolt att vara en av er.
Svenska Fans är helt unikt på det sättet att det ger alla en chans att uttrycka sig. Jag har alltid varit en vän av demokratiska kulturgärningar. En poet eller en supporter betyder lika mycket (ofta mer) än en utbildad medelklassjournalist som bor på Götgatan där alla känner alla och alla är enda jävla lycklig familj.
Jag är inte sådan. Jag står fri, har alltid gjort. Det gör man inte ostraffat i detta ishjärta till land. Problemet är att jag är för mänsklig för den här tillvaron. Jag orkar helt enkelt inte med allt skitsnack längre.
Det tycks finnas en märklig uppfattning om att människor som vågar något med sina liv, med sitt skrivande, med det de gör, människor som sätter sina arslen på spel, att de skulle vara särskilt hårdhudade. Det är direkt felaktigt. Vi är mjukhjärtade harar. Jag är det i alla fall. Jag blir ledsen, tar illa upp, blir arg. Det är en relativt tröttsam hållning.
Jag orkar inte längre. Mitt liv just nu pallar inte den extra tyngd det innebär att hela tiden ligga under anonyma glins ständiga beskjutning.
Tonen på en del forum på den här sidan är värre än avloppen i helvetet. Jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni torkar av era runkiga händer på byxorna och känner stolthet när ni möter hyenans blick i spegeln.
Jag vill sluta innan jag blir för bitter.
Jag vill inte blockera skrivandet om den italienska fotbollen. För faktum är, vänner och fiender, att ni just sumpat landets bästa Italien skribent. Det är fakta. Ingen jävel, inte en människa i det här landet, skriver lika bra om Italien och italiensk fotboll som jag gör när jag är som bäst.
Mitt privata liv just nu är en väldigt hård strängad tolvsträngad gitarr. Vi väntar barn för tredje gången. Det gick inte de två första. Barnen föddes och dog. Allt detta ligger som en ständig och hemsk olycka över mig, som ett dovt, lila moln.
Jag har dessutom massor att göra. Jag ska skriva färdigt en roman, ”Att leva och dö som Joe Strummer”, jag ska göra pjäs av Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro till Örebro Länsteater. Jag ska medverka i Kvällsöppet teve 4, jag skriver boken om rockgruppen Imperiet, jag skriver för Expressen och jag är med i Canal +.
Jag ska ärligt säga att jag blir ledsen när jag dagligen läser om hur värdelös jag är. Jag är inte mer än en människa. Jag är allt för såbar och harhjärtad för detta just nu.
Jag vill tacka alla som jag jobbat med, John Cederblad, Jonas Söderström, Marcus A, Micke, Mini Mauro och alla andra. Särskilt stort tack till alla er som läst mig genom åren, som hört av er med stöd och uppmuntran.
Jag pissar åt alla er som känt er tvingade att berätta för mig vilken jävla sopa jag är. Ni både vann och inte vann.
Jag kommer säkert skriva texter för Svenska Fans i fortsättningen men bloggen får någon annan ta över.
Jag kommer fortsätta vara en passionerad och kärleksfull Italien älskare. Men jag är trött på att ha skalbaggar i min säng, trött på att mötas av idioti och avsky, trött på den brist på empati, tolerans och hederligt gammalt hyfs som börjar ta över den här sidan.
Vi säger så.
Forza Gli Azzurri och Forza Il Calcio.
Marcus Birro, 1 oktober 2008.
30 September- Lazio!
När jag är arg somnar jag med käkarna hårt sammanbitna. Jag vaknar med ont i hela huvudet.
Det finns tandskenor för det där, som man få hos tandläkaren.
En del på La Curva skulle behöva en sådan där.
Särskilt en del av dem som håller på Lazio. Vad är ni så arga för? Ta det lugnt. Ni leder ju serien.
Ni borde sitta halvnakna i höstsolen med en stark kopp kaffe och en liten kaka eller en glass och bara njuta. Vira in er i era ljusblå halsdukar och berätta för hela världen hur lätt det är att förkunna kärlekens evangelium när man faktiskt är bäst i Italien för tillfället. Istället sliter ni i era De Canio -koppel och råskäller på mig. Jag har inga problem med att hylla Lazio. Grattis säger jag. Lazio är en fantastisk märklig förening. Med en president som sätter upp banderoller där han hyllar sig själv och med en ständig känsla av att vara en byracka som fläckar ner det nybonade golvet, en sorts defekt i den italienska fotbollskroppen. Jag har flera nära Laxio vänner och de är aldrig riktigt glada över sin klubbs framgångar. Till och med en seger blir ett kvitto på att de snart ska förlora. De har gjort underdogen till ett ständigt husdjur.
