Inför säsongen: Äntligen contender-status igen?
Vi går igenom Philadelphia Flyers förutsättningar inför säsongen.
Efter flera års bedrövelse, misslyckanden och Dave Hakstol ser det äntligen ut som att Philadelphia kan ha något på gång. Den gångna säsongen gav onekligen den känslan.
När grundserien avbröts i förtid hade Flyers ligans sjätte bästa poängsnitt. Från januari och framåt hade man ligans fjärde bästa och från november och framåt det näst bästa.
Säsongsinledningen lämnade visserligen en hel del övrigt att önska, men kanske finns det förmildrande omständigheter då man knappt hann hem från Europapremiären innan man tvingades flänga iväg till västra Kanada.
Det var i alla fall med stora förhoppningar som man gick in i slutskedet av grundserien. Kort innan säsongen avbröts hade man vunnit nio raka matcher och för första gången på bra många år fanns det anledningar att på allvar hoppas på slutspelsframgångar.
Men så stängdes alltså säsongen ner. Det var länge oklart om man faktiskt kunde återuppta den och dela ut Stanley Cup-bucklan, men i slutändan fick ligan till en lösning och genomförde ett utökat slutspel i två bubblor.
För Flyers del inleddes slutspelet mycket hoppfullt. Round robin-matcherna – där de fyra topplagen spelade om seedningen inför fortsättningen – slutade i tre raka segrar. Det blev klara segrar mot Boston, Washington och Tampa Bay och en förstarunda mot Montreal hamnade på schemat.
Canadiens stretade emot bra och Carey Price gav en hel del problem. Men Carter Hart var bättre och tog Flyers vidare. Han höll bland annat två raka nollor – och blev vid 22 års ålder tidernas näst yngsta målvakt att hålla nollan i två raka slutspelsmatcher. Harry Lumleys rekord från 1945 – på 18 år och 161 dagar – står sig fortfarande.
Den efterföljande matchserien mot New York Islanders blev smått kaosartad och gav under stunder nya Hakstol-vibbar. Flyers hade bland annat problem med Islanders forechecking och deras uttråkande taktik. Man hamnade i underläge med 1-3 i matcher, men tack vare två raka förlängningssegrar tvingade man fram en Game 7.
Där var Flyers däremot utan chans och tidernas mest märkliga slutspel tog slut.
Slutspelet lämnade trots det efter sig en hel del positiva känslor. För första gången sedan 2012 hade Flyers tagit sig förbi förstarundan – bara det är ett inte helt obetydligt delmål.
Under förstarundans matcher hade Hart den näst bästa räddningsprocenten (93,6) bland ligans ordinarie målvakter och summerar vi hela slutspelt hittar vi Hart (92,6) på plats tre bland målvakterna med minst tio spelade matcher. Flyers guldklimp visade sannerligen att han var slutspelsredo.
Det var givetvis inte bara Hart som fick nyttig slutspelserfarenhet, utan även spelare som Ivan Provorov, Travis Sanheim, Phil Myers, Joel Farabee, Nicolas Aube-Kubel och Travis Konecny fick viktiga erfarenheter.
Vidare visade Kevin Hayes sin betydelse, Jakub Voracek visade att han kan dominera en matchserie och Scott Laughton visade att han är en perfekt slutspelskrigare.
Det finns alltså en hel del positivt att ta med sig, men det finns givetvis även negativa aspekter.
En stor del av Flyers core hade ofantligt svårt att producera under slutspelet. Travis Konecny tog hem såväl den interna poäng- som skytteligan under grundserien, men gjorde bara 0+7 på 16 slutspelsmatcher. Claude Giroux nådde bara åtta poäng och Sean Couturier kom bara upp i nio poäng.
Dessutom var James van Riemsdyk mer eller mindre osynlig och stundtals dessutom petad. Voracek må ha dominerat den första matchserien, men försvann helt i den andra. Michel Therrien verkar vara helt oförmögen att sätta upp ett effektivt powerplay – Flyers var det näst sämsta slutspelslaget på 7,7 procents utdelning.
