Vancouver utslagna med flaggan i topp
Anaheim slog, precis som de flesta förutspått, ut Vancouver tämligen enkelt med efter 4-1 i matcher. Canucks har dock all rätt att vara stolta över sina insatser den här säsongen då man mer eller mindre tystade alla kritiker och några till.
Vancouver utslagna
Anaheim slog ut Vancouver med säkra 4-1 i matcher. Det är råder ingen tvivel att Vancouver troligen åkte ut mot ett lag som med stor sannolikhet nu kommer gå till en final och där ha goda chanser att ta hem Stanley Cup, och med facit i hand så blev Vancouver minst sagt utslagna med flaggan i topp.
Det som mer eller mindre dödade Vancouvers chanser att slå ut Anaheim och gå vidare till Conference-finalen var det faktum att man 1) Spelade en väldigt lång, krävande och utmattande matchserie mot Dallas 2) Fick svåra skador på nyckelspelare som Kevin Bieksa, Sami Salo, Ryan Kesler och Willie Mitchell. Även viktiga rollspelare som Matt Cooke och Jeff Cowan drabbades av skador på vägen.
Trots detta lyckades man ändå stå upp bra mot Anaheim, och med lite tur (och rättvisa) borde man ha vunnit iallafall två matcher. Matchserien var som sagt jämnare än vad man kan tro. Tre av matcherna gick till övertid, varav två höll på ända till andra övertidsperioden. Bortsett från Anaheims klara 5-1 vinst i premiären så slutade alla andra matcher med uddamålsseger för något av lagen. I ärlighetens namn ska man dock påpeka att Vancouver inte hade mycket att säga till om i den avslutande matchen (2-1 till Anaheim i den andra övertidsperioden).
Det som blev Vancouvers verkliga och mest tydliga fall var dock inte skadorna, inte målvaktsspelet och inte heller utmattningen från Dallas-serien. Offensiven och lagets PP var horribelt ineffektivt i hela slutspelet. I matchserien mot Dallas gjorde Vancouver 13 mål på sju matcher (målsnitt ~1.86 p/match), och bättre blev det knappast mot Anaheim där man gjorde åtta mål på fem matcher (1,6 p/match). Ska man skylla på något där så ställdes man mot Western Conference två bästa lag defensivt, men att snitta under två mål per match håller inte långt i det nya NHL där lagen får mängder med chanser i PP i stort sett varje match.
Mycket positiva signaler för framtiden
Vancouver har, trots den relativt tidiga utgången i slutspelet, gjort en mycket bra säsong. Efter den katastrofala fjolårssäsongen som präglades av dålig intern stämning i laget och låg arbetskapacitet så gjorde Vancouver en fullständigt turnaround inför årets säsong. Ut skickades nyckelspelare som Todd Bertuzzi, Dan Cloutier och Anson Carter för att nämna några, och spelarna som knöts till Vancouver i deras plats var mycket mindre namnkunniga. Bortsett från framförallt en man förstås...Roberto Luongo.
Luongo hade fram till flytten spelat i NHLs bakgård, Florida, och många tvekade på om stjärnmålvakten skulle klara pressen i Vanocuver, som fått öknamnet "Goalie Graveyard" av organisationens föredetta GM Brian Burke eftersom så många målvakter har misslyckats mellan stolparna i lagets historia.
Den 28-årige målvakten tystade dock snabbt många tvivlare och när lagets offensiv var på gränsen till utskrattad så gav hans storspel laget en chans att vinna ändå. Vancouver fick äntligen ett självförtroende i en målvakt som man saknat ända sedan Kirk McLeans glansdagar, och när grundserien avslutades hade Luongo vaktat buren i 76 matcher, varav 47 slutade med vinst för Vancouver, vilket är klubbrekod för målvakter i Canucks historia. Dessutom hade Luongo blivit uttagen till förstamålvakt i Western Conference All-Star lag, blivit nominerad till Hart Trophy (som ligans MVP), Vezina Trophy (ligans bästa målvakt), och Lester B. Pearson Award (ligans MVP framröstad av spelarna) samt fört Vancouver till organisationens femte divisionsseger.
I slutspelet fortsatte Luongo sitt fantastiska spel, och efter en målvaktsduell med Marty Turco av sällan skådat slag så kunde han tillslut ge Vancouver segern i åttondelsfinalen mot Dallas efter några minnesvärda insatser, som till exempel 72 räddningar i sin första slutspelsmatch. Mot Anaheim gjorde Luongo fortsatt bra ifrån sig, och som tidigare nämnt så var det en kombination av att man mötte ett fantastiskt bra lag (troligen det bästa i West) och att offensiven inte ville komma igång.
Men Luongo är knappast det enda nyförvärvet som hade en stor del av Vancouvers turnaround från fjolåret. Coach Alain Vigneault översatte sin spelfilosofi till spelarna, som svarade med att i stort sett varje match hela säsongen ge järnet och spela en mycket bra defensivt inriktad hockey. Vigneault har nu även nominerats till Jack Adams Award, vilken delas ut till den coach som bidragit mest till sitt lags framgång.
Vancouver kan i övrigt glädja sig åt att man har en försvarsuppsättning, som utan tvekan tillhör de bättre i NHL, i flera år framåt. Sami Salo, Mattias Öhlund och Willie Mitchell har alla deals som sträcker sig över lång tid. Unge Kevin Bieksa har gått från doldis till lagets cornerstone i PP.
Det kan nämnas mycket mer, bland annat bröderna Sedins genombrott som stjärnforwards och Alexander Edlers överaskande bra rookie-säsong, men jag stannar här och konstaterar återigen att Vancouver har all rätt att vara mycket nöjda över den här säsongen. Nu väntar en välförtjänt vila från spel fram till september då träningsmatcherna drar igång igen!