Men Lazio är en fågel Fenix som rest sig ur berg av aska och flyger som en stolt och vacker örn igen. Vingbredden är oändligt mycket större än vissa supportrars förtroende för sina medmänniskor. Kanske är det så att man inte vet hur man vinner och därför tar med sig ilskan över ständiga nederlag in i segerns dramturgi. Lazio är tillsammans med Napoli säsongens välgörande solstrålar så här långt.
Udinese har ju förstått det grandiosa i att ha matchtröjor med smala ränder. Udineses tröjor slår Juves varje dag i veckan. Det hade varit riktigt mäktigt om klubben från Udine kunde hålla hela vägen, bli en av de fyra, fem stora klubbarna den här säsongen.
Träffade en vän idag som ska till Rom i morgon. Det var som ett knytnävsslag. Jag blev matt av kärlek och längtan. Rom är svaret på alla böner. Jag vill dit och lägga glasburken över ljuset, som förr, när man fångade spindlar, jag vill fånga höstsolen, middagsvärmen, gå i kyrkor, gå på fotboll, tappas på allt iskallt, befläckat blod och hälla i mig det nya, andliga och fantastiska italienska blodet i den här kroppen som är så svenskt, i det här skalet jag gömmer mig bakom.
Utanför hotell Anglais i Stockholm mötte jag en romanista med halsduk och tatuering och halsband. Vi talade en stund. Grande.
På tåget mötte jag en annan man som brann för den italienska fotbollen. Vi talades vid helt kort men var överens om att vi som älskar de italienska fotbollen ofta är esteter, ofta ser på världen med ett anat djupt än andra. Vi log lite och lovade att det inte betydde att vi var bättre än de andra, bara annorlunda. Och annorlunda är bra.
Det är verkligen mäktigt att få respons på det man skriver.
29 September-Tio Ton Stråkar
Det är varmt i Stockholm. Hösten är som ett kvarglömt barn på dagis när personalen går och låser dörren. Hösten blir inte rädd utan slösar med sin sol och allt sitt ljus i våra inre mörka garderober, i våra förbannat trånga rum som vi redan börjat göra irodning inför vintern.
Ian Wachtmeister handlar filmjölk på Konsum vid Sveavägen. Jag handlar apelsiner. Känner mig glad. Trött men glad. Italiensk fotboll har kommit upp ur sin jordhåla och kisar som en kåt eller sömnig grävling mot solen, tvättar nosen med allt ljus.
Derbyt i går var magnfikt. På alla sätt. Hoppas att många tog chansen och såg på när italienska fotbollen sköjer upp för Europas stränder på ett sådant harmoniskt sätt. Magnifkt.
Och ligan i år är mer skönt förvirrande än någonsin, som en gatukorsning i Rom en måndagmorgon, som rusningstrafik i Neapel. Italiensk fotboll är lika skönt förvirrande som gruppsex...
Giladrino är fantastisk.
Udinese är en en toppklubb. Liksom Napoli. Italien är som ett pussel som alltid saknar en bit. Det är vackert så. Vi får själva bli den där pusselbiten om vi vill.
Lyckas serie A hålla den här grandiosa stilen genom hela säsongen kommer vi få en fantastisk tid.
Det satt inte många överflödskilon runt magen på Ronaldinho under den barbröstade intervjun han gjorde direkt efter match för italiensk teve i gårkväll.
Fortfarande är de fantastiska medmänniskor som läser det här och skriver berömmande fler än de som tycker jag är en idiot. Därför fortsätter jag.
Jag är lika svagsint som Cassano. Jag är inte gjord för konflikter. Jag vill egentligen bara beröra. Jag borde skaffa pansar runt kroppen. Jag borde bli en soldat. Fast då våre jag inte jag. Vad vore Materazzi utan sin galenskap? Vad vore Cassano utan sina känslomässiga kast från sida till sida?
Jag går en promenad genom Stockholm och jag har min Ipod proppad med italiensk smörschlager. Grande. Kärlek är ingen riktig kärlek utan tio ton stråkar.
24 September - Vilket Är Det Ultimata Resultatet?
Läser i tidningen att den ultimata fotbollsmatchen slutar 0-0.
