Matchkrönika: Fiorentina - Udinese 2-0
Efter en mycket väl genomförd match vinner Fiorentina till slut med klara 2-0 över Udinese.
På läktarna ekade det tomt även om sången från Fiesoles utsida vid några tillfällen nådde spelarna inne på planen. Jag tror att det är svårt att förstå skillnaden för spelarna. Från att spela som i en kokande gryta till en stadion som framkallar torgskräck vid bara anblicken. Pazzini förklarade det bra när han direkt efter matchen fick svara på journalisternas frågor.
“Det kändes som en träningsmatch, det var surrealistiskt. Det är klart att det var tråkigare att vinna på en tom stadion och vi gillar inte att spela så här speciellt mycket. Vi hörde publiken utanför. Jag ville springa under Fiesole efter att ha gjort mål men sedan stannade jag upp när jag insåg att det inte var någon där.”
“Tre fundamentala poäng”, även dessa flickfavoriten Pazzinis ord, och nu närmar vi oss lagen ovanför. Som vanligt efter segrar tittar man framåt och ser väldigt ljust och hoppfullt på framtiden. Men samtidigt känns den analysen av den lila fortsättningen i den italienska fotbollen så här efter ett och ett halvt år av prandelianskt styre helt rätt. Vi har ett ungt lag, talanger som står på tröskeln till full utblomning, spelare med spetskvalité som har få övermän i världen, en minst sagt stabil ledning med bra värderingar som bas, en publik som är med i vått och torrt och en ung tränare som redan har gjort ett orutinerat lag till ett av landets fyra bästa.
Dagens match var en taktisk och teknisk triumf. Man skulle kunna tillskriva segern Pazzini, Reginaldo eller mittfältsgiganten Liverani, men jag väljer att lyfta fram Prandelli. Det kändes liksom direkt att han hade matchen i sina händer. Fiorentina med snabbe Reginaldo skapade i inledningen av matchen många lägen och tog ett stabilt grepp om spelet. Udinese var blekt och färglöst, precis som sina tröjor, och klasskillnaden var uppenbar. Man stack upp några gånger men det kändes aldrig riktigt farligt. Inte ens när Iaquinta fick fritt läge i boxen darrade man. Jag tror det handlar om glöden som lyser i Violaspelarnas ögon och viljan att vinna och att hela tiden bli bättre i en kombination med en stark gruppkänsla där alla offrar sig för varandra som gör oss så mycket bättre som vi var idag jämfört med dussinlaget från Udine. Detta är framförallt Prandellis förtjänst.
Ayroldi från Molfetta stod för en av de sämsta domarinsatserna på länge i den italienska fotbollen, men med skandalerna i bakhuvudet och de uppmanande orden om en fredligare stämning inom fotbollen höll sig spelarna lugna. För jag lovar, han var katastrofalt dålig, åt båda hållen. Som tur var fick han aldrig en avgörande roll i matchen, även om det mycket väl skulle ha kunnat bli så.
Hela andra halvlek var en enda lång defilering av ett Fiorentina i toppform. Träningslägret i Spanien verkar ha gjort gott. Trots att vi idag saknade spelare som Mutu, Toni, Santana och Donadel var det aldrig något snack. Fiorentina övertygade och vann till slut mycket rättvist.
Plus på spelarfronten går till Ujfalusi och Pasqual i backlinjen, Montolivo och Liverani på mitten samt till anfallstrion ledda av vår superdansk Martin Jörgensen. Det enda som möjligtvis saknades för att göra dagen riktigt magisk var ett mål från inhoppande Di Carmine. Faktum är att det inte var så långt borta, men De Sanctis var beredd på ungtuppens hårda skott.
Fansen utanför firade segern med sång, fotbollsspel och en och annan pava Chianti. Allt under väldigt fredliga former förståss. Imorgon bitti fortsätter arbetet med att bygga färdigt vändkorsen och om man får tro ryktena som florerar spelar vi nästa hemmamatch mot Empoli med säsongskortsinnehavare på läktarna. För allas bästa får vi hoppas på att det stämmer.
A V E C E S A R !
Se matchens höjdpunkter
