Min favoritspelare – Malin Attbom: ”Konstigt att han inte har fått sin tröja upp i taket”
Malin Attbom tar oss på djupet om Magnus Kahnberg, hennes favoritspelare.
Som supporter håller man allt som oftast fast vid sitt favoritlag. Man svävar på moln vid framgångarna och våndas vid motgångarna. Men hur förhåller man sig till favoritspelare?
Varför har man fastnat för just sin favoritspelare? Vad är det som gör honom så bra? Hur får man ur mest av honom? Hur ser man på en spelares uppgång och fall? Vad skulle hända om han skulle byta lag?
Vi kollar av läget med olika fans och turen är nu framme vid Frölunda-supportern Malin Attbom – vars favoritspelare är Magnus Kahnberg.
---
Vad är det som gör just Kahnberg till din favoritspelare?
Han var den spelaren som fick mitt intresse för hockey att ta fart på riktigt. Som en väldigt ung tjej utan någon vidare spelförståelse blev hans fantastiska siffror väldigt fascinerande för mig där jag ständigt längtade efter just hans byten i hopp om mål. Kahnberg blev därmed den första spelaren jag lärde mig namn och nummer på som jag därmed kunde följa på isen för att utveckla min speluppfattning.
Mina sympatier för honom ökade ännu mer efter alla hans skadeproblem och framför allt hjärnskakningar. Den otäcka huvudtacklingen från säsongen 2011/2012 är fortfarande mitt allra klaraste minne från en hockeymatch någonsin, trots att jag var ganska ung. Därmed hejade jag inte bara på honom som spelare, utan också som människa. Känslan när han kom tillbaka efter just den smällen var nästan obeskrivlig och jag är säker på att alla hockeyintresserade kände likadant.
Ett minne av honom jag värderar väldigt högt var under en fans day på Liseberg där lilla, blyga jag tog mod till mig att fråga om han kunde signera min sko. Hans vänliga intryck och humoristiska kommentar om att jag “aldrig får tvätta dem igen” är en av flera anledningar till att han blev och fortfarande är min favoritspelare genom tiderna.
Vad tycker du var hans styrkor?
Självklart var hans målsinne och förmågan att alltid vara ett hot för motståndarna hans allra största styrka. Han såg möjligheterna i spelet samtidigt som han drog nytta av sitt ständigt offensiva tänk, vilket gav upphov till en extremt målfarlig kombination. Något som blir väldigt talande för hans kapacitet ser vi under lockout-säsongen 2004/2005 där han, trots en extrem konkurrens med bland annat Daniel Alfredsson i spetsen, stod för stabila 23 poäng på 49 matcher och 6 poäng varav 5 mål på 13 slutspelsfighter.
Samtidigt bemästrade han nästintill alltid att höja sin nivå så fort det vankades slutspel, vare sig det var hemma i Göteborg eller i Gävle där han spenderade två säsonger med Brynäs.
Samtidigt skulle jag också säga att hans roll i laget och framför allt hos supportrarna var andra styrkor han hade. Fortfarande när han befinner sig i Scandinavium och visas på jumbotronen lyfts nästan taket som om någon gör mål. Han hade alltid supportrarna bakom sig, vilket är en otroligt stor och relativt underskattad del inom elitidrott.
Att känna ett stöd från fansen runt omkring en som utgör en så stor del av sporten tror jag är mer betydelsefullt än vad man först anar. Ens prestation på isen blir på ett sätt lite mer avdramatiserad och man får både utrymme och chans till att få göra misstag, utan att det ska påverka vad fansen tycker och tänker om en.
Och svagheter?
Här önskar jag att jag bara behövde skriva en mening som handlar om hur hans offensiva tänk hämmade hans prestation i defensiven, men tyvärr är det ingen som missat det skadehelvetet Kahnberg blev utsatt för. Detta blev otroligt sorgligt nog hans allra största svaghet. Ryckiga säsonger som var antingen präglade av spel eller fyllda av rehab och sjukhusbesök gjorde honom väldigt logiskt nog ojämn i sin prestation och hade svårt att visa sin maxkapacitet.
Minns du hur det kändes när han lämnade för att testa på Nordamerika? Och hur kändes det när han kom tillbaka?
Jag har faktiskt inget större minne alls från när han under säsongen 2006/2007 spelade totalt 17 matcher för Peoria Rivermen. Och kanske var det just därför det inte satte vidare spår i mig som fortfarande var väldigt ung på den tiden. Till skillnad från guldåren 03 och 05 som uppmärksammas på ett helt annat sätt nu för tiden med flera highlights och statistik man kan blicka tillbaka på, fick inte Kahnbergs karriär i Nordamerika samma status. Vilket säger sig självt egentligen med hans 17 spelade matcher.
Med vilka kedjekamrater fick man ut mest av honom?
Det är ingen hemlighet att Dragkedjan, tidigare Dagiskedjan i juniorlaget, med just Kahnberg, Jari Tolsa och Joel Lundqvist blev minst sagt en succé såväl på isen som hos supportrarna. De hade alla samma grundtänk och en stark vilja att driva på mål vilket var en av nycklarna till deras framgång.