Det är lite roligt. Jag håller kanske inte riktigt med.
Den ultimata matchen slutar väl 1-0. Man vinner diskret, subitilt, som en stulen kyss i krogkön, som en älskarinna i en annan stad, med ett annat handlag. 1-0 är, som Niklas brukar säga, det gamla beprövade hjärtattacks-resultatet. 1-0 är en trollerilåda med skräck. 1-0 är Nestas ansikte vid varje hörna; skräcken, den tomma blicken, håret som läggs bakom örat. 1-0 är den där oerhörda glädjen som liksom inte riktigt vill släppa taget, som bara känns tom, som en bultande smärta mindre, i ljumsken efter sex.
Ancelotti sitter grundmurad i Milan. Han kommer aldrig därifrån. Ibland ser han ut att längta därifrån och Milan har spelat som ville de hjälpa honom.
Andrew Eldritch i The Sisters Of Mercy brukar sparka folk som vattenballonger. När basisten Tony James "hoppade av" kom pressreleasen "Tony James är inte längre en del av Kreml-muren."
Ingen förstår ännu vad han menade.
Lundell brukade faxa nöjesjournalister under hela nittiotalet. "Du tillhör numer idioterna" var en av de vänligare formuleringarna.
Det är roligt med folk som inte har alla knivar i rätt låda eller ens slipat dem, eller ens håller i dem rätt. Det är roligt med människor som förstått att världen är en helt vansinnig plats och det enda sättet att hålla sig frisk är att spela med.
23 September- Ett Jävla Gnäll
Intersidan gnäller som en gammal kärring som tappat löständerna i filmjölken.
Som kissat på sig för att jävlas med hemvårdspersonalen. Jag är en nickedocka. Canal plus är värdelöst. Halva krönikan handlar om det. Först därefter kommer det lite om fotboll.
Jag räknar inte med beröm eller applåder varje dag. Jag räknar dock med vanligt hyffs. Det som Bojan i söndags kallade "respekt." Ett slitet ord. Jag slåss för den italienska fotbollen i alla sammanhang. Klart som fan det känns surt när jag innifrån, från hemmaplan, får snorgula slaskiga snöbollar av skit kastade på mig. Är det för att jag håller på Roma? Är ni avundsjuka? Vad handlar det om?
Jag försöker dra den här gamla vagnen med ALLA italienska lag och jag svettas som en brunstig gammal oxe medan jag släpar den här gamla rödvitgröna vagnen ända in i teve studion, ända in i finrummet. Jag villl att italiensk fotboll ska behandlas på samma sätt som engelsk. Hur fan kan det degradera mig till en nickedocka. Nån jävla måtta får det fanimig vara.
På söndag sänder Supersöndag och Canal + derbyt i Milano. Kanalen har eget folk på plats. Vi sänder studio innan, under och efter. Kommer Inter gänget titta då?
22 September - Öppna Hjärtan
Jag knyter Roma-halsduken om halsen och springer ner till taxin. Jonna är inlagd på sjukhus men det var okej den här gången. Våra drömmar och vårt hopp sitter fastsurrade i bargochdalbanan från helvetet och allting skenar, himlen skriker, världen är en mardröm på förmiddagen men helt okej efter lunch.
Jag är trött men kan inte sova. Men vårt barn lever och jag ber till Gud att det ska gå bra.
Riktiga män gråter.
Nora Strandberg sade en klok sak under tevesändningen igår apropå det lätt tröttsamma Italien vs England tjatet: "Du hör aldrig någon säga att de avskyr engelsk fotboll, men när det gäller Italien hör man det rätt ofta." Hon har rätt. Det är egentligen inte svårare än så.
Med framgång kommer ödmjukhet. Att vara framgånsgrik utan ödmjukhet är inte att vara framgångsrik. Det är faktiskt min slutsats att många Englandsvänner borde öppna sina hjärtan för Il Calcio. Vi har öppna hjärtan mot er.
Supersöndag gick bra i går tyckte jag. Läste någonstans att någon tyckte att jag sålt mig. Jag tycker nog inte det. Jag skriver här nästan helt utan betalning. Jag skriver för Expressen för lite betalning. Jag gör Eurotalk utan betalning och jag är med i Supersöndag för lite betalning. Det är en okej fördelning tycker jag.
Nästa söndag är det Milanoderby i Canal+.
