Inför säsongen 24/25

Vilka förväntningar kan man egentligen ha på ett lag som skrapade ihop ynka 59 poäng förra säsongen? Hur ställer de upp i premiären?

Så, NHL-säsongen är officiellt igång efter helgens dubbelmöte mellan Sabres och Devils.
Vad passar då bättre än en Inför-krönika om Ducks? Nästan inget.

Har man följt Ducks sommar har man knappast undgått att det mesta handlat om vad som INTE hänt snarare än vad som faktiskt hänt.
Så, här är en kortare sammanfattning om vad som INTE hänt innan vi gräver ner oss lite djupare i kedjeformationer och liknande:

Zegras har inte blivit trejdad.
Det har inte kommit in några stjärnnamn, varken via free agency eller trejd.
John Gibson har inte heller blivit trejdad.
Detsamma gäller Cam Fowler.
…och Frank Vatrano.

Naturligtvis härrör mycket av det som inte hänt från saker som faktiskt hänt/blivit sagda.
Cam Fowler har öppnat upp sitt No trade-skydd, stora namn som Stamkos och Marschessault valde ett lag som tog sig till slutspel förra säsongen, och från flera håll har det kommit rapporter om att Verbeek ”lyssnar på bud” på Zegras. Det sistnämnda är en krönika i sig, men ”att lyssna på bud” är inte detsamma som att ”aktivt önska bli av med”.
Att Ducks ebjöd både Stamkos och Marchessault kontrakt var Verbeek relativt öppen med under sommaren, likaså att de faktiskt erbjöds större kontrakt än vad de till slut landade.
Det återstår att se hur det artar sig, men det hade absolut satt laget på en annan kurs och med större krav.
I nuläget är de enda kraven som finns att spelare ska fortsätta utvecklas och att laget är med i matcher. Förra säsongens poängskörd, 59 st, behöver helt enkelt förbättras – och det ganska drastiskt. Ducks kommer inte kunna bli ett slutspelslag redan i år, men om man kan börja röra sig upp mot 70 – 74 poäng så börjar man kunna skönja ett reelt slut på den här rebuilden.
Det måste helt enkelt finnas en riktning uppåt, och i.o.m misslyckandet att få in stjärnor under sommaren så är den vägen upp till de befintliga spelarna och ledarna att staka ut.
Robby Fabbri och Brian Dumoulin kommer inte tillföra tillräckligt var för sig för att ändra laget, men i Dumoulin får man åtminstone in en tvåfaldig Stanley Cup-vinnare med Pittsburgh 15/16 & 16/17.
Det är rätt tydligt att man vill omgärda sina unga spelare med äldre spelare som vunnit titlar (Gudas, Killorn, Dumoulin och då de misslyckade försöken med Stamkos och Marchessault) som kan hjälpa att sätta en vinnande standard.

Forwards
I nuläget ser det ut som att bara en kedja är satt, nämligen en av de två översta. Två kedjor får konkurrera om vilken som får anses som förstakedja och vilken som blir andra-, medan tredje- är relativt spikad i sin roll. Fjärdekedjan är egentligen också relativt spikad, förutom den typiska rotationen med Ross Johnston när man vill ~~vara dålig~~ spela en mer fysisk hockey.

Den enda satta kedjan, Första-/Andrakedja Carlsson:
Gauthier – Carlsson – Killorn
Här har man en kedja som i mångt och mycket är byggd på klassiskt NHL-tvspelsvis, dvs en playmaker, en avslutare och en hårt arbetande. Leo Carlsson och Cutter Gauthier har visat fin kemi under försäsongen och rollfördelningen i hela kedjan har varit tydlig: Carlsson är den som ska spela fram samt skapa ytor med skridskoåkning och spelsinne kombinerat, Killorn ska vinna sargdueller och vara jobbig samt skapa ytor med fysik och rutin, och Gauthier är den som ska hitta sagda ytor och komma till avslut. Under ena försäsongsmatchen mot Sharks hade Gauthier 12 skott på mål.

Första-/Andrakedja McTavish:
Zegras – McTavish – Terry
Här roterade man in Robby Fabbri istället för Terry i sista träningsmatchen, vilket känns som mer ett tecken på de defensiva problemen i tredjekedjan (vi kommer till dem) än ett missnöje med den här.
Utifrån potential är den här kedjan egentligen minst lika spännande som den andra toppkedjan. Den här kedjan är byggd för att äga puck, med tre skickliga pucktransportörer och åtminstone en skicklig tvåvägsspelare i Terry. Att Zegras defensiva siffror såg bättre ut efter hans skadeåterkomst, och att han verkar ha reagerat bra på hans och Cronins samtal efter säsongen om vad han behöver utveckla i spelet utan puck, skulle kunna lyfta den här kedjan till att bli en bra NHL-kedja.
McTavish är den som egentligen har mest att bevisa i tvåvägsspelet, men han fick också dra ett tyngre lass förra säsongen än vad som var vettigt. Nu, med mer rutin och förhoppningsvis icke-roterande kedjekamrater runt honom, kan vi kanske äntligen få se ett stabilare spel.
Vad han kan göra med sin fysik och sitt skott vet vi redan.