Underhållningsvärdet på spelet i bubblan föreföll inte vara så värst mycket sämre än vanligt, men man har ju förstått att en stor del av spelarna vantrivdes med upplägget – vilket man kan ha viss förståelse för.
Extra tydligt blev det för Matt Niskanen. Han anslöt till viss skepticism inför säsongen efter en dipp mot slutet i Washington. Men Niskanen visade sig vara en mycket nyttig partner för Provorov och den duon utgjorde ett pålitligt förstapar under större delen av grundserien. I slutspelet var han däremot klappkass och det visade sig efteråt att han hade bestämt sig för att gå i pension i förtid där och då.
Det beslutet har också påverkat Philadelphias off-season. Å ena sidan försvann hans cap hit ($5,75 miljoner över säsongen 20/21) vilket gav ytterligare lite spelrum under lönetaket. Å andra sidan lämnar han ett hål jämte Provorov bakom sig – ett hål som det kanske inte finns någon helt uppenbar lösning på.
Chuck Fletcher hade inte allt för mycket manöverutrymme trots pengarna som Niskanen lämnade efter sig. Med några självklara kontraktsförlängningar att ta hand om fanns det bara utrymme för Erik Gustafsson. Svensken anslöt på ett ettårskontrakt och blev alltså off-seasons enda värvning av betydelse.
Envisa rykten har annars hävdat att Fletcher undersökte en Patrik Laine-trade, men avskräcktes av det faktum att finländaren kräver ett stort kontrakt till sommaren. Är det rimligt att betala $8-10 miljoner per säsong för Laine med tanke på Corona-effekterna på lönetaket? Även om det som han är bäst på – målskyttet – är det svåraste och viktigaste inom hockeyn?
En sådan, eller liknande, trade skulle givetvis kräva att ytterligare lönekostnader skakas loss. Såväl James van Riemsdyks som Shayne Gostisbeheres namn har cirkulerat i sådana rykten under off-season, men under rådande läge framstår det onekligen som två mindre attraktiva kontrakt att ta på sig.
Förlusten av Niskanen och värvningen av Gustafsson är alltså de enda transaktionerna av egentlig betydelse. Tyler Pitlick var en uppskattad spelare i djupet, men där har Flyers gott om likvärdiga interna lösningar. Att bli av med Derek Grant och Nate Thompson ger snarare addition by subtraction-vibbar med tanke på slutspelsprestationerna.
Flyers går alltså in i den nya säsongen med den absoluta majoriteten av den förra säsongens trupp intakt – och nu väntas man dessutom ha med både Nolan Patrick och Oskar Lindblom från start.
Forwardsdjupet bör rimligtvis tillhöra det bästa i ligan och Carter Hart har alla förutsättningar i världen att på allvar etablera sig i ligans absoluta toppskikt. Försvaret i allmänhet och positionen jämte Provorov i synnerhet är vad som kan oroa. Men helheten är stark.
Flyers bör definitivt kunna tillskrivas contender-status, även om det är i gruppen strax bakom huvudkandidaterna Tampa Bay, Colorado och Vegas.
---
Målvakter:
Det är givetvis Carter Hart som är både framtiden och nutiden. Om den numera 22-årige målvakten hade något kvar att bevisa så var det om han hade slutspelsprestationer i sig – och den utmaningen svarade han definitivt upp till.
Nu är han ju ingen klar produkt, utan det finns gott om utvecklingspotential kvar i honom – men även om han skulle stanna vid vad han är nu skulle Flyers ha tillgång till en fin målvakt.
Den gångna säsongen var hans första hela NHL-säsong. Den slutade med 43 spelade matcher, ett record på 24-13-3 och en räddningsprocent på 91,4. I slutspelet växlade han som sagt sedan upp ytterligare och det ser onekligen ut som att Philadelphias målvaktsförbannelse är bruten.