Grande.
20 September - Vissa dagar är som bajs på tandborsten (YES BABY!)
Vissa dagar är som utspilld efterrätt. Som smält glass. Som kräks på fin-skorna. Som en finne i röven. Vissa dagar är man bara gammal. En trött gubbe som skriver dikter och böcker och om italiensk fotboll men som är minst tio år för gammal för allting. Vissa dagar är som en blottare runt gymnasieskolan. Vissa dagar är som piss i handfatet, som bajs på tandborsten.
Vissa dagar jagas man av det där monstret som flåsar att man är helt värdelös, att alla andra är mycket bättre, att man bara är på låtsas, är plast, en tönt, en dum jävla sillskalle. Jag avskyr sådana här dagar. Jag vill inte hänga med huvudet. Jag är bra. Jag får ge ut böcker. Jag lever på min hobby. Jag är lyckligt lottad. Men allt det där spelar liksom ingen roll. Man är kass helt enkelt. Man har vaknat med hela världen som en dildo i arslet och man gillar det inte. Man hänger till allmän beskådan som en porrstjärna på dekis. Man är bara sämst, sämst, sämst. Man är Roma efter matchen mot Cluj.
Men då får man ta en promenad, städa lägenheten, öppna fönstren, kolla lite YouTube klipp när Del Piero gör mål mot Zenith, då får man ta en dusch och tvätta snoppen, då får man ställa sig mitt i mot den där jävlen i spegeln och stirra ut honom, granska de gråa håren och yes baby, de har blivit många fler, och yes baby, du har veckade kråkspår runt ögonen och YES BABY du lever ju!
Tänk om någon sagt det till dig när du vaknade misshandlad och pissad på den där morgonen i rännstenen intill Domkyrkan i Göteborg att yes baby, du kommer ge ut böcker om tio år, och du kommer få skriva om allt det du brinner för så ta dig nu hem och ta bränn de där kläderna, bränn den gamla onda tiden, bränn allt jävla plast, minns Stig Dagermans öde, minns alla de som hade allt, minns Cobain, Ian Curtis, alla människor som hade allt men inte sig själva och du har dig själv för fan, du har allt det där du drömde om när du vaknade den där morgonen, du har allt och lite till så stå för fan inte där och lipa, ta dig samman, du är äldre men du är fortfarande ett barn, och betänk alternativet, tio meter ner i underjorden.
Hur kul är det där?
Dessutom spelar Roma mot Reggina snart. Och Reggina är bättre än Cluj. Dra på dig Tottitröjan och sätt dig tillrätta i soffan. Yes baby, du är värd allt gott som händer dig. Du har en vacker ängel på din ena axel. Den andra axeln bryr vi oss inte om. Inte idag.
14 September- Menlös Media
Media underskattar sina läsare, lyssnare och sina tittare. Människor förtjänar bättre än denna ständiga medelmåtta. Det finns en snobbism bland mediamänniskor; "Jag vet vad som är bra och dåligt, vad som är rätt och fel men de där idiotiska läsarna där ute vet det inte."
Jag lovar. Så resonerar många människor inom media. Jag blev uppringd av en journalist som tyckte jag använde svåra ord. "Här på tidningen har jag fått lära mig att skriva som om jag skulle tala till ett barn," sade hon. Likadant är det med alla rättänkande luftslotts-feminister, arga medelklasskvinnor i korta frisyrer som avskyr familjelivet de själva lever i, som tycker att de (och bara de) genomskådat bluffen men inbillar sig att alla andra inte har gjort det och därför ser som sin plikt att berätta för alla hur "det egentligen ligger till."
Jag avskyr det där. Man bör respektera folk. Läsarna vet alltid mer än man tror. Läsarna är på samma nivå. Det finns inga trösklar. Jag är du, du är jag. Jag kan skriva. Du kan läsa. Vi är lika mycket värda.
Jag blir trött när jag läser den fuskrosa sportidningen nu för tiden. Och det beror inte på att jag skriver för Expressen. Det beror på en massa annat. Som att man inte är i närheten av att vara så bra som de aplika ljuden och slagen på brösten låter göra gällande.
I dag skriver en Mattias Wikdahl (oklart vem han är och varför) att Petter Johansson i går på Canal+ förstörde matchen mellan Inter-Catania när han blev personlig, kontroversiell och initierad och hade ballar nog att beskriva hur italiensk fotboll fungerar.
