Östturné, Leo-hattrick och tredjeperiodscomebacker
Femton matcher in och Ducks ligger på wildcardplats efter 8-0-2 på senaste tio.
Blue Jackets
Bruins
Flyers
Penguins
Samtliga lagen ovan föll offer för Ducks under den östturné som man var iväg på. Fyra segrar av fyra möjliga, varav två av dem efter övertid. Dessutom gjorde man arton mål under dessa fyra matcher.
Sen vände man hem till Kalifornien och slog först Coyotes efter övertid och sen the Golden Knights med 4-2.
Sex raka segrar. Ducks har inte haft det sedan Gustav Vasa blev retad för klen ansiktsbehåring som sjuåring, om jag inte helt misstar mig?
Sen kom ett hämdlystet och taktiskt omgjort Penguins på besök och brände av vingarna på ankan Ikaros, om än inte utan besvär.
Efter det kom ett kanske lika hämdlystet Flyers och besegrade dem, men ändå är det vi minns att en artonårig svensk gjorde sitt första av förhoppnings- och troligtvis många hattrick.
Efter det fick man, kanske turligt nog, möta ett gäng mört…hajar som helt tappat riktningen, och återigen kom man in på ett vinnande spår.
Två dagar senare slog man Predators efter att för sjätte (!!!) gången den här säsongen vänt ett underläge inför sista perioden till seger.
Åtta segrar och två förluster på de tio senaste matcherna alltså, vilket gör dem till det lag som tagit fjärde mest poäng under sina tio senaste matcher efter Vancouver, Florida och Rangers.
Hade någon sagt inför säsongen att Ducks skulle ha en 8-0-2-streak under den här säsongen hade jag förmodligen yrkat på någon form av omyndigförklarande för den personen. Kanske att dra in ett röstberättigande, eller åtminstone skoja lite om det samtidigt som man ringt sin kontakt på Drainrösträttsmyndigheten, hade varit tillräckligt – men poängen kvarstår; det här är en så pass oväntad start på säsongen att det tänder det där jobbiga men ack så nödvändiga hoppet om framtiden.
”Ducks ska inte vara bra nu, utan om 3-4 år, men de får gärna börja visa sig slagkraftiga för de unga spelarnas utvecklings skull.” är sånt som jag själv slängt mig med. För nej, det KAN inte vara bra för en ung spelares utveckling att kastas in i ett lag utan styrsel, utan riktning, utan mål, och som är ett av ligans sämsta. Någonsin.
Att däremot få vara med i varje match.
Att få sätta rekord i antal vända underlägen inför sista perioden.
Att få ha den så viktiga gnistan i bröstet tänd under hela matcher.
Att få ha den så viktiga gnistan i bröstet tänd, eventuellt under hela säsonger.
Att få känna att man inte sviker sina fans och sina medspelare.
Att få känna sig som en del av något och att ens aktioner faktiskt spelar roll.
Vad gör såna saker med människor? Applicera det på vilken arbetsplats som helst, på vilka arbetare som helst och se hur det formar sig något bra.
Applicera motsatsen och se hur små människor kan bli. Hur dåligt de kan må.
För oss Ducksfans tycker jag att det är värt att ställa frågan hur många minnesvärda ögonblick man har med sig från de senaste säsongerna?
Zegras lobbpass till Milano, Zegras michiganmål och -försök, Terrys soloäventyr... men sen då?
Känslan är att man redan har fått fler såna ögonblick under inledningen av den här säsongen än man fick på tex hela förra.
McTavish mål i slutsekunderna mot Penguins, Carlssons hattrick mot Flyers, Gudas otroligt avsiktliga styrning via en Sharksklubba och där pucken sen damp ner i kassen med stjärndamm på sig, Mintyukovs uppåkningar, osv osv.
Däremot gillar jag inte utvisningarna. Det kostar såklart på att spela ett hårt och tävlingsinriktat spel, men flera av dem har varit onödiga.
En av de största syndarna har varit Mason McTavish, och det är väl på sätt och vis bra (?) att det är en tjugoåring med tid att slipa bort den sidan av sitt spel, som tar den än om det varit mestadels erfarna spelare. Om det nu inte varit för att hans kedjekamrater tagit fler eller nästan lik många.
Vatrano, McTavish och Strome har tillsammans tagit tjugotre stycken tvåminutersutvisningar hittills.
Tidigare nämnda hattrick av den där svenska artonåringen, det ÄR något.
Leo Carlsson har tagit Ducksfansen och ligan med storm sen han kom in. Visst, Bedard taktar mot en femtiomålssäsong – men Carlsson har verkligen visat den där mognaden som är så ovanlig hos en rookie, och 6+2 på tio matcher är klart bättre än vad många kunnat tänka sig. Det är dessutom snarare otur än oskicklighet att han ännu bara har två assist, för han har satt upp sina medspelare i väldigt fina lägen. Bara om Zegras gjort mål på hälften av sina lägen så hade Leo haft åtminstone dubbla antalet assist. Värt att tänka på.
Glöm inte spekulationerna innan: det var inte alls självklart att han skulle vara kvar i Nordamerika, och absolut inte att han skulle vara bofast i NHL. Än mindre som lagets förstacenter.
Fortsättningen ”blir som den blir”. Det här året är såklart väldigt viktigt ur utvecklingssynpunkt, men det är inte viktigt att han snabbt blir bra. Leo ska bli den smarta tvåvägscentern som han har alla förutsättningar i världen till att bli, men han ska inte bli det på bekostnad av något.
Han ska få ta sin tid att bygga på sig muskler, att slipa på detaljer, att hitta kemi, att förbli skadefri (eller så skadefri det nu är möjligt att vara som hockeyspelare, framförallt i NHL.), att få känna sig för.
Personligen tycker jag att det är ett semi-genidrag att ta det lugnt med honom. Hellre att han spelare 65 matcher i år, men då spelare 20 min/match, än 82 matcher och bara får skyddade minuter och bänkas så fort det hettar till.
Likt Elias Pettersson får man känslan att Leo växer med ansvar och har förmågan att direkt anpassa sig till den omgivning han är i. En spelintelligens och mognad utöver det vanliga är förmodligen svaret på hur han kan göra det.
Apropå rookies: vilket år det är för dem! Brink, Mintyukov, Cooley, Fantilli, Bedard (såklart), L Hughes, Knies m.fl. Idel spelare som direkt kommit in och gjort avtryck och som visat sig bra nog att vara kvar i ligan.
Hursomhelst, nu stundar Avalanche borta innan det är dags för fyra raka hemmamatcher igen (Panthers, Blues, Canadiens och sist ett derby mot Kings). Inför säsongen hade jag sagt att de tagit sig ut med max 3 poäng efter en sån stundande serie, men idag? Fem? Sju?
Jag vet, jag jinxar såklart skiten ur det här nu och förmodligen slutar det med att Ducks återigen refereras till som ett av ligans sämsta lag. Men, det skulle också kunna vara fem väldigt definierande matcher.
OM nu Ducks skulle sitta på, låt säga, 23 poäng efter 20 spelade matcher så tror jag ändå att narrativet kring dem på riktigt kommer att ha vänt.
Låt oss hoppas.
Spännande vitryss
Ducks tredjrundeval i sommarens draft, Yegor Sidorov, har nu gjort 18 mål på 17 matcher i WHL. Med det ligger vitryssen delad tvåa i WHL:s målliga efter lille Jagger Firkus.
Spännande vitryss, helt enkelt. Sa' ju det?