Tredjekedja Strome:
Fabbri – Strome – Vatrano
Som tidigare nämnts känns den här kedjan som att den kommer få defensiva problem.
xGF% är ”förväntade mål framåt-procent”, dvs en modell som bygger på hur de ”förväntade målen” fördelas när en spelare är på isen. En hög xGF% tyder på att laget skapar mer framåt än vad de släpper till bakåt när de är på isen. Just i det här fallet kommer siffrorna från NaturalStatTrick.com.
Kollar vi under ett spann från säsongen 21/22 till 23/24 så har Vatrano en xGF% på 40,57 och Strome på 41,28. Förvisso under en period när Ducks varit usla, men under samma period har tex Terry 48,14 och Zegras 47,19. (Leo Carlssons 50,13 % från förra säsongen, dvs en positiv förväntade mål-fördel, är starka papper för en rookiecenter som ofta fick möta motståndarnas bästa spelare.)
Fabbri har under samma period, men i Detroit, 44,40 %, vilket skulle medföra att om man spelar dessa tre tillsammans har tre spelare som inte på något vis visat under de tre senaste säsongerna att de kan driva spelet i en inte så bra miljö.
Där kommer Terry in i bilden. Hans speldrivande och defensiva siffror är förmodligen tillräckligt bra för att elevera kedjan åtminstone till ”duglig tredjekedja”, MEN det skulle också innebära mindre istid för Terry.
Personligen hoppas jag mer på att de laddar upp ordentligt i toppkedjorna och låter tredjekedjan spela oerhört skyddade minuter, gärna med det backpar som visar sig bäst skydda egen zon, än att Terry ska behöva agera livboj åt åt en hel kedja.

Fjärdekedja Lundeström:
McGinn – Lundeström – Leason
Här har det gjorts relativt lyckade experiment med Leason som center istället. Med sin storlek och skridskoåkning fick han bättre ytor att arbeta på än när han tvingas ut till en kant, men förmodligen inleder de ändå säsongen med Lundeström som center.
Hela kedjan består egentligen av rollspelare. Samtliga tre kan spela i numerärt underläge, samtliga kan spela ett forecheckspel där Leason och McGinn får dra det mer fysiska lasset.
Spontant känns den ändå som en av de bättre fjärdekedjorna som Ducks haft på längre…

Försvarare
Backparen har ändrats från match till match under försäsongen, men nedan var hur de ställde upp i sista träningsmatchen mot San José.

LaCombe – Gudas
Ett av försäsongens kanske största utropstecken är hur Jackson LaCombe har utvecklats. Cronin har gett honom MYCKET istid, vissa matcher så mycket som +29 minuter, och LaCombe verkar därmed också ha snott platsen bredvid Gudas. Under deras sista försäsongsmatch var han fortsatt den utespelare med mest istid, fyra minuter mer än vad Gudas och Fowler spelade.

Fowler – Luneau
Apropå utropstecken har vi ytterligare ett i Luneau. Från att ha fått fjolårssäsongen spoilerad av skador och en efterföljande infektion har han äntligen fått vara frisk.
Luneau fick på grund av ovan ögonen på sig redan under Rookie Showcase-matcherna, där han växte för var match. Från att ha sett lite vilse ut blev han mer och mer dominant.
Därefter gjorde han liknande kliv under ”Training Camp”. Lite tveksam till en början, men ju längre tiden gick desto större kliv tog han och i de sista matcherna han gjort har han visat upp hela sitt register.
Det skulle dock nödvändigtvis inte vara helt fel för honom att få ett helt år i AHL heller, där han får mogna i en mer förlåtande omgivning.

Mintyukov – Dumoulin
Känns temat igen? En yngre, orutinerad försvarare med en äldre, rutinerad dito.
Samtliga tre backpar kan egentligen roteras utifrån vilka som är heta/kalla och hur matchbilderna ser ut.
I det här backparet är det kanske den allra störska skillnaden på spelartyper också, där Dumoulin inte har någon offensiv alls att tala om medan Mintyukov har potential att göra +10 mål redan i år.
Men Olen Zellweger då? Ja, det är den stora kvarstående frågan. Mest troligt kommer han till slut att ta platsen bredvid Fowler, alternativt går de runt på sju backar i inledningen.
Fowlers vara eller icke vara är också här en faktor. Om han är del av en trade öppnar det upp en plats för den av Luneau/Zellweger som blir sjundeback/nedsänd till AHL – men det skulle också göra att de frångår konceptet med att spela sina yngre backar med rutinerade.
Förhoppningsvis håller de fortet så pass väl att det blir en icke-fråga, men oddsen talar emot det.

Målvakter
Dostal - Gibson
1A och 1B, i någon lösning. Dostal verkar just nu vara den tilltänkte förstamålvakten, och då inte bara för att Gibson är nyopererad och borta i några veckor till. Dostals spel under förra NHL-säsongen lämnar inget övrigt att önska, och ännu mindre blev det efter att han blev utsedd till turnerningens målvakt under sommarens VM där han var med och tog Tjeckien till guld och höll dessutom nollan i finalen.
Att Dostal får dra det tyngsta lasset fram till att Gibson är tillbaka är rätt givet, men mindre givet är vem som får agera andremålvakt under den tiden. Det verkar stå mellan Oscar Dansk och Calle Clang, där Clang var den som fick öppna båsdörren under sista träningsmatchen.

Förväntningar på säsongen
Som tidigare nämnt är det svårt att förvänta sig något mer än att laget i stort och flertalet spelare i sig visar positiv prov på positivt utveckling. Landar man in på 70 poäng och kanske t.o.m kan klämma sig förbi tex Flames i tabellen så bör det kunna anses som en godkänd säsong.
Gör man inte det, utan ligger kvar runt 60 poäng, då bör det nog börja pratas om förändringar.

Mitt tips: Ducks kniper sjätteplatsen i Pacific, före Sharks och Flames, och Leo Carlsson vinner interna poängligan med 65 poäng (21 + 44).