Krönika: Vill se ett mer kreativt psykosocialt ledarskap
Även om det inom arenornas väggar pågår ett gediget arbete med såväl grupprocess som individstärkande arbete går det inte att blunda för det faktum att ibland ser det ut som ledarskapet kör fast. Särskilt bland de lag som fått "krisstämpeln" över sig. Jag förundras ibland över de strategier jag inte ser brukas inom svensk hockey.
Även om jag personligen är emot utnyttjandet av begreppet "kris" har det använts flitigt i media. Såväl av mig själv och från andra skribenter.
I nuläget kan vi eventuellt sätta "krisstämpeln" över lag som Brynäs och Rögle i SHL och Södertälje känns som ett givet val i den kategorin inom Hockeyallsvenskan. Det är lag där mycket i det sportsliga inte fungerar. Men hur vänder man på ett sådan, egentligen rätt komplicerad situation?
När jag läste Hockeysverige.se's Henrik Skoglunds krönika föranledde det till mitt aktiva val att formulera ner mina tankar mer djupgående i form av denna krönika. Jag bjuder på det samtidigt som jag vill noga poängtera att jag inte sitter med något facit.
Skoglund talar om varför ledarskapet i svensk hockey inte använder sig av psykologiska aspekter för att bryta negativa mönster. I akademisk bemärkelse är det rätta ordet socialpsykologi – då psykologin för det mesta fokuserar på individens inre tankar och känslor, medan socialpsykologin fokuserar på människan som en social varelse där vi formas av varandra.
Som ni säkert förstår går psykologin och socialpsykologin in i varandra. Detta är precis på samma sätt som socialpsykologin går in i sociologin – som kan slarvigt beskrivas som psykologins motpol. Sociologin är den gren inom samhällsvetensaken som studerar människans sociala beteende i förhållande till samhället, och människans omgivning. Det vill säga sociala processer, hur vi fungerar i sociala sammanhang som i grupper samt normer och kulturella värderingar.
För att förenkla kan socialpsykologin krasst beskrivas som en blandning av psykologi och sociologi.
När spelet inte stämmer
Ishockey är en resultatbaserad arena där varje lag och spelare förväntas producera varje gång de beträder isen. Efter varje omgång säkerställs siffrorna och matas in i en tabell som vi ständigt analyserar.
Men vad händer om poängen inte ramlar in, och resultaten inte gå den väg som det förväntas, eller som önskas bland de egna supportrarna och ledningen?
Till en början kommer fansens besvikelse och idag blossar det upp i heta diskussioner i diverse forum och på sociala medier. Sedan kommer analyserna i både dagspress och i TV-rutan där ena hockeytyckaren efter den andra, och en och annan expert analyserar fram problemet. Detta utan inblick i vad som egentligen sker innanför väggarna.
Klubben får ”krisstämpeln” på sig, och till synes får vi se en besviken tränare och/eller en frustrerad spelare vid intervjuerna som ibland kan se lika frånvarande ut som idélösa.
Ett relativt normalt koncept brukar då ofta vara fokus på träningar och långa samtal med spelarna, både i grupp men också mellan tränare och spelare. Allt för att få ordning på strukturen i spelet och behålla målsättningen och moralen inom laget. Det eviga mönstret rullar på och känslan blir "vi gör det rätta".
För trycket utanför laget eskalerar – både supportrar och media vill ha förändring och det snabbt.
I motgångar prövas lagmoralen.
En tränare på den nivå som Hockeyallsvenskan och SHL har gått otaliga kurser om både hockeykunskap och ledarskap. Samt besitter en gedigen erfarenhet att luta sig emot. Trots det kan det utåt sätt upplevas som att ledarna kör fast – och istället för att agera som en enhetlig näve på isen går spelet som spretiga fingrar åt olika håll.
Spelidén faller i glömska och den strukturella positionsuppsättningen fallerar. Från läktarna ser vi ett hattigt spel, spelare som inte tajmar med varandra. Lagmoralen tryter och spelglädjen försvinner.
Fansen ropar till slut ”avgå”.
Södertälje har redan gjort sig av med Mats Waltin, och redan finns det starka röster mot Rögles Anders Eldebrink samt att tålamodet tryter hos fansen även för Brynäs Roger Melin. Detta är bara att ta som typexempel. Vi vet väldigt lite om allt som sker bakom kulisserna.
I krisande lägen önskar vad som kan ibland kännas som quick fix – en förändring måste ske. Och den måste ske nu. Enklaste lösningen är alltid att peta tränaren. Frågan är bara hur klubbarnas egna värderingar och ekonomiska förutsättningar ser ut. Men tränaren som står som oftast mest utsatt i stormen riskerar också att få lämna skutan först. Det är heller inte helt ovanligt att ledare drabbas av tillfällig psykisk ohälsa, ofta en kombinationen av längre tids stress och social press på sitt arbete. Vilket är i sig helt förståeligt.
Men är det alltid tränarens fel? Nja, Ibland kan det faktiskt bero på ett för tunt spelarmaterial. Det ska vi inte bortse ifrån. Ingen ledare kan trolla med gruppen och där har sportcheferna sitt ansvar. Men ibland beror det också på någonting annat. Alla tränare på den här nivån är duktiga, kompetenta och ambitiösa ledare. Men ibland faller inte ledarskapet väl ut med gruppen. Samtidigt som gruppen samt organisationen också har ett stort ansvar att ge ledaren de rätta förutsättningarna.
Vi har till och med sett klubbar som anställt egna psykologer i hopp om att stärka individerna. Men egentligen behöver det inte bli så komplicerat, och framförallt inte så dyrt...