Just det som jag tyckte om med Johanssons rapportering, att han blir personlig, tar ställning, berättar något för oss som alla kanske inte vet, just det klankar tevetyckaren i Aftonbladet ner på.
Det är obegripligt.
Vad vill vi ha? Färglösa, maskinella röster utan inlevelse eller passion eller vill vi faktiskt ha någon som inte bara kan kommentera vad som händer på plan (det kan vi se själva) utan faktiskt också vågar något med sitt kunnande, som sätter sitt ryke och sitt arsle på spel någon gång ibland. Jag älskar när kommentatorer faktiskt vågar tycka något. Jag tycker om när jag kommer på mig själv med att höja ögonbrynen och tänka "Fan får man säga så där...."
Jag kan tänka själv. Jag behöver inte hålla med alla om allting hela tiden.
I Sverige är vi så jävla rädda att bli osams att ingen tycker något till slut. Det slutar med att vi sitter mitt i mot med varandra med darrande, livrädda leenden och ingen av oss säger ett enda ord som vi inte kört genom torktummlaren. Allting blir meningslöst, tomma, platta ord. Allting blir perfekt yta. Ingenting betyder något.
Petter Johansson på Canal+ gjorde en utmärkt insats i går och jag hoppas att han fortsätter vara personlig, vågad, utmanande och kontroversiell. Helst mycket mer. Jag vill känna något! Jag vill bli berörd. Jag vill få mina egna åsikter bekräftade eller krossade.
Jag tycker om när folk vågar vara sig själva. Vi behöver mer av sånt, inte mindre. Annars sitter vi till sist fast i tveksamhetens gegga, i Wegerup- och Wennman-land där alla har sina fingrar antingen i arselgången eller lätt fuktat i luften. Att ha en röst handlar om att sätta sitt arsle på spel. Jag vill läsa och lyssna på människor som vågar, som kan och som faktiskt riskerar något! Mer passion, inte mindre!
För övrigt finns det bara en rosa sporttidning. Och den är inte på svenska.
11 September- En Dag Av Kval
I dag för sju år sedan körde flygplanen in i tornen i New York. För fem år sedan avled Anna Lindh efter att ha blivit knivmördad dagen innan av en galning.
Hur långt sträcker sig vår förstående? När orkar vi inte längre leta förklaringar? När blir allting bara ett vitt, sprakande hat, som elektricitet genom kroppen? Människor säger att vi måste "förstå." Ska man förstå psykopaten som slog ihjäl två små barn?
Eller ska man pulvrisera den jävlen med allt man har, sticka glödande spett i hennes ögon, köra en bulldozer in i hennes elaka fitta?
De förbjudna tankarna har en glänta i skogen där de möts och samtalar lågt. Det stiger upp rök från deras eld mitt i skogen. Jag försvarar inte mina tankar men jag lyssnar på dem, inte okritiskt eller bejakande, men jag lyssnar på dem. Sådana här dagar, när sommaren försvinner som en liten flicka bort över vägen med blomster i famnen, är det extra svårt att förtränga de där rösterna.
Den 12 september 2001, alltså dagen efter terrorattacken, skulle jag ge ut min andra roman; Kalashnikov. Det kom av förklariga skäl ingen på presskonferensen. Ingen var intresserad av en poetjävel med en ny bok som dessutom hade ett patenterat ryskt maskingevär på omslaget. Så där fortsatte det. Ingen kom när jag släppte böcker. Tills jag flyttade från Göteborg. Då öppnade sig plötsligt karriären som en blomma.
Kvalmatcher är en klassiker. Jag satt med brosan, farsan och någon ditsläpad tillfällig erövring när Italienska klubben låg vid Svingeln. De hade ett flipperspel och en massa stolar och där satt vi och drack rödvin och tittade på kvalfotboll på en liten teve i ena hörnet. Sedan utökade man ruljansen och hamnade i Gamlestan. En vansínnigt stor lokal med flera olika teve apparater och en litet rum där det var rökfritt.
Grappafyllor är inte att leka med. Jag slog sönder handleden i ren frustartion under VM 94. Och det var ändå under turnerningen när Italien vann. Vi satt alltid längst fram och drack, skrek, ställde oss upp under nationalsången och buade ut varenda jävel som hade fräckheten att alls ställa sig upp och möta vårt medelhavsblå gnistrande landslag.