Brian Elliott är en duglig backup. Så länge han blir kvar i den rollen bör man kunna hantera situationen – desto mer problematiskt blir det däremot om Hart skulle bli borta en tid. Vi har tidigare sett att Elliott inte längre är kapabel att starta flera matcher i rad. Några utspridda inhopp, främst i back-to-back-situationer, bör dock fungera.
I Flyers taxi squad hittar vi Alex Lyon. Några större förhoppningar ska man inte ha på honom. 28-åringen är en bra AHL-målvakt som kan göra någon NHL-match vid behov, men man kan inte förlita sig på honom över tid.
När, eller om, AHL kommer igång lär Felix Sandström få chansen där. Svensken var nere i ECHL under den gångna säsongen och hans status inom organisationen har rimligtvis rasat i takt med att Kirill Ustimenko – som för närvarande går långtidsskadad – och Samuel Ersson har imponerat.
Det är alltså Carter Hart som ska göra det för Flyers. Så länge han håller sig i speldugligt skick ska inte målvaktspositionen vara något problem för Flyers.
Backar:
Målvaktspositionen och forwardsbesättningen håller hög klass, men i försvaret finns det några orosmoln. Ivan Provorov är sannerligen inget sådant, men efter Matt Niskanens förvånande pensionering saknas den där naturliga backpartnern till ryssen.
Under training camp är det framför allt Shayne Gostisbehere och Justin Braun som har testats jämte honom – och båda två kommer med sina utmaningar.
Gostisbehere har varit en besvikelse en längre tid och höjderna från 15/16 till 17/18 är mer eller mindre bortblåsta. Han har dessutom genomgått dubbla knäoperationer och har hunnit bli 27 år gammal. Som om det inte räcker var han ”unfit to play” under training camps sista dagar och kommer inte spela i premiären.
Hans status är alltså långt ifrån betryggande, men det finns fortfarande något i honom. Vi såg exempelvis hur han kunde dominera mot Tampa Bay i round robin-matcherna, bara för att återgå till tidigare synder mot Montreal. Man kan – och bör kanske – givetvis kritisera beslutet att spela andra backar före honom, men samtidigt är det oroväckande om Gostisbehere inte själv kan göra det uppenbart att han måste spelas.
Hur som helst finns det något att falla tillbaka mot i argumenten att spela honom med Provorov. Säsongen 17/18 bildade de nämligen ett av ligans främsta backpar (56,48 GF%, 54,85 SF%, 53,4 CF% och 55,1 xGF%). Vågar man hoppas att det samarbetet kan återväckas nu? Eller är det mer troligt att Gostisbehere byts bort under eller efter säsongen?
Justin Braun känns rent spontant inte som den ultimata partnern för Provorov – men i Gostisbeheres frånvaro är han nog det naturliga valet för många coacher. Duon gjorde faktiskt några matcher ihop under den gångna säsongen och fick ihop ett hyggligt CF% (55,42) tillsammans.
Likt Niskanen anslöt Braun till viss skepticism under förra sommaren, men han gjorde på det stora hela en godkänd debutsäsong i Flyers. Han fick ett nytt tvåårskontrakt i somras – där en stor del säkert beror på den stundande expansionsdraften och där en del beror på Niskanens beslut att tacka för sig. Braun har även varit nyttig i Flyers penalty kill och lär ha en garanterad plats i topp-6 oavsett om han spelar jämte Provorov eller ej.
Provorov själv behöver man inte oroa sig över. 23-åringen kommer som vanligt från en stabil säsong och skulle ha haft hyfsat goda möjligheter att göra karriärens bästa poängnotering om grundserien inte hade avbrutits i förtid. Han tuggar tunga minuter och har en viktig roll i alla spelformer. Tar han ytterligare ett kliv kan han nog dessutom bli en seriös Norris Trophy-kandidat.
Ska man lyfta något negativt är det väl att han inte alltid känns som den naturliga playmakern i powerplay. I och med Gostisbeheres förfall har Provorov fått kliva in i förstauppställningen och även om han gör det fullt godkänt kan det kanske vara läge att testa något annat där, i synnerhet som powerplay-spelet under Michel Therrien inte har varit bra.