Säsongen 15/16 då Leksand reste sig från botten till toppen i Hockeyallsvenskan
Att bryta ett negativt mönster
Lite som Skoglund var inne på det här med att bryta ett negativt mönster. Det låter enkelt i teorin och är egentligen inte krångligare i praktiken. Mycket handlar om att våga som ledare. Våga se bortom de vardagliga sociala ramarna. Av egen erfarenhet i min egen profession är de små förändringar ofta det avgörande. Det behöver inte heller vara något märkvärdigt alla gånger.
Men som jag redan varit inne på, det är lätt att vi fastnar i våra strukturer och roller. Sociologin talar ofta om människan som ett flockdjur med typiska mönsterbeteenden där våra ingrodda vanor har formats utifrån det sammanhang vi lever i – och vi är i princip helt omedvetna om detta.
Därför kan det alltid vara jobbigt när någon börjar prata om en förändring, såväl personlig om organisatorisk eftersom att vi gärna vill känna igen oss i vardagen. Rutin är viktigt för människan, mer eller mindre beroende på individen.
Därför finns det också alltid någon som är emot när den där nytillsatta chefen gör en rutinförändring i organisationen, även om förändringen i sig kan leda till något bättre långsiktigt.
Eller så fort en ny arbetskamrat kommer in i gruppen och våra sociala roller plötsligt förändras. Vi är inte alltid medvetna om det då den sociala mekanismen ibland styrs bortom vårt medvetande. Men det är också därför just kontinuitet är så viktigt i en grupp.
Ett underbart exempel på detta var när Brynäs plötsligt satte Unicef på tröjan och hävdade att de ska driva socialt arbete bådepå lokalt och nationellt regi samtidigt som halva Sverige inte förstod vad sjutton en hockeyförening ska bedriva sådan verksamhet i det omfattningen för?
Och den här idén med att ta bort all reklam när Brynäs som en idrottsklubb är beroende av sina sponsorer var ju ren galenskap. Än mer svårbegripligt blev det när Brynäs också skulle skänka massa miljoner till Uncief. Det var något nytt, något udda och gick bortom det traditionella sättet att locka sponsorer, och arbeta med sina sponsorer (partners).
Brynäs hade till en början dock svårt att beskriva detta och journalisterna hade desto svårare att begripa det. För många supportrar blev det snabbt stämplat som något en hockeyförening absolut inte ska syssla med.
Idag kikar hela hockeyeuropa på Brynäs strategi i hopp om att göra något eget.
Lagandan skapar förutsättningarna.
Ishockeyns vardag är dock av den verklighet där korta kontrakt skrivs och mitt under säsong tillkommer det nya individer eller att någon försvinner. Helt plötsligt kanske tränaren byts ut. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra.
Att byta tränare är egentligen ett desperat försök för klubben att bryta ett mönster. Om en ledare kör fast i sina egna spår behövs det oftast nya infallsvinklar på ett eller annat sätt. Men en ny tränare har oftast varken tid eller förutsättning att byta själva spelstrukturen. Stommen är redan satt, men bara den förändringen att en ny röst står där kan göra skillnad i hela grupppen. Därför hör vi så många nya tränare säga ”jag gjorde egentligen inte så mycket” samtidigt medierna rubricerar om ”tränarens namn-effekten”.
Det jag dock ställer mig frågande är om inte vi skulle se mindre av denna typ av händelse om man inom svensk hockey fördjupade sig i de psykosociala tillvägagångssätten för att sedan anamma det mer praktiskt?
Vi har sett det förut. Den legendariska tränaren Tommy Sandlin som också hade ett stort intresse av psykologi hade sina varianter. Bland annat då han ställde till med julfirande mitt under sommaren eftersom Brynäs alltid spelade bättre efter jul. Eller varför inte ta det berömda samurajtalet som ett riktigt typexempel på något helt bortom hockeyns ramar, och egentligen helt absurt – men också så genialt för att sammansvetsa en grupp som befann sig i ett pressat läge.
Eller som andra exempel Skoglund tar upp när ett lag spelar bättre på bortaplan än hemmaplan där tränarna satt in bussresor till hemmamatcherna. Detta har testats av HV71 tidigare och Hockeyettans Tranås så sent som i fjol.
Ett fantastiskt exempel på en ledare som går utanför ramarna, som fokuserar på gruppen före individen är Östersunds FK:s Graham Potter. I stort sett hela ÖFK uppträder på scen med både sång och dans – ett enkelt recept till sammanhållning som används i så många sammanhang utanför idrotten. Allt för att stärka lagkänslan och sammanhållning. Potter vill ha en enhet på planen, det är gruppen som ska föda framgången.
Jag har hört att hans föreläsningar om ledarskap är geniala. Får du chansen så gå och lyssna på honom!
Det handlar oftast inte om några större processer. Det handlar om att stärka gruppens gemensamma identitet. Ett gemensamt mål skapas inte av lovord, det skapas av social handlingsprocess.
Med hög moral och sammanhållning i gruppen anser sig Potter ha skapat grunden för Östersunds internationella succé
Men kan lite sociologi och psykologi lösa alla motgångar i ett lag? Naturligtvis inte. Det är bara ett av många viktiga verktyg som behövs.
Som alltid när det gäller människor finns det fler komplexa variabler att ta till sig. Men därför finns det heller aldrig något konkret facit, och utan facit kan en idé eller tanke aldrig betraktas som fel eller för den delen problematiskt i förhållande till de psykosociala processerna. Vissa saker ger ingen effekt, då får man helt enkelt pröva något annat.
Därför kan det inte ta skada att hoppa över en träning eller två för att göra något helt annat en dag. Så länge det finns en tanke bakom det.
Hur galet det än låter.
