Lagbanner
Billy Smith: Träning är till för idioter

Billy Smith: Träning är till för idioter

Spelarprofil av Islanders legendariske keeper Billy Smith.

Islanders är en klubb som under många år har lidit av målvaktsproblem, men nu verkar det som om laget är på rätt köl med Rick DiPietro i spetsen. DiPietro har dock mycket kvar innan han har nått samma status som målvakten Billy Smith som har fått sin tröja, nummer 31, upphängd i Nassau Coliseum. 

Smith var ingen storväxt kille, 180 cm och 75 kilo var inget som en kille från Perth, Ontario stoltserade med när han skulle etablera sig under 1970-talets början. Ett 1970-tal som präglades av blod, svett och tårar bäst manifesterat av Philadelphias Broad Street Bullies. Smith var dock ingen mes utan vad sägs om en kille som stod 680 matcher, vann fyra Stanley Cups för New York Islanders, gjorde ett mål och 12 assist samt drog på 489 utvisningsminuter. Precis, det är inte en kille som vi kallar en mes, det är istället en kille som blir en vinnare, en legend, en kille som aldrig slutar upp att försvara sina lagkamrater mot de värsta rötägg som Philadelphias Paul Holmgren och Bostons Terry O´Reilly. 

Smith gjorde inget större intryck i sin första säsong, 1971-72, förutom att han redan i sin första match hamnade i slagsmål med Buffalos back Tracy Pratt. 5 matcher i Kings med 23 insläppta mål var inget märkvärdigt facit men likväl valdes han av Islanders i NHL Expansion Draft när laget skulle göra sin debutsäsong 1972-73. Varför? Svaret från Islanders manager Bill Torrey är lika enkelt som klassiskt: Ingen säger nej till en Battlin´ Billy. 

NHL Expansion Draft lade också grunden till en dynasti, med klassiska spelare som Bob Nystrom, Denis Potvin, Bryan Trottier och Mike Bossy, som skulle kulminera i att Islanders i sin fjärde raka Stanley Cup 1983 fullständigt krossade Edmonton Oilers med Wayne Gretzky i spetsen. Vem var det då som snodde Gretzky på konfettin? Jo då, Billy Smith som rodde hem Conn Smythe Trophy som slutspelets viktigaste spelare. Inte alls underligt då han i finalserien var rena muren och var främsta anledning till att Islanders lekte hem segern med 2-0, 6-3, 5-1 och 4-2. Gretzky förklarade bäst Smiths betydelse: Billy var överallt. Han slogs, filmade, skrek och gjorde allt vad situationen krävde och därför vann han Conn Smythe Trophy. 

Battlin´ Billy är inte enbart en legend i Islanders för att han har bidragit till en dynasti utan också för att han varit med och lurat bort lokalkonkurrenten New York Rangers ett antal gånger. Smiths egna favorit är från kvartsfinalmötet 1982 där Smith stal showen genom att göra playoff-historiens absolut bästa räddning. I Smiths egna ord: Jag var bakom mål för att hindra Don Maloney från att ta pucken, men så tappar jag klubban samtidigt som pucken glider ut i slottet. Jag hörde mina lagkamrater skrika och såg att en Rangersspelare hade öppet mål. Jag glömde klubban och kastade mig runt målet. Om Rangersspelare hade tittat upp hade han sett att en isare hade räckt, men när han sköt så var jag i luften och fångade pucken med handsken. Den räddningen glömmer jag aldrig. 

Anledningen till varför inte Smith glömmer den räddningen säger allt om hans inställning. Smith fortsätter: Den räddningen är min bästa i karriären för att det var mot Rangers i Madison Square Garden. Just det ger mig en härlig känsla. Att höra Rangersfansen och veta att de hatar mig, då jag gör en matchavgörande räddning på deras hemmarink och sopar ut de ur playoff ger mig en extra kick. 

Som nämnt så var Smith en kille som aldrig vek ner sig, detta illustreras bäst av det faktum att Battlin´ Billy i ett kvartsfinalmöte mot Boston Bruins 1980 höll på att spöa ner dåtidens bästa fighter, Stan Jonathan. Det komiska i situation är att för att Jonathan skulle klara sig helskinnad så behövde båda Bruins målvakter komma till hans undsättning, snacka om skamligt! Smith ville alltid försvara sina lagkamrater och det hade sin bakgrund i att när Islanders trädde in i ligan så var det ingen som hade glöden, varav de andra klubbarna kunde köra över, rent av att göra narr av Islanders och på så sätt fick Smith träda in i handlingen och visa att det gjorde ont att möta Islanders. 

Smith var ingen träningsnarkoman utan fick oftast ledigt från träningen då tränarna visste att de hade en målvakt som levererade. Smith förklarade sin inställning med följande: Det är rena helvetet för en målvakt att stå där när en idiot i ditt eget lag störtar in och klappar till pucken rakt mot dig, inte från sidan eller blålinjen, utan mitt i slottet. Träning tillsammans med resten av laget är värdelöst för målvakter. Man fungerar uteslutande som en måltavla för utespelarna. De får göra 100 mål på mig så länge jag inte blir skadad. 

Smiths favoritträning blev istället ögonträning. Ja, ni läste rätt, ögonträning. Detta gick ut på att förbättra Smiths reaktionsmönster genom att röda blinkningar kom lysande mot honom i simulerad fart på över 200 km/h. Smith lyfte armen för att nå en knapp som stoppade rödljuset, precis som om han skulle stoppa en puck med handsken. Ironin är att Smith som ogillade träning efter sin aktiva karriär blev tränare, då han var tränare i Florida Panthers från 1995-96 till 2000-01. Ögonträning gick uppenbarligen väldigt bra i alla fall då det innebar en karriär med 18 NHL-säsonger, 1 mål, 4 Stanley Cups, en Conn Smythe Trophy, en Vezina Trophy, Hall of Famer i 1993 och 489 utvisningsminuter. Jag skulle vilja se om Rick DiPietro kan summera en lika fin karriär som legenden Battlin´ Billy. DiPietro borde kanske inleda med att dra ner på träningsmängden till att börja med!

Källor: NHL: s hemsida, joyofhockey.com, legendsofhockey.net, www.hockeydb.com, Pro Hockey nr. 8 1993, Semic Press AB.

Ken Christoffer Söhrman2005-10-26 08:00:00

Fler artiklar om Montreal