Ett annat alternativ där – om Gostisbehere inte är tillgänglig eller har tillräckligt förtroende – kan vara Erik Gustafsson. Off-seasons enda nyförvärv kommer med lite Gostisbehere-vibbar då han inte lyckades följa upp en succéartad säsong 18/19 med något likvärdigt 19/20. Men hans framgångar är i alla fall bara en säsong bort och det finns fortfarande något i honom.
Kanske kan Gustafsson även vara ett alternativ till platsen jämte Provorov. Han har trots allt erfarenhet av att spela jämte Duncan Keith och det blir ett betydligt mer spelskickligt förstapar med Gustafsson än med Braun. Samtidigt kanske Brauns närvaro kan släppa fram Provorov något friare. Det känns nog som att platsen är Brauns att förlora – definitivt i Gostisbeheres frånvaro.
Det förefaller som att Alain Vigneault & Co är väldigt måna om att behålla Travis Sanheim/Phil Myers-paret intakt – annars skulle Myers sannolikt vara huvudkandidaten jämte Provorov. Duon testades på allvar under den gångna säsongen och utvecklades sakta men säkert till ett mycket pålitligt andrapar.
De fick lite problem i slutspelet, men med tanke på de fina prestationerna i grundserien får man kanske snarare ta det som en nyttig erfarenhet inför framtiden. Den enda anledningen till att bryta upp det här paret är om Myers en bit in på säsongen desperat måste testas jämte Provorov.
Robert Hägg lär alternera mellan sjätte- och sjundeback, beroende på statusen och kvaliteten på Gostisbehere. I den bästa av världar är han utanför topp-6, men får han en mindre roll i tredjeparet är det inget som ska sänka Flyers – han är trots allt bättre än de andra kaosalternativen som Flyers har haft för bara några säsonger sedan.
Slutligen tog Mark Friedman en plats på rostern som åttondeback. Han är klart användarbar som ersättare och vore det inte för lite större namn framför honom skulle nog en ordinarie roll inte vara för utmanande. Det ska också sägas att 25-åringen behöver passera waivers och det är väl inte helt självklart att han skulle passera om han inte fick en plats på rostern.
Nate Prosser är numera en AHL-veteran som tog en plats i Flyers taxi squad, men det vill nog till ett antal covid-19-fall om han ens ska komma nära laguppställningen. Yegor Zamula är ett spännande namn inför framtiden – campen visade dock att han inte riktigt är NHL-redo nu.
Forwards:
Philadelphias viktigaste spelare heter numera Sean Couturier. Den regerande Selke Trophy-vinnaren har etablerat sig i samma skrå som Patrice Bergeron och Anze Kopitar – för att nämna några jämförbara spelare – och alla som hamnar jämte honom ser plötsligt fullfjädrade ut.
Couturier var en av spelarna som inte såg ut som sig själv i slutspelsbubblan. 2+7 på 15 matcher är kanske inte uselt, men samtidigt inte tillräckligt bra. Däremot finns det kanske förmildrande omständigheter då Couturier blev pappa för första gången bara några dagar innan Flyers lämnade Philadelphia för bubblan i Toronto.
Över de senaste åren har Couturier och Claude Giroux varit ett framgångsrikt radarpar. Beslutet att para ihop dem var sannolikt det enda vettiga som Dave Hakstol gjorde under sin tid i Flyers och det resulterade exempelvis i att produktionen för båda två ökade markant.
Couturier etablerade sig som en hemmastadd förstacenter och Giroux var ligans femte bästa spelare sett till produktion (187 poäng) under 17/18 och 18/19. Giroux tog sedan ett litet steg tillbaka under den gångna säsongen och var även han en spelare som svek under slutspelet.
Giroux – som fyllde 33 år under gårdagen – har onekligen lite att bevisa under den kommande säsongen. Men han kommer få göra det utan Couturier, i alla fall inledningsvis. Kanske är det något som påverkar Giroux mer än vad det påverkar Couturier?
