Orca's Corner: #8 – May I please have some more?
Påssjuka. Knäskador under fanevent. Eliminerade från slutspelet. Officiellt eliminerade från slutspelet. Ett farväl till en ikon och en supporterfavorit. En gryende rebuild som snabbt förvandlades till mer av samma retool-trams. Åh, och så var det ju Brock Boeser.
30-35-9. Sexa i Pacific. Tolva i Western. 27 av 30 i ligan. Där har ni Vancouver Canucks säsong . Trots det så tog det alltså till omgång 72 förrän Canucks officiellt missade slutspelet även i år. Ni som läser bloggen vet vad jag känner inför ligans utjämningssystem så vi stannar inte där. I senaste inlägget diskuterades hur GM Jim Benning skulle ta sig an Trade Deadline, och det spekulerades i vad Canucks trade bait skulle generera i utbyte. Låt oss säga att jag hade *lite* fel när det gällde Alex Burrows värde, men Hansen och (icke-trejden av) Ryan Miller värderade jag likt den oddsmakare som sätter 1.50 gånger pengarna på McDavid för Hart (alltså bra).
Efter en närmast sagolik resa genom hockeyvärlden så lämnade pesten, ikonen och den faktiskt ganska duktige hockeyspelaren, Alex Burrows den stad han gjort till sin egen. Att Benning lyckades lura Senators att hosta upp Jonathan Dahlén är något jag ännu inte kommit över. Tack för den sista gåvan Burr! Må du lyfta silver i juni. Men ’Trader Jim’ var inte klar där. Han lyckades också snappa upp Nikolay Goldobin (samt ett konditionellt fjärdeval 2017) för Jannik Hansen, vilket är i linje med det första/andraval som efterfrågades här då Goldobin valdes som spelare #27 i draften 2014. Efter sina mycket lyckade trejder klev sedan ’Trader Jim’ upp på podiet och levererade skönsång för arma Orca-öron (har späckhuggare ens öron? Alltså ”öron” så som vi människor ser det – om inte har Marky ett par extra på sin mask de kan få låna) när han pratade om att gå vidare från den veterankärna som kom så nära 2011, och i stället omfamna nästa generation. ”Allt frid och fröjd i Canuckland med andra ord” tänker ni nu men ni har fel. Inte ens 24 timmar senare började ledningen backa från sina uttalanden, vilket leder oss in på tema för dagens inlägg: vägskälet.
***
What’s the point of doing anything?
”To rebuild or not to rebuild – that is the question” som Shakespeare så träffsäkert skrev i sin något mindre kända pjäs: ”Svamlet”. Som vi varit inne på tidigare, så är min uppfattning klar. Vancouver måste riva haket och bygga nytt, inte hålla på med flashiga verandabyggen medan grunden ruttnar i kåken. Dessvärre så verkar inte ledningen – Francesco Aquilini, Trevor Linden, Jim Benning och Willie Desjardins- dela min uppfattning. Ena stunden så trejdar man veteraner för framtid, för att i nästa andetag erkänna att flertalet spelare spelat med skador som kräver operation – men att man inte ville stänga ner dem förrän slutspelet var kört. Eller att planen var att ge ”the Kids” mer istid för att sedan sajna Drew Shore, 26 barre och 86 NHL-matcher, för att täcka luckor i laget medan Reid Boucher (uppsnappad på waiver) naglades fast på bänken och Goldobin, efter att ha gjort mål i debuten, mötte samma öde. Eller när man pratade om att ”planen” var att ge Jacob Markström fler chanser men sedan föll tillbaka på Miller i ”slutspelsracet” – trots att den förstnämnde hade bättre statistik än sin mentor när 2017 rullade in. Just Willie things.
***
Make a plan – stick to it!
