Anaheims trots allt ljusa inledning
Efter sex matcher har Anaheim bara två segrar. Men visst finns det ljusglimtar? Låt oss gotta ner oss lite.
Det har bara gått sex matcher.
Vilka växlar kan man dra efter det egentligen?
Inte många, men låt oss dra några ändå eftersom det är så kul.
Ankungarna börjar lära sig flyga.
Mason McTavish har sett ut som en ledare, Mintyukov har kommit in och utstrålat samma självförtroende som man såg honom ha i juniorligorna, Drysdale har vuxit på sig och blivit starkare på puck, i sargerna och i skridskoåkningen, Zegras har tagit till sig Cronins och Verbeeks ord om att spela ett mer ansvarstagande tvåvägsspel (och hunnit blivit bänkad i en hel period), LaCombe har redan visat prov på både klokhet och höjd, och t.o.m Groulx verkar ha hittat ett spel som han kan spela i NHL.
Dostal gjorde en fina matcher mot Carolina och Arizona, och kanske en ännu bättre senast mot Columbus, även om han kanske borde ha tagit ett av skotten han släppte in mot Carolina.
Sen har vi förstås Leo Carlsson och hans första NHL-mål i sin första NHL-match, och det är tydligt att Leo är en speciell spelare. Att han är en komplett spelartyp vet vi, men hans skridskoåkning var den bit som oftast lyftes fram som ett område han behövde förbättra. Det har han gjort.
Nu kan jag inte sitta här och påstå mig vara någon expert på att bedöma skridskoåkning, men i Leos fall är det så tydligt att han hittat ett sätt att bli mer explosiv på. Redan under försäsongen kunde vi se klipp på hur han trampade förbi motståndare med en imponerande ”fysisk” skridskoåkning, och han bör både kunna komma till många egna och sätta upp medspelare i bra lägen tack vare den.
I kombination med hur spelsmart och spelskicklig han är så känns det inte som några tvivel om att Anaheim har en stjärna i vardande.
Mot Dallas kunde han absolut ha gjort ytterligare ett mål och fått såväl ett som två assist, och hans sätt att trampa in i offensiv zon med pucken under kontroll och därefter hitta kloka lösningar är så härligt att se av en så ung spelare.
Han ser dessutom ut att redan ha hittat bra kemi med både Terry och Zegras.
Det är tre kloka och spelskickliga spelare och såväl Terry som Carlsson har ett rykte om sig att vara ansvarstagande, men det syns också på Zegras att han förstått vad han måste göra för att förbli Anaheims förstacenter.
När Killorn kommer tillbaka kommer han verkligen få slåss för sin plats till vänster i förstakedjan.
Det är också andra unga spelare som förtjänar att lyftas fram.
Det är lätt att glömma att Mason McTavish fortfarande bara är tjugo år gammal, speciellt sett till hur han spelar. Sättet han skyddar pucken på är fruktansvärt imponerande, och även han ser ut att ha hittat en ny nivå att ta spelet till. I mitt tycke har han han varit Anaheims bästa forward under inledningen av säsongen. Hans sätt att flytta in pucken i offensiv zon från neutral eller t.o.m egen zon är något som saknats i de linor som inte innehållit Terry eller Zegras (vilket förmodligen var en del i att de så ofta blev särade på av Eakins).
På minussidan är för många utvisningar, varav flera av dem korkade/onödiga.
Nu är det såklart naturligt att unga spelare utvecklas men med det sagt sägs också McTavish vara ett superproffs med en otrolig vinnarskalle och jag vågar lova att han är en framtida kapten i Anaheim.
Sen har vi Pavel Mintyukov. Under många år har Anaheim haft svårt att hitta en back som på ett naturligt sätt kan styra ett powerplay. Nu behöver man inte leta längre.
Det har inte funnits någon som haft Mintyukovs sätt att dansa längs blålinjen och hitta sömmar sen…när? Fowler har varit okej men han har aldrig sett ut att ha ”Det”. Drysdale har andra kvalitéer.
Mintyukov kan explodera. Han kan spela smart. Han kan ta sig fram när en yta öppnar sig. Han kan hitta luckor för att skjuta för styrning. Han har den där förståelsen för vad som får motståndarna att flytta på sig från de intressanta ytorna på isen som mål enklast görs ifrån.
Man har hittat en andrakedja.