Travis Konecny var en annan spelare som inte presterade som förväntat i slutspelet. Att de tre största offensiva hoten inte levererade är givetvis problematiskt – men vill man vara positivt lagd kan man också konstatera att det kanske var starkt att tvinga fram en Game 7 i andrarundan utan maxprestationer från sina bästa spelare.
23-årige Konecny blir annars sakta men säkert bättre och under den gångna säsongen blev han såväl bästa poängplockare som målskytt i Flyers. 66 matcher gav 24 mål och totalt 61 poäng. Över de tre senaste säsongerna är det enbart tio spelare – av de med minst 1000 minuter – som har en bättre G/60 i 5-on-5-spelet.
Där ligger Konecny (1,15) till exempel före namn som John Tavares, Nathan MacKinnon, Vladimir Tarasenko, Brayden Point, Evgeni Malkin och Patrik Laine. Studerar vi P/60 ligger Konecny (2,23) på plats 35. Det finns utvecklingspotential i powerplay-spelet, där Konecny släpar efter de andra stora namnen i Flyers.
Couturier och Konecny inleder säsongen i förstakedjan – tillsammans med Oskar Lindblom. Hans värld brakade samman i december 2019 när det konstaterade att han hade drabbats av den ovanliga skelettcancern Ewings sarkom. Lindblom påbörjade omgående behandling och i somras hade han glädjande nog genomgått behandlingen framgångsrikt.
Några veckor senare signade Flyers upp honom till ett nytt treårskontrakt, han var med laget i slutspelsbubblan – och gjorde comeback under matchserien mot New York Islanders.
Innan Lindblom tvingades ta en paus från hockeyn såg han ut att gå mot sitt stora genombrott. Då hade han hunnit med elva mål och 18 poäng på 30 matcher. Tillsammans med Konecny var han Flyers bästa målskytt vid det tillfället och det ska minst sagt bli intressant att se hans status nu. Man kan onekligen få sämre möjligheter att ta vid där man slutade än att göra det med Couturier och Konecny.
Giroux kommer istället få lira med Kevin Hayes som sin center. Beslutet att signa upp Hayes på ett sjuårskontrakt värt strax över $7 miljoner fick många att rynka på näsan. Nog för att man fick överbetala – det är väl ofta så på free agency – men Hayes visade sin betydelse tämligen omgående.
23 mål gjorde honom till Flyers näst bästa målskytt under den gångna säsongen, trots att han ofta fick ta sig an olika kedjekamrater. Hayes var även det enda stora forwardsnamnet som genomgående levererade under slutspelet. Med honom och Couturier i topp-6 kan man mäta sig med vilken centeruppsättning som helst.
Till höger om Giroux och Hayes hittar vi Joel Farabee. 20-åringen draftades i mitten av förstarundan 2018 och gick lite in och ut ur laget under den gångna säsongen. Han landade i slutändan på 52 matcher och 21 poäng i grundserien. I slutspelet blev det tolv matcher med tre mål och totalt fem poäng som facit.
Han är kanske ingen komplett topp-6-winger än, men i ambitionen att sprida ut kompetensen i tre balanserade topp-9-kedjor fyller Farabee helt klart en nyttig funktion. Man måste kunna förvänta sig att veteraner som Giroux och Hayes ska kunna bära upp honom om det behövs – och Farabee har själv visat att han kan lira med de bästa. Nu måste han bara bli lite jämnare över tid.
Oskar Lindblom är inte den enda spelaren att göra glädjande comeback efter en längre tids frånvaro, utan nu ser Nolan Patrick äntligen ut att vara tillbaka. Den numera 22-årige centern har inte spelat sedan våren 2019 på grund av allvarliga migränproblem men har nu sett fräsch ut under training camp och väntas gå in som tredjecenter.