Temat till ära så har jag valt ut ett par beslut som ska tas i sommar, som kommer ge en fingervisning huruvida Vancouver är en sann rebuilder eller en fortsatt identitetstrevande ”retooler”:
Ryan Miller vs. The Contract Extension
Misstolka mig rätt nu. Jag inser att Ryan Miller varit en klippa för Vancouver Canucks under 2017. Jag förstår också att ett målvaktspar bestående av Jacob Markström (109 NHL-matcher) och Richard Bachman (46 NHL-matcher) inte direkt är ett framgångsrecept på papper. Samtidigt har firma Miller-Markström varit en av lagets absoluta styrkor de senaste två säsongerna, och det har lett till två (förmodade) topp 5-val i draften. Poängen? Laget kommer inte tävla om något förutom höga draftval så vad är poängen med att spendera minst $7.67 (låt oss avrunda) $8 miljoner på dina målvakter? Markströms nya kontrakt kickar i efter sommaren och Miller kommer håva in minst $4 miljoner per säsong på ett nytt kontrakt. Med tanke på att Miller erbjöds $6M och en betydande NTC trots total avsaknad av konkurrens sist det begav sig, så kan $4M t.o.m. vara en konservativ gissning. Det tåls också att sägas att Miller har postat .916% och .915% medan Markströms motsvarande siffror är .915% och .910%. Markström hade också bättre siffror fram till årsskiftet – varpå han bjussades på sex starter före han drog knäet under ett spex i slutet av februari.
Är skillnaden mellan Miller och Markström verkligen värd pengarna? Jag är tendentiös i frågan, det erkänns utan omsvep, men jag tycker inte det. Det är inte heller direkt kompatibelt med en rebuild att fortsätta satsa på en målvakt som fyller 37 i juli, oavsett om man har Thatcher Demko i farmarligan eller inte. Ge kassen till Markström och gå vidare. Det är vad som borde hända. Vad som kommer att hända är att Miller skriver på för två år med en något mer begränsad NTC och $4-4.5 miljoner i cap hit. Ledningen är mycket tydlig med att man vill förlänga med Miller, och intresset i ligan för veteranen är mycket begränsat. Miller stays.
Eric Gudbranson vs. The Contract Extension
En annan kontraktsförlängning som kommer staka ut framtiden för Vancouver Canucks är den Eric Gudbranson kommer erbjudas. Gudbranson som valdes som #3 i draften 2010 (aouch…) av Florida Panthers och införskaffades för Jared McCann (#24 2014) ett andraval (!) och (!) ett fjärdeval har blivit något utav en symbol för ledningens närmast bipolära inställning till sitt lagbygge. Man trejdar till sig unga (ish), färdiga NHL-spelare för framtid, sajnar stora UFAs (Miller, Eriksson) för att sedan trejda veteraner för prospects. Identitetskrisen är tydlig för alla förutom Benning o Co. Aldrig är den tydligare än nu, då snacket om att Canucks överväger att trejda Ben Hutton för en forward i sommar, då man anser sig ha ett överflöd på backsidan (ja, samma försvar som läckt 40 skott per match de senaste veckorna) – vilket då alltså skulle vara en direkt motsatt trejd av den man gjorde för att hämta in Gudbranson för blott ett år sen.
Gudbranson, främst känd i Vancouver för sitt mordhot och efterföljande knytnävsdans med Matt Martin, har ett karriärbästa på 13 poäng och är främst en stay-at-home försvarare som tacklas hårt och ”städar upp” framför målvakten. Han är också en ledartyp och uppskattad i omklädningsrummet läser jag mig till. Guddy är med andra ord en old school-spelare i en liga som blir yngre och snabbare för varje säsong. Gudbranson är alltså överflödig. Det bör tillägas att Guddy spelade sina 30 matcher i Canucks med en handledsskada som sedermera behövde opereras, så visst kan han göra bättre ifrån sig än vad han gjort hittills. Men jag tror förbättringen är marginell. Panthers trejdade Gudbranson då de inte kunde komma överens om ett långtidskontrakt, utan i stället kompromissade fram ett $3.5M-kontrakt som löper ut i sommar. Surret var att Guddy krävde över $5M per år för ett längre kontrakt. *Gulp*.