Nu sitter jag i vårt runda, vackra vardagsrum i min Italien tröja och ser Gli Azzurri spela riktigt fin fotboll. I 25 minuter. De Rossi gör ett sagolikt mål och sedan traskar man villigt in i den berömda slöhetsfällan igen. Men det räcker den här gången. Mot Gerogien räcker det. I slutet spelar Del Piero magiskt vackert när han lirkar fram bollen till Grande De Rossi som gör 2-0 och man kan sova lugnt.
I dag är en dag att minnas alla de oskyldiga som föll offer för terrorattacken, skänka en varm tanke till Anna Lindh och hennes familj, och samtidigt sluta ducka för den kanske viktigaste frågan i vår tid, i alla fall i dag, hur långt sträcker sig vår tolerans? När blir medmänniskor motmänniskor?
6 September - Mamma Mia, Vilken Pärs!
Ständigt detta lidande, ständigt denna rädsla, denna kärlek som liksom staplas på hög runt hjärtat. Det här var det värsta jag sett. Cypern spelade ut Italien i första halvlek. Det är Buffon som räddar oss, som ser till att Cypern inte leder med 4-1. Cypern skulle haft straff. Barzagli är så dålig att man häpnar. De Rossi missar allting. Pirlo är sämst. Toni sämre än sämst.
Bara Di Natale höjer sig en aning över sumpgränsen, över skithuslockets gräns. Bara Di Natale klarar sig undan den här pärsen utan att stinka skit i flyget hem till halvön igen.
Lippi må vara en trollkarl men ska Italien gå till VM 2010 måste något hända. Nya spelare måste slussas in, de gamla, trötta VM-spelarna slussas ut. Det här håller inte.
Jag satt fan i soffan och kikade genom fingrarna. Jag stängde av ljudet. Det var en plåga. Cypern var nära att göra mål på varje hörna i slutet.
Istället blir det vi som får jubla och det här kan vara en seger, Di Natales mål, kan bli det som avgör sedan, i slutet av nästa år när allt det här ska summeras.
Jag är helt genomsvett.
Min vita landslagströja är fläckig av kaffet jag spillde i den 47 minuten i andra halvlek. Jag satt där och var nöjd med 1-1 mit Cypern när grande Di Natale slog till och räddade äran. Lippi rörde inte en min. Han tog sin Gandalf stav och gick in i omklädningsrummet.
Mamma Mia vilken pärs.
Jag är helt slut.
6 September - Lippi Är Gandalf Med Staven
För fyra år sedan bodde jag i Italien en månad. Jag skrev och drack. Inte alltid i den ordningen. Marcello Lippi var ny förbundskapten för Gli Azzurri. Han började med att få stryk mot Island. Han rökte sin cigarr och drog en hand över sitt solbrända ansikte. Han såg trött ut.
I första kvalmatchen mot Norge gjorde Carew 1-0. Jag satt i min tröja i soffan i det där huset vid havet och tänkte förbjudna tankar om detta ständiga lidande i den medelhavsblå tröjan. Men Italien vände och vann.
Två år rasade väggarna in i den italienska fotbollen.
Landslaget med Lippi i spetsen tog ett vackert flyktplan från röran och landade på andra sidan Alperna. Ingen trodde på hans manskap. I sista träningsmatchen inför VM, mot Schweiz, hade publiken stått upp och buat ut Italien. Vi vet hur det gick. Vi vet med vilken gudomlig skrift Italien skrev in sig i historieböckerna.
Lippis son har hela tiden varit inblandad i skvalpet efter skandalen. Lippi slutade som förbundskapten och blev (fantastisk) kommentator i italiensk teve. Donadoni blev något oväntat ny förbundskapten. Men ingenting som händer inom italiensk fotboll händer av en slump. Italien hade en poäng efter två matcher i EM-kvalet men en grandiost stark avslutning tog de ändå dit som gruppetta. Donadoni ska ha all heder av att tagit Italien till EM.
I EM var Italien både sol och regn. Man spelade spanskt mot Spanien men där byxlinningen sprack av upphetstning hos svensk media när Spanien lyckades slå tre passningar i rad, blev Italien givetvis bara anklagade för fulfel. Holmgången mot Spanien var som att se tungviktsboxning. Finalen mellan Spanien och Tyskland såg ungefär likadan ut men då var ju inte Italien med så svensk media kunde gå varsammare fram i sina omdömen....
