SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 8. Vancouver Canucks

SvenskaFans rankar NHL – Pacific Division: 8. Vancouver Canucks

Sedinarna har tackat för sig och därmed återstår bara spillror av ”2011-laget” – nu är det dags för den nya generationen att ta över i Vancouver.

Sedan den ovan nämnda Stanley Cup-finalen 2011 har Canucks gradvis devalverats från ständig ’contender’ till en av favoriterna att få drafta först av alla varje sommar. Man har, på pappret, släpat sig igenom de smärtsammare faserna av en rebuild (om än ganska motvilligt) och har nu (äntligen) kommit ut på andra sidan tunneln. Men även om framtiden ser ljus ut för Canucks, så kommer nutiden vara fortsatt smärtsam sportsligt. Canucks spelade in 73 poäng i fjol (31-40-11) och parkerade på 14:onde plats i Western Conference, och 26:e sammanlagt. Belöningen för supportrarnas lidande kom vid draften, där Canucks som sjunde lag valde superlöftet Quinn Hughes. Snarlikt plåster på såren efter ännu en förlorande säsong är att vänta i midsommar.
 
Den sportsliga kräftgången kan förklaras med att man hade ett högst mediokert spelarmaterial och snittade 2.66 mål-per-match (26:e bäst) samtidigt som man släppte in 3.16 mål-per-match (26:a). Utöver det så var boxplay var en direkt travesti under större delen av säsongen (21:a), medan spelet i numerärt överläge var en ljusglimt. Mycket på grund av rookien Brock Boeser som registrerades för inte mindre än 29 mål och 55 poäng på 62 matcher. Övriga två herrar i toppen av lagets interna poängliga, och i PP1, var inga mindre än Daniel (55) och Henrik Sedin (50). Så räkna inte med att Canucks anno 2018-19 är ett särskilt målfarligt lag.
 
Det är därmed tydligt att Sedinarna inte bara lämnar efter sig minnen av fornstora dagar, utan att man faktiskt var två av lagets nyckelspelare även vid karriärens slutetapp. Deras istid må ha minskat, och deras defensiv eroderat, men så länge coach Travis Green startade legendarerna i offensiv zon så var man lagets näst mest potenta offensiva hot. Tvillingarnas, samt Thomas Vaneks, poängskörd kommer behöva ersättas inifrån efter att lagets GM, Jim Benning, valt att inte jaga de större fiskarna på free agency. Därmed inte sagt att man inte spenderat pengar, utan in har Jay Beagle, Tim Schaller och Antoine Roussel plockats på olika grader av ”alldeles för mycket pengar för deras kapacitet”-kontrakt. Dessa herrar lär dock inte ersätta Sedinarnas produktion, utan den bördan faller på rookien Elias Pettersson, Bo Horvat och Brock Boeser.
 
Tvillingarna var inte de enda ikonerna som lämnade organisationen i sommar utan även lagets president, Trevor Linden, valde att kliva av sitt uppdrag. Alla rapporter tyder på att detta skedde då Linden inte delade ägarnas och Bennings uppfattning om hur slagkraftiga Canucks kommer vara 2018-19, och hur man skulle ta sig an den fortsatta rebuilden på grund av den uppfattningen. Hela Benning-eran har präglats av överdådiga kontrakt (Eriksson, Gudbranson, Beagle), dåliga sportsliga resultat (en slutspelsserie) och en ständigt växande prospect pool. Problemet har varit att det inte känts som detta varit en uttalad plan, utan att Canucks snarare försökt vara konkurrensmässiga och misslyckats kapitalt – och därmed fyllt på skafferiet med högoktaniga juniorer mer eller mindre av en slump. Kanske var det därför Linden fick nog.
 
Sammantaget så är Canucks ett mediokert lag som försvagats offensivt, i omklädningsrummet och som organisation i helhet i och med Sedinarnas avsked, så även om de unga spelarna och talangerna i organisationen kan få munnen att vattnas – förvänta er kamp om Quinn Hughes bror Jack snarare än slutspel. Och visst vore det poetiskt om bröderna Hughes blev tvillingarnas arvingar? 
 