Eric Gudbranson är vad han är; en femte eller sjätteback i ett bra lag som läcker skott emot sig, inte gör poäng och som skulle kosta $3.5M att kvalificera i sommar. Nikita Tryamkin, den ryska bjässen, gör redan samma jobb som Guddy och har även åldern på sin sida. Ben Hutton, Chris Tanev, Alex Edler och Troy Stecher är redan bättre än Guddy – även om Stech säkerligen kommer genomlida en sophomore slump nästa år. Gudbranson kostar helt enkelt mer än vad han skulle smaka – och skulle just Guddy vara den pusselbit som gör att ledningen går skilda vägar med en Hutton eller, ännu värre, Chris Tanev så begår man ett misstag deluxe. Min lösning? Bit kulan, erkänn förlusten av McCann och draftval för nada och ge Jordan Subban en jobb i NHL nästa år. Vi är en rebuilder, och vi saknar en spelfördelande back. Eric Gudbranson för $4M + är inte lösningen och kommer aldrig att bli det heller.
***
The future is just around the corner…
Brock Boeser alltså. Bennings fynd i förstarundan 2015 (#23). Avslutar collegekarriären med en double-OT match, för att 22 timmar senare skrinna in i NHL jämte Bo Horvat och Sven Baertschi. Självfallet gör killen mål. Och vips så glömde jag att jag egentligen ville se honom krita på en tryout med Utica, jaga slutspel och kanske t.o.m. spela slutspel, snarare än att spela en handfull NHL-matcher i en övertydlig PR-kupp. Men när jag ser bilderna på Boeser Sr. läsa starting line-up i omklädningsrummet, och sedan ser Brock starta med Sedinarna för att sedan göra mål på assist av Bo Horvat… Då glömmer jag allt det där. Då tänker jag bara på framtiden. En framtid som kan bli ljus om ledningen byts ut. Eller åtminstone omfamnar ombyggnationen.
***
The Sedins are alright
Måste avsluta med en kortare rant. Sedinarna är under attack på diverse internetforum för sin svaga säsong, och Henrik har även gått ut i media och sagt att man för första gången på länge känt att man kostat laget poäng. PP har varit under isen hela säsongen och poängskörden är skral med Sedinarnas mått mätt – men låt oss inte låtsas att problemet är tvillingarna från Övik. Båda kommer ticka in på över 0,5 point-per-game vilket är fullt godkänt för två blivande 37-åringar som mött motståndarnas bästa fram till för ett par veckor sen när Horvats kedja tilldelades den äran, sent omsider. Man har också spenderat majoriteten av säsongen bredvid Jayson Megna, Brandon Sutter, Markus Granlund och numer Michael Chaput. Megna och Sutter är två bevisade possessionmördare och Chaput är en habil breddspelare. Endast med Markus Granlund (och Loui för bövelen, Willie D) har Sedinarna haft någon som helst kemi och puckinnehav. Sedinarna är på väg nedåt, no doubt – men ge fan i att smutskasta klubbens största spelare alla kategorier (OK, skulle förmodligen skrivit det där på engelska om det skulle ha någon som helst effekt). Problemet är snarare att Sedinarna fortsatt är lagets förstekedja, trots sin ålder och trots klubbens uttalade ambitioner att vara en slutspelsaspirant (så brukar det ju låta fram till ungefär februari) – men tronskiftet är nära, och arvingarna är Bo Horvat och (snart) Brock Boeser. Sedinarna kommer vara fantastiska (sett till ålder) i en något mer begränsad roll och med en annan coach nästa säsong – för klass är permanent, som ni vet. Until we meet again.
Sedin Trophy 2016-17:
1. #53 Bo Horvat 49 (20+29), 73 GP
2. #33 Henrik Sedin 45 (15+30), 73 GP
3. #22 Daniel Sedin 40 (14+26), 73 GP
Parafraseringen:
