Boston All-timers
Peter Holm rankar Bostons Bruins bästa femma genom tiderna
Silly season börjar dö ut lite och för Bruins del handlar det mest om att få in en ny back och resgina Raycroft. Så under denna tråkiga tid har jag framställt det som jag anser vara Bostons allra bästa femma genom den extremt långa historia som klubben genomgått.
(åren inom parantes är de åren de representerade klubben)
Målvakten:
Gerry "Cheesy" Cheevers (1965-80) är en av de riktigt få topmålvakter Boston haft genom alla år. Cheevers hade rätt bra konkurens av Johnston om vem som var förste målvakt under Bostons senaste glansdagar då Big Bad Bruins dominerade ligan och tog hem Stanley Cup bucklan två gånger! Han hade några andra konkurenter men jag valde honom som etta då Bruins aldrig haft en bättre målvakt. Han blev invald i Hall of Fame 1985. Han coachade även Bruins under 1980-84 och har spelat i en Allstar match.
Vänsterback:
Robbert "Bobby" Orr (1966-1976) (spelade anses han vara den näst bäste hockeyspelaren någonsin av många experter. Backen som som ledde Bruins mästar lag när Cheevers stod i mål var fenomenal. Hans offensiva kvalitéer var utsökta. I nummerärt underläge brukade han få pucken och tack vare sin snabbhet och puckbehandling åkte han runt och med pucken medan moståndarna jagade honom. Han var heller inte rädd för att ta en fajt, något han var rätt hyffsad på. Trots att han var en väldigt bra back defensivt sett är det ändå hans offensiva kvalitéer som gjort honom till världens bästa back genomtiderna. Han var förste back att plocka 100 poäng sex säsonger i rad och förste back att vinna poängligan! Utöver det plockade han Calder Memorial Trophy (årets nykomling), tre Hart Memorial Trophy (grundspelets mest värdefulla spelare), en Conn Smythe Trophy (slutspelets mest värdefulla spelare) och Två Stanley Cup Trophys. Bobby var tvungen att lägga av för tidigt då han drogs med knäskador. Med sin teknik, skridskoteknik, styrka och blick för spelet är han världens bästa back genom tiderna. Utan tvekan Bostons bästa spelare genom tiderna! Som grädde på mosen blev han invald i Hockey Hall of Fame 1979.
Högerback:
Nu sitter jag i den allra svåraste situationen man kan sitta i. Vem jag än väljer av Bourque och Shore kommer säkert någon klaga. Alla som har haft lite hockey intresse senaste åren vet självfallet vem Raymond "Ray" Bourque är. Däremot kanske inte alla vet vem Edward "Eddie" Shore (1926-40) är. Jag valde tillslut (med tanke på Stanley Cup framgångarna) att välja Shore att bilda backpar med Orr. Shore var den förste backen i NHL som kunde föra pucken och klarade av att hänga med upp i anfallen. Hans var en utmärkt skridskoåkare och tekniker. Trots detta var det Shores fysiska spel som gjorde honom till publik favorit i Boston. Hans tacklingar var utmärkta och säsongen 1927-28 slog han då tidens rekord i utvisningsminuter med totalt 165 minuter och var även som förste back att blir årets mest värdefulla spelare. Boston hade aldrig tagit hem Stanley Cup innan Shore kom till laget. Han var den spelare som förde spelet och ledde Boston till sin första vinst! Han var även med i det lag som vann 38-39. Shores nummer två är heligt i Boston! Sextio år efter hans död blev han framröstad som den tioende bästa spelaren i NHL någonsin. Han blev invald i Hockey Hall of Fame år 1947. Han är utantvekan värd en plats i Bruins top femma genomtiderna trots att det är på Ray Bourques bekostnad! Shore dog 1985, åttiotvå år gammal. Rest In Peace!
Centern:
Phillip "Phil" Esposito (1967-75) är Bostons bästa center någonsin. Han var en stor stark center som var frontfiguren för Bruins fysiska spel under den berömda Big Bad Bruins tiden.Han bildade den berömda kedjan Cashman-Esposito-Hodge som alla var stora starka spelare som manglade ner motståndarna. Esposito som även var rätt teknisk och en utmärkt målskytt för att inte tala om ledare. Han var en stor del av Bruins dubbla vinster. Esposito var förste spelaren någonsin i NHL som nådde 100poängssträcket och är idag ansedd som en av de allra bästa någonsin. Han bar nummer 7. Ett nummer som Bourque gav upp för att hedra honom. Ray Bourque tog sitt klassiska 77 istället. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1984.
Vänsterforward:
Aubery "Dit" Clapper (1927-47) var egentligen högerforward (men den platsen är reserverad för en annan spelare). Han kommer inte med enbart för att han var en otroligt duktig hockeyspelare utan för att han har spelat på och varit aktiv inom Bruins inom många olika roller. Han började som högerforward men när Shore började närma sig sin pension flyttades Clapper ner som back. Han är idag ända spelaren någonsin som blivit utnämnde till ligans första all star femma både som forward och back. Clapper var en fysisk spelare spelade rent. Han var väldigt respekterad i ligan och många såg upp till honom. Han deltog även i det lag som tog Bruins första Stanley Cup Triumph någonsin! Han tog sedan över som coach för Boston men misslyckades då han hade svårigheter att coacha sina forna lagkamrater och kompisar. Han blev invald 1947 i Hall of Fame och dog senare 1978. Rest In Peace!
Högerforward:
Bruins har haft många högerforwards som är värda att nämna inte minst Clapper. Dock är det bara att konstatera att en spelare är och förblir Fansens älskling. Han är min stora idol och bär namnet Cameron "Bam Bam Cam" Neely (1986-96). Han spelade med sitt hjärta och offrade allt varje gång han var på isen. Han var en utmärkt målskytt och tacklare för att inte tala om hans rättvisa spel. Han kämpade och slet över hela banan och backade aldrig för slagsmål om någon motståndare gick över gränsen. Ulf Samuelsson förstörde hans underbara karriär med en ful knätackling och för det är han för evigt den mest hatade i en äkta Bruin fans hjärta. Alla inom hockeyvärlden vet vem han är och utan konkurens är han störst i Boston. Lary Bird vore den idrottsstjärna som är större. Boston invånarna vet alla vem Neely. Nummer åtta är ett heligt nummer i Boston.
Det finns självklart åsikter om att spelare som O'Rilley, Bourque, Bucyk, Hitchman och Schmidt skall vara med då de alla har sina speciella nummer. De flesta av dessa spelare har fått sina tröjor upphängda i taket vilket säger allt. Jag hoppas självklart att Joe Thornton och Andrew Raycroft stannar i klubben minst tio år till och bär hem två, tre tittlar åt oss så om tjugo år får mäta sig med dessa spelare. Det här var min dröm femma genomtiderna, om tio-tjugo år kanske den har ändrats. Vem vet, den som lever får se!