När någon av spelarna var skadade och de inte fick möjlighet att spela tillsammans började även laget prestera sämre. Nyttigheten med en offensivt briljant kedja med tydliga roller är viktigt för ett lag, och när dessa sedan splittrades blev inte rollfördelningen lika självklar vilket hämmade prestationen.
En annan aspekt som visar på hur bra de tre spelarna verkligen kompletterade varandra var när de återförenades i Frölunda 2011, fem år efter deras senaste match tillsammans - och levererade direkt.
Det blev två SM-guld, 2003 och 2005 – hur stor del i de titlarna tycker du att Kahnberg hade?
Statistiken talar klarspråk och visar att Kahnberg var högst delaktig med poängskörden under båda säsongerna. Samtidigt ska man ha i åtanke den extremt tuffa konkurrensen som fanns i laget under lockoutsäsongen 2004/05, vilket logiskt nog gav upphov till ett aningen lägre poängsnitt.
Parallellt är det inte bara poängen som visar på hur stor del han hade i gulden. Som jag nämnt tidigare är rollen i laget en otroligt viktig aspekt där det krävs flera olika typer av spelare för att kunna gå långt i ett slutspel. Kahnberg kompletterade laget tillsammans med Dragkedjan som ständigt utgjorde ett tufft och hårt jobb för motståndarna.
Hur kändes det när han lämnade Frölunda för Brynäs? Och när han kom tillbaka?
Att föreställa sig sin favoritspelare lämna klubben i ens hjärta för att spela hos en konkurrent i samma liga var tufft. Samtidigt kände man aldrig något som helst agg mot Kahnberg, utan jag kommer ihåg hur jag till och med hejade på honom i Brynäs. Man blev glad när han gjorde mål, samtidigt som det tog emot när han lika gärna kunde göra mål för klubben både han och man själv hade växt upp med.
På samma sätt som det kändes tråkigt var det lika, om inte mer, roligt när han sedan återvände. Det blev lite liknande den känslan att man inte ska ta något för givet, och glädjen var total när han ändå fick spendera sina sista år av karriären i Göteborg.
Bara fem spelare har gjort fler poäng än Kahnberg i Frölundas historia – hur högt skulle du hålla honom i ett historiskt perspektiv?
Den statistiken visar starkt att han är en av Frölundas allra mest framstående spelare genom tiderna. Han nämns högt upp i samma kategorier med topplirare som Niklas Andersson, Joel Lundqvist, Patrik Carnbäck, Tomi Kallio och Jonas Johnson. I min mening är det otroligt konstigt att han inte har fått sin tröja upp i taket med sina 720 matcher, även om han inte hann uppfylla precis alla stenhårda krav på att få en pensionerad tröja.
Jag hade utan tvekan röstat på att han hade tagit plats bland alla andra legendarer uppe i taket, men samtidigt är jag inte speciellt neutral i den frågan…
Har du något speciellt ögonblick eller någon speciell säsong i Kahnbergs karriär som står ut lite extra för just dig?
Det minnet som står ut mest för mig är helt klart en match hemma i Scandinavium mot Luleå. Datumet skrev sig till den 22 januari 2015 och den tidigare skyttekungen Kahnberg hade hittills under säsongen stått totalt mållös. Anledningarna bakom detta var välkända, men alla från såväl supportrar, ledare, spelare och inte minst huvudpersonen själv suktade efter att bryta måltorkan.
Erik Gustafsson startar i egen zon med en kylig dragning som ger honom yta och ett perfekt passningsläge till Mats Rosseli Olsen i mittzonen. Norrmannen upptäcker snabbt en indrivande Kahnberg som tar vara på sin fart, åker förbi två Luleå-backar och sätter den efterlängtade pucken förbi bortalagets burväktare.
Glädjen blir så extremt påtaglig i arenan och jag kommer ihåg hur alla av ren instinkt vägrade att sätta sig ner, utan fortsatte hylla målskytten tills nästa nedsläpp. Till och med Roger Rönnberg i båset sprack upp i ett enda stort flin, något han inte brukar göra ifall det inte handlar om domarna.
Samtidigt sätter C Mores kommentator Patrik Westberg pricken över i:et och fullbordar händelsen genom min personliga favoritfras “Han har inte gjort mål sedan Jesus gick i kortbyxor.”
Trots att målet inte hade vidare stor betydelse för matchen i sig kändes det nästintill som ett slutspelsmål i en sjunde och avgörande SM-final. En känsla och stämning i arenan som var otroligt talande för hur alla supportrar, spelare och ledare kände för Kahnberg och delade glädjen när den stora stenen släpptes från hans axlar.
Hur kändes det när han slutade 2015?
Om jag ska vara helt ärlig kändes det både väldigt surrealistiskt och otroligt logiskt på samma gång. Det fanns tyvärr ingen chans att han kunde fortsätta spela ishockey när till och med vardagen blev en motgång. Att beslutet inte blev frivilligt utan framtvingat av tidigare olyckor gjorde det ännu värre och sympatierna för honom som människa ökade betydligt.
Samtidigt kändes det fruktansvärt konstigt att man aldrig mer skulle se honom på isen och istället bevittna någon annan bära elvan på ryggen med indianen på bröstet. Hans tröja hade hängt i taket ifall han hade fått en normal karriär. Det är jag övertygad om vilket är något som nu i efterhand tar emot mest av allt.
---
Hur ser du på Magnus Kahnberg?