Under tiden var Lippis solbränna intakt. Liksom hans eleganta sätt att röka cigarr, den bekymrande rynkan mellan ögonen någon millimeter djupare.
Nu börjar nästan äventyr. Jag vet inte om Lippi är en idiot eller ett geni. Ett geni är han, det vet jag, det har han bevisat, men är han det igen eller har han tappat det helt?
Att ha allt att förlora brukar inte vara någon bra grund att stå på om man vill lyckas. Samtidigt är Lippi inte normal. Han är en mästare. Han är en magiker. Han är Gandalf med staven.
I dag börjar nästa resa. Cypern är ju inte Midgård direkt men jag hoppas Lippi lärt sina vackra alver att inte underskatta motståndet ikväll. Forza Gli Azzurri! Siamo Campioni Del Mondo!
2 September - Förvirrad Höst
Det är förvirrad höst. Gula löv i allén. Det är både för varmt och för kallt. Jag är i Göteborg och spelar in På spåret. Det är svårare när man sitter i vagnen än när man sitter i soffan framför teven kan jag meddela. Men det är jävligt kul.
Sitter med Aschberg i taxi genom stan. Jag bodde här i 32 år. Det regnar. Vattnet faller över kanalen när jag tar en promenad. Jag tar en kaffe på Järntorget med pappa och sedan middag med mamma. Åren går. Vi blir äldre. Tiden är en labyrint. Ibland kan jag lägga örat mot väggen och höra mig själv gå förbi där inne, men som då, 1992, när man var tjugo och livet hela tiden exploderade en timme i taget, alltid en timme i taget. Nu lever jag med framförhållning. Nu ser jag mönstren och helheten. Tar en fika med Lazio-Lerneby. När Lazio vunnit mot Cagliari kom sms:et: "Lazio vinner ligan."
Alla verkar hata Ljungskile. Jag älskar Ljungskile. Snacka om att spela smart och efter sina resurser. Hoppas de klarar sig kvar. Det är de värda.
Lippi tar ut samma gamla knektar. Fast till matchen mot Cypern spelar det ingen roll vilka man tar ut. Min faster från Vicenza skullle kunna kyssa de fyra stjärnorna och vinna hem den där matchen. Och ändå är jag orolig.
Det finns bara två sätt att förhålla sig till en förvirrad höst; arbete och böcker. Så jag skriver och skriver och skriver och skriver och där emellan går jag ut och köper Göran Häggs nya bok om Mussolini. Många hävdar att Italien går mot en ny facistisk era. Jag tror det inte. Jag tror de goda krafterna fortfarande segrar. Det finns tusen olyckskorpar när det gäller Italien här i Sverige.
Jag får förbi några av alla de syltor jag hade som stamhak när jag bodde här, och jag tänker på min vän Hasse som söp ihjäl sig, som blev nykter ibland och då stod skakig och livrädd i fönstret och rökte cigarretter och som brukade ringa och låna pengar och jag lånade ut och lånade ut och han var den förste som tog mig till ett AA-möte och det var fantastiskt, det var en helt ny värld, det var en försäkran, ett löfte om att livet kan vara mer än att vakna i ångest, med svetten som en plastfilm över huden och ballarna som i skräck bytt plats med halsmandlarna och världen som ett hån, som England, som ständig november, som ett långfinger bara och en dag ringde Hasse och sade:
- Jag har bestämt. Jag är inte alkoholist längre. Det är bara att bestämma sig.
Och två veckor senare, på dagen, ringer han mitt i natten och berättar med nykter, stadig röst att det drar ett cirkussällskap förbi högt upp i luften utanför hans balkong på fjärde våningen och några dagar senare är han död och han var en av de ärligaste människorna jag träffat och nu är han död liksom Per, gaisaren som såg ut som Bon Scott i Ac/Dc och som försvann i Thailand den där jävla julen och hemma ligger Jonna och är gravid och hennes mamma är med henne och jag ska hem igen i morgon och ta hand om henne och min familj för vad feminist-asen och queer-teoritkerna än mässar i P1 så är familjen det starkaste som finns och jag tänker på allt det här när jag går till mitt hotell och jag är underligt sorgsen tills jag ser reprisen av Romas första halvlek mot Napoli på teven och då mår jag lite bättre men i kväll ska jag be en bön om styrka och tålamod för jag tror att vi alla kommer behöva det när mörkret sänker sig en som en klamydia över landet, som en fuktig, våt och nerpissad vante över ansiktet på oss.