Det håller inte längre
När man utför en laboration brukar man prata om att kvantisera experimenten. Det innebär att man utför sina experiment flera gånger för att vara säker på att informationen man samlat är tillförlitig och inte påverkad av yttre faktorer. Till exempel så är det bra att göra samma experiment flera dagar i följd för att vara säker på att resultatet blir tillförlitligt.
Kvantiserar man sina experiment kommer man dock börja dra slutsatser. Experimentet jag kommer diskutera här är slutspelsserier. Efter att ha kvantiserat experimentet fyra gånger under fem år känner jag mig säker på att det inte är några yttre faktorer som påverkar. Ursäkter som skador, storspelade målvakter eller otur duger inte längre.
Ser man på Vancouver Canucks senaste fyra slutspelsserier har man förlorat samtliga. Man har vunnit sex matcher och förlorat 16. Detta ger ett snitt på 1,5 vunna matcher per serie. Man har gjort 38 mål och släppt in 58. Detta innebär ett snitt på under tio gjorda mål per matchserie; 1,72 mål per match. För att sätta lite perspektiv på det hela hade Carey Price, som om några månader kommer att vinna både Vezina och Hart trophy, ett målsnitt på 1,96 insläppta mål per match.
Hockey handlar om att göra fler mål än motståndarlaget. Gör man färre kommer man alltid att förlora. Alltid.
Tidigare kan jag se att man har kunnat argumentera för att Canucks inte enbart har sig själva att skylla för sina dåliga resultat; i finalen 2011 var så gott som halva laget skadat. 2012 var LA Kings det kanske mest formtoppade laget i modern NHL-historia. 2013 hade Sharks mer än dubbelt så många power plays som Vancouver och målvaktssituationen med Schneider och Luongo hade knappast en lugnande effekt på laget. Men efter den här bedrövliga insatsen går det inte längre. Det här funkar inte längre, lagbygget är för dåligt.
Vancouver mötte det absolut sämsta laget i hela slutspelet, kanske det sämsta på flera år. Inför säsongen var det många som tippade att Calgary skulle vara en av konkurenterna till att få Connor McJesus. Laget hade fruktansvärt dåliga corsi- och fenwick-siffror. De saknade playoff-rutin helt och hållet och deras absolut bästa och viktigaste spelare, Mark Giordano, var skadad. Dessutom passade deras snabba och offensiva spelstil ganska bra ihop med Canucks. Flames var inte alls lika stora och elaka som t.ex. Boston eller Los Angeles.
Canucks å andra sidan gled in i slutspelet i mycket bra form; powerplayet rullade på fantastiskt, lagets båda målvakter, Eddie Läck ($1,15 miljoner i cap hit) och Ryan Miller ($6 miljoner), spelade jättebra. Dessutom var det ingen som hade förväntat sig något från Canucks; Trevor Linden hade satt upp målet "gå till slutspel" när han tillträdde som "president of hockey operations" förra sommaren. Canucks var underdogs för första gången på väldigt länge.
Men inte ens med dessa förutsättningar gick det. Ynglingarna i rött lyckades reta gallfeber på de blåklädda veteranerna, och spelade sönder dem. Det fanns inget att säga förutom att Canucks var för dåliga. Man lyckades bara göra fler än två mål två gånger under hela serien. Två gånger gjorde man bara ett mål.
Detta håller inte. Man måste göra fler mål i slutspelet. Och kan man inte göra fler än två mål per match mot Calgary, hur i hela friden ska man då lyckas göra fler mål på lag som Chicago, St. Louis, Los Angeles, Anaheim, Nashville eller Minnesota. Western conference är fruktansvärt stark, och den kommer bara bli bättre när lag som Edmonton och Dallas har några år på nacken. Vancouver Canucks kommer, å andra sidan, bara bli sämre. Sedinarna fyller 35 i år, Kevin Bieksa 34, Dan Hamhuis 33, Radim Vrbata 34, Chris Higgins 33 och så vidare.
I lönetakets NHL är halvbra mycket sämre än jättedålig. Man kan inte längre köpa sig till lycka och bra spelare, man måste vara jättedålig (eller Detroit Red Wings). Vad har 2006 års Carolina Hurricanes, 2007 Anaheim Ducks, 2009 Pittsburgh Penguins, 2010 Chicago Blackhawks, 2011 Boston Bruins eller 2012 Los Angeles Kings gemensamt? Förutom att alla har en Stanley cup-ring från det året, hade de även draftat som antingen nr. 1 eller 2 minst en gång högst fyra år innan sin Stanley Cupseger. Det är altså något ALLA Stanley Cup-vinnande lag (med undantag för Detroit, som gått till slutspel varje år sedan 80-talet) sedan lockouten 2005 har gemensamt.
Argumentet "kolla på Edmonton Oilers" funkar inte heller. Dels är de helt unikt asdåliga på att utveckla unga spelare. Sen hade de också haft fruktansvärd otur (fram tills i år) med när de var dåliga. De elva senaste förstavalen i draften har varit: Alex Ovechkin, Sidney Crosby, Erik Johnson, Patrick Kane, Steven Stamkos, John Tavares, Taylor Hall, Ryan Nugent-Hopkins, Nail Yakpuov, Nathan MacKinnon och Aaron Ekblad. Den enda av dessa spelare som blivit sämre än Edmontons tre förstaval är Erik Johnson, och han draftades mellan Sidney Crosby och Patrick Kane. Så Oilers historiska tur har också varit väldigt otursam; tänk er att få välja först 2004, 05 och 06! Man hade kunnat välja Börje Johansson, född 1901, med förstavalet ‘06 och ingen hade brytt sig då man hade haft både den här generationens bästa målskytt och bästa spelare i samma lag! Eller 2007, 08, 09: kedjan Kane - Tavares - Stamkos hade på egen hand varit god för minst 110 mål per säsong!
Nej, jag vidhåller att Canucks måste spränga bygget. Annars kommer Canucks fortsätta att vara ett mediokert lag i en fruktansvärt stark liga.
