Krönika: ”Ett steg i rätt riktning, men…”
Philadelphia var ett av ligans bästa lag under grundserien, men i slutspelet har man varit ett lag i kaos.
För första gången på bra länge har Philadelphia gått och blivit relevanta igen. Efter flera år där man varvade missat slutspel med uttåg direkt i förstarundan fanns det äntligen befogade förväntningar om något mer än så.
Säsongen inleddes lite skakigt, men kanske kan man vifta undan det med premiär i Europa och en efterföljande tripp till den kanadensiska västkusten. Efter den första månaden tog i alla fall Flyers fart.
Från november och framåt var Flyers ligans näst bästa lag tillsammans med Tampa Bay. De spelade ihop 78 poäng och var bara två poäng bakom förstaplacerade Boston. Det är inte särskilt kontroversiellt att påstå att Flyers hade tagit nästa steg och var ett lag att räkna med.
Men det har tydligen upphört.
Flyers fortsatte på den inslagna vägen under de inledande tre kvalificeringsmatcherna och besegrade såväl Boston som Washington och Tampa Bay. Men så hände någonting.
Plötsligt kunde man knappt hantera Montreal. Och nu kan man inte hantera New York Islanders.
---
Carter Hart har varit utmärkt – men i övrigt kan man inte hävda att en enda toppspelare har spelat på en konstant hög nivå. Jakub Voracek bar ofta laget mot Montreal, men har fallit bort mot Islanders. Kevin Hayes har oftast presterat, men inte alltid producerat. Att hans produktion är lite ojämn vore kanske inte ens kännbart i normala fall.
Men resterande toppspelare har varit under all kritik.
Claude Giroux lyser med sin frånvaro alldeles för ofta. Nu står han på fem poäng (0+5) efter 13 matcher och trenden med svaga slutspelsinsatser vill inte släppa. Under hans första 50 slutspelsmatcher – från 2009 till 2012 – gjorde han 55 poäng. Under de senaste 32 matcherna – från 2014 till idag – har det bara blivit 15 poäng.
Det är inga smickrande siffror och efter att ha gjort 102 poäng under 17/18 och 85 poäng 18/19 ska vi givetvis ha höga krav på Claude Giroux. Nu är han alltså en av dem som sviker hårdast.
---
Inte heller Sean Couturier övertygar. Den normalt sett mer eller mindre felfria tvåvägscentern har inte gått att känna igen. I hans fall finns det väl däremot förmildrande omständigheter med ett nyfött barn hemma i Philadelphia. Men faktum kvarstår likväl – Couturier är en skugga av sitt forna jag.
Travis Konecny kommer visserligen ofta till sina chanser, men hur länge kan man uppmuntras av det innan den uteblivna produktionen sänker laget? Konecny var både bästa målskytt och poängplockare under grundserien. Nu får han inte med sig någonting.
James van Riemsdyk är ett svart hål. Så fort han befinner sig på isen försvinner alla målchanser. Han är fortfarande mållös och har under stunder varit – helt korrekt – petad. Nog för att en målskytt som JVR kan vara streaky, men det här är absurt.
13 matcher in på slutspelet har Flyers sex bäst betalda forwards tillsammans gjort nio mål, varav fyra har kommit mot Islanders. Man vinner och förlorar med sina bästa spelare. Och sådan produktion tar dig sannerligen inte långt i slutspelet.
---
Att Michel Therrien gör udda saker med Flyers powerplay eller att Nate Thompson får en lite för stor roll är irrelevanta småsaker i jämförelse med hur hårt Flyers toppspelare sänker laget.
Alain Vigneault har gång efter annan utmanat dem att offentligt. Han har uppmanat sina toppspelare att driva på laget. Samtidigt fortsätter han att ge dem förtroende – har han över huvud taget något att välja på? – och sätta dem i situationer för att lyckas.
Flyers bästa och bäst betalda spelare sviker laget allra hårdast.
---
Bakom toppspelarna har tidigare så pålitliga utfyllnadsspelare plötsligt blivit mediokra, och i vissa fall usla. Grundseriens Matt Niskanen hittar vi inte någonstans i bubblan. Scott Laughton ser snarare ut som en vilsen 4th liner än en nyttig och mångsidig middle-6-forward.
Travis Sanheim och Phil Myers har varvat mästerliga insatser med juniortabbar. Shayne Gostisbehere lyckas inte hålla en ordinarie plats i laget. Till och med självaste Ivan Provorov har haft sina problem.
Men här skulle man sannolikt kunna hantera lite problem och ojämnt spel om bara toppspelarna skulle gjort sitt jobb.
Flyers genomgående bästa utespelare under slutspelet – i relation till vad man kan förvänta sig – har varit Tyler Pitlick och Michael Raffl. Det är tämligen talande för var man nu befinner sig.
---
Vad är det då som har lett till det här? Hur kan ett så slagkraftigt och pålitligt lag som Flyers var under grundserien plötsligt krascha? Skulle det bara ha rört sig om några veckors formtopp under slutskedet av grundserien kunde man ha pekat mot något tillfälligt. Men nu rörde det sig om i princip hela säsongen.
Nu kan man inte sätta en passning under press. Lagets egna forechecking är helt ur synk. Det mesta av spelet i offensiv zon har cirkulerat kring utsidan. Man tappar ofta ytan framför Carter Hart. Man är inte där i närkamperna. Man åker inte skridskor.
Rabbla alla klyschor – och Flyers misslyckas i stort sett med samtliga.
Är det så simpelt att man helt enkelt inte har motivationen under rådande omständigheter?
Kan man acceptera det? Gör alla eventuellt förmildrande omständigheter att man plötsligt ska tolerera att spelarna viker ner sig? Eller ska kraven på professionella idrottsmän med miljonlöner fortfarande vara höga?
---
Här och nu känns det mesta hopplöst. Ingenting tyder på att Flyers har minsta hopp om att vända 1-3 till 4-3 och avancemang till Conference-finalen. Även om Vigneault har gjort det tidigare och spelarna själva tycker att de är nära att komma in i och ta över matchserien så kan man nog förbereda sig på att checka ut från hotellet i Toronto.
Men även om det nu blir respass mot New York Islanders och besvikelsen är total så är säsongen ett steg i rätt riktning.
Man får ändå tänka på vad Flyers kommer ifrån. Det är trots allt åtta år sedan Flyers vann en matchserie senast. Det kan man nu lägga bakom sig. De unga spelarna får erfarenhet av att såväl vinna som – förmodligen – förlora en matchserie. Det är så klart nyttigt inför framtiden.
Man ska även komma ihåg att Flyers har spelat stora delar av den här säsongen utan såväl Oskar Lindblom som Nolan Patrick – två ordinarie topp-9-forwards.
I det stora hela är säsongen ett steg i rätt riktning. Flyers har visat att man har något på gång. Att vara ett av de åtta sista lagen kvar i slutspel är en bedrift. Ytterligare ett gäng lovande unga spelare är på uppgång. Chuck Fletcher och Alain Vigneault känns som rätt personer vid rodret. Det finns några förmildrande omständigheter kring slutspelsprestationerna, om man nu vill leta bortförklaringar.
Men idag, när man står inför eliminering, är det en klen tröst.