Vatrano – McTavish – Strome. Det är en andrakedja som på pappret ser ut att vara en av de sämsta andrakedjorna i hela ligan, men hittills har den producerat högt över förväntat.
Den har inte spelmässigt varit lika bra som förstakedjan och har sämre underliggande siffror, men målen har kommit från dem och framförallt från Vatrano.
Med Killorns comeback om några veckor är det naturligt att han kommer testas där, men om Vatrano fortsätter att göra nästintill ett mål per match (vilket han inte kommer göra, tyvärr) så kommer han också här att få slåss för att ta en plats.
Spelarna har köpt in på Cronins system.
Det är inte helt enkelt att veta vad som är spelsystemsmässigt och vad som är individuell utveckling hos spelarna när det är ett så pass ungt lag som Anaheim, men att det är skillnad mot Eakinsåren är tydligt.
Anaheim sitter ihop på ett helt annat sätt och ser äntligen ut som ett kollektiv.
Från att ha sett vilsna ut ser det nu ut som att varje spelare vet vad den ska göra när den försätts i en situation på isen.
Spelet i numerärt överläge, där man tidigare hade problem redan när det kom till att ta sig in i offensiv zon, är idag inte längre ett problem. Och då har man trots allt en andrauppställning som innehåller Max Jones och Silfverberg. När Killorn kommer tillbaka bör an av dem tas ut från PP2.
Tydligast är dock kanske aktiveringen av försvarsspelarna i offensiven.
Det krävs kanske inte ett geni för att inse att Anaheims backuppsättning kan komma att bli en av ligans bästa inom tid, men det är trots allt inte alla coacher som hade gett dem så mycket fritt spelrum som Cronin gjort.
Det är nästan alltid en försvarare som fyller på i omställningarna eller en som aktiveras och trycker upp när man har pucken bakom offensiv målbur, och även i uppspelsfasen syns det att det är en spelskicklig uppsättning. Radko Gudas har lite oförtjänt placerats i ett fack som ”Rivningskula på skridskor” men han kan flytta puck bra. Luneau, Mintyukov, Drysdale och Fowler är såklart duktiga på det allihopa, och LaCombe likaså. Lyubushkin är den som oftast sett ut att ha hamnat i trångmål när han haft den, men också han KAN passa den.
Då har Zellweger fortfarande inte fått chansen att visa vad han kan göra, men tre assist på två matcher i AHL samt rapporter om ett moget spel får såklart många av oss att studsa lite i förväntan på att se honom.
Laget är också betydligt mycket mer fysiskt redo för att spela i NHL. Det är inte bara nyttillskotten Gudas, Lyubushkin och jätten Ross Johnston utan också att det yngre gardet faktiskt har vuxit på sig. Återigen, Killorn ska in där någonstans också och han kommer även han att tillföra fysik och vara jobbig att spela mot.
Säga vad man vill om att ha en fysisk närvaro på isen, och det debatteras absolut om exakt hur stor inverkan det har, så har Anaheim stått upp. Mot alla lag. På alla vis.
Dock kommer det fortfarande spelmässiga dippar. Andraperioden mot Dallas var inte bra. I första spelade man dock ut dem, och i tredje var man minst lika bra.
Imponerande av ett lag som mönstrar en så ung uppställning.
Efter sex matcher har Anaheim två segrar, men man har däribland mött Vegas, Carolina, Boston och Dallas – samtliga tippade att vara med och slåss om såväl Divisions- som Conferencesegrar. Det är svårt att kräva mer av Anaheim idag än att de uppvisar embryon till vad man ska vara om några år, och det gör man.
Trots dipparna har vi en förstakedja som ligger runt 70 % i xGF% i spel 5-mot-5, vilket alltså är hur stor procentandel av de ”förväntade målen” som tillfaller Anaheim när de är på isen. (Källa: NaturalStatTrick.com)
Överlag är det få spelare, backpar eller kedjor som sticker ut på ett negativt sätt när man synar siffrorna. Tyvärr är en av dem Adam Henrique, men det kan också gott och väl bero på att han spelar med betydligt mycket sämre spelare än han är van vid. Något som kan ändras när McGinn och Killorn kommer tillbaka.
Inatt ställs man återigen mot Boston. Ett obesegrat Boston som bara släppt in sju mål på sina sex första matcher.
Visa er flygdugliga, ankungar.