Patricks frånvaro under hela den gångna säsongen påverkade givetvis Flyers, men det skulle onekligen ha blivit ännu värre om man inte hade gått efter Kevin Hayes. Nu har i alla fall Flyers tre slagkraftiga centrar utan att behöva lyfta in Giroux i mitten och det innebär med största sannolikhet att någon stark kedja kan festa på motståndarnas bottom-6.
Training camp orsakade inte några bakslag, trots att han testades rejält fysiskt, men det riktiga testet kommer så klart under matcherna här i inledningen.
Slutligen fylls topp-9 ut av James van Riemsdyk och Jakub Voracek på varsin sida om Patrick. Det är två spelare som både sitter på stora kontrakt och har passerat 30-årsstrecket. Det skulle inte förvåna om Chuck Fletcher exponerar båda två i expansionsdraften till sommaren, och långsiktigt kan nog lönetaksläget må bra av att slippa något av kontrakten.
Men även om de börjar bli gamla är de fortfarande tillgångar. Voracek kan visserligen vara frustrerande ibland, men fortsätter att producera på en duglig nivå. Han är en klart kompetent pucktransportör och kan vara effektiv när man vill arbeta fast pucken djupt. Mot Montreal visade han glädjande nog att han kan dominera en matchserie – men mot Islanders föll han bort helt och hållet och kom bara upp i en passningspoäng i den matchserien.
Det förvånar inte om Voracek får inleda den här säsongen i andrauppställningen i powerplay. Kanske kan det påverka hans produktion då det oftast har varit förstauppställningen som har varit drivande. Kanske kan han hjälpa till att lyfta andrauppställningen. Hur han producerar den här säsongen kan säkert bli direkt avgörande för Fletchers beslut inför expansionsdraften.
James van Riemsdyk visade en märkbar förbättring i sitt defensiva spel under den gångna säsongen, men fick många fans att slita sitt hår i frustration över hans ojämna produktion. Det är väl dock ett typiskt inslag för honom och andra målskyttar. Skulle grundserien ha slutförts skulle JVR sannolikt ha tagit sig över 20-målsstrecket, men vi såg en försämring i hans powerplay-spel.
I slutspelet var sedan van Riemsdyk mer eller mindre oduglig och stundtals petad. Det är med viss oro över honom som man går in i säsongen, men håller sig Flyers topp-9 intakt finns det gott om potential där – och vi har tidigare sett hur van Riemsdyk kan producera fina siffror i en mindre roll i 5-on-5.
Hans namn cirkulerade i traderykten under off-season och Flyers skulle nog inte ha något emot att skaka loss hans kontrakt – i synnerhet om man vill gå efter andra förstärkningar – men att byta bort hans $7 miljoner över ytterligare tre år är nog lättare sagt än gjort.
Flyers topp-9 är stark, men tillgångarna slutar inte där. Scott Laughton är exempelvis fullt kompetent i en topp-9-roll – lite som Max Talbot kunde vara tidigare – och att kunna nyttja honom i en fjärdekedja är ett styrkebesked. 26-åringen bidrar med dussintalet mål och visade sin kvalitet i slutspelet. Han är sannolikt som mest effektiv som winger, men är samtidigt den som är mest lämpad som fjärdecenter.
På sina sidor får han Michael Raffl och Nicolas Aube-Kubel. 24-årige Aube-Kubel ser ut att ha etablerat sig i NHL efter några framträdande AHL-säsonger. Han spelade till sig en plats förra säsongen och har både ett ansvarsfullt tvåvägsspel som viss potential i produktionen. Han är dessutom giftig i sin forecheck och en mer eller mindre perfekt rollspelare i fjärdekedjan.
Raffl lyfts upp i kedjehierarkin lite då och då, men även om han har förmågan att plugga igen något hål så är det i fjärdekedjan han hör hemma numera. Och där gör han sig bra. Likt både Laughton och Aube-Kubel är han jobbig att möta och kan chippa in med lite produktion.
Morgan Frost får inleda säsongen som 13:e forward. 21-åringen har kvaliteterna för en ordinarie roll, men får kliva åt sidan i en hård konkurrens tillsammans med det faktum att man inte vill ha honom i en fjärdekedja. Beroende på vad som händer med Nolan Patrick kan det nog finnas möjligheter för honom i topp-9, antingen permanent (om Patrick får tillbaka sin symtom) eller här och där (om man mjukstartar Patrick med lite vila då och då).
När, eller om, AHL kommer igång kan man nog tycka att Frost – som inte har spelat sedan i våras – behöver speltiden i AHL snarare än att agera extragubbe i NHL.
I Flyers taxi squad hittar vi Connor Bunnaman, Carsen Twarynski, Andy Andreoff – och Sam Morin. Bunnaman är sannolikt den som ligger närmast spel då han passar in bra i profilen för vad man vill ha i fjärdekedjan och gjorde det helt ok under den gångna säsongen.
Det mest intressanta inslaget är däremot Morin. Efter dubbla knäskador har man nu bestämt sig för att lyfta honom från hans backposition för att försöka göra om honom till winger. Han kommer med spännande fysiska förutsättningar och misslyckas domarna och/eller ligan med att skydda Flyers stjärnor kan man säkert nyttja Morin som hämndens hammare i öga-för-öga-resonemanget. Men han bör – i alla fall inte än, vem vet var hans utveckling kan ta vägen på sikt – inte vara i närheten av en ordinarie roll.
Slutligen kan förmodligen Wade Allison bli ett alternativ under säsongens gång. Han avslutade training camp skadad men efter lite inkörningsperiod i AHL finns det nog anledningar att testa honom vid tillfälle.
Flyers djup tillhör definitivt ligans toppskikt. Man kan rulla tre effektiva kedjor som alla har potential att producera bra siffror samtidigt som fjärdekedjan både är nyttig defensivt och kan bidra offensivt. Den där extrema offensiva elitspelaren finns kanske inte längre om Giroux har börjat plana ut, men bredden borde helt klart kunna kompensera för det.
---
Preliminär laguppställning:
Oskar Lindblom – Sean Couturier – Travis Konecny
Claude Giroux – Kevin Hayes – Joel Farabee
James van Riemsdyk – Nolan Patrick – Jakub Voracek
Michael Raffl – Scott Laughton – Nicolas Aube-Kubel
Morgan Frost
Ivan Provorov – Justin Braun
Travis Sanheim – Phil Myers
Robert Hägg – Erik Gustafsson
Shayne Gostisbehere – Mark Friedman
Carter Hart (Brian Elliott)
---
Säsongens poängkung: Travis Konecny
Travis Konecny visade redan förra säsongen att han kan ta en ledande roll i Flyers. Det finns ingen anledning till att tro att det inte kan upprepas även den här säsongen. Lyfter han bara sin powerplay-produktion kan publikfavoriten bli en riktig hit även runt omkring i ligan.
Säsongens viktigaste spelare: Sean Couturier
Sean Couturier har petat ner Claude Giroux från tronen som den viktigaste spelaren. Förstacentern kan både producera på en hög nivå och plocka bort motståndarnas bästa spelare.
Säsongens unga spelare: Joel Farabee
Får Joel Farabee en stadig roll i en offensiv omgivning – Claude Giroux och Kevin Hayes är onekligen attraktiva kedjekamrater – kan utvecklingen definitivt ta fart på allvar den här säsongen.
Säsongens doldis: Nicolas Aube-Kubel
Nicolas Aube-Kubel ger ifrån sig stora publikfavorit-vibbar i bottom-6. Står planeterna rätt kan säkert produktionen ta ett rejält skutt framåt också.
Säsongens besvikelse: James van Riemsdyk
James van Riemsdyk ser ut att ha en nedåtgående kurva och det han visade upp i slutspelet är direkt oroväckande. Han kan mycket väl bli den stora hackkycklingen den här säsongen.
---
Philadelphia inleder säsongen under onsdagskvällen. Då tar man emot Pittsburgh hemma i Wells Fargo Center. Nedsläpp sker strax efter 23:30.