---
 
Målvakter:
 
Canucks kasse vaktas i huvudsak av Jacob Markström, supertalangen som aldrig riktigt levt upp till hajpen som följde med honom över Atlanten. Det ska dock sägas att Markström visat att han är en okej NHL-målvakt i Canucks, både som Ryan Millers backup och som lagets etta i fjol. Även om Markströms statistik (.912%, 2.71 GAA) inte skrämmer någon så är det mer än acceptabla siffror för en målvakt bakom Canucks försvar. Från årsskiftet till säsongslut visade Markström en högre nivå (.917% ) och kan han hålla den nivån hela säsongen kommer Canucks åtminstone tävla varje kväll.
 
Anders Nilsson är Markströms backup och efter en glödhet inledning på säsongen med två nollor på tre starter, så varvade Nilsson hopplösa insatser med fantastiska matcher. En typiskt opålitlig backup med andra ord. Nilsson har dock storleken och talangen för att utmana om spaden även 2018-19, då hans toppar är riktigt höga vilket Nilsson visade inte minst under VM. Sammanlagt blev det 27 matcher (.901%. 3.44 GAA) för Nilsson i fjol. Räkna med något liknande i år.
 
Om nu inte Thatcher Demko får som han vill. Demko är Canucks framtid i kassen, och visade med eftertryck i fjol att i AHL har han mycket lite kvar att lära (46 starter, .922%). Skulle Demko visa framfötterna på campen så kan nog Nilsson behöva börja se sig om efter ett nytt jobb. De smarta pengarna sätts dock fortsatt på att Demko startar i AHL och får en handfull starter i NHL i slutet på säsongen.
 
Backar:
 
Alexander Edler må vara 32 år och skadebenägen, men han är fortsatt lagets tveklöst bästa back. Mycket tack vare lagets heta powerplay stod Edler för 34 poäng på 70 matcher 2017-18, vilket var hans bästa notering sedan 2011-12. Samtidigt snittade Edler över 24 minuter istid per match. Förvänta er liknande slitage för en av lagets absoluta kuggar. Har utgående kontrakt men kommer knappast avsäga sig sitt tradeskydd.
 
Om Edler får anses vara lagets bästa back, så är nog Chris Tanev den viktigaste. Tanev är den underskattad defensiv back som ofta används för att stänga ner motståndarnas toppkedjor. Problemet med Tanev är att han sällan är skadefri. I fjol blev det bara 42 matcher för kanadensaren, och trenden går inte direkt åt rätt håll. Trade bait.
 
Erik Gudbranson är en vattendelare i Canucks-lägret. Den storvuxne och fysiske backen är ett typexempel på hur snabbt hockeyn har utvecklats på senare tid, för ’Guddy’ har egentligen allt som en back behövde ha för fem-sex år sen. Numer ses han dock av många som en långsam back som blöder målchanser och helst inte ska ha pucken. Har dock fått förlängt kontrakt (3 x $4M) och bli inte förvånade ifall Gudbranson får både Top 4-minuter och ett A på tröjan.
 
En annan coachfavorit är Michael Del Zotto som plockades in som UFA inför fjolåret, och direkt blev en bärande spelare på blålinjen. 22 poäng på 82 matcher och en snittistid på nästan 21 minuter visar just hur högt Green värderar ’MDZ’ då han var den Canuck som spelade näst mest i hela laget. En kritisk röst skulle säga att det faktumet snarare är en indikation på hur skralt ställt Canucks har det på backsidan än ett bevis på Del Zottos storhet.
 
Bakom de fyra givna backarna konkurrerar främst tre backar i ungefär samma åldersspann, med ungefär samma potential och ungefär samma skönhetsfläckar. I förarsätet för en av två sista ordinarie platserna hittar vi Troy Stecher, en liten men rörlig back som under sin andra NHL-säsong stod för 11 poäng på 68 matcher och spelade cirka 19 minuter per match.
 
Derrick Pouliot och Ben Hutton gör sedan upp om platsen bredvid honom. Båda två får kategoriseras som ”offensiva” backar, även om Hutton är något mer mångsidig. Hutton hade en miserabel säsong under Green och hängdes ut i pressen flera gånger. Förvänta er att Benning letar efter en bytespartner för backen som inledde sin NHL-karriär relativt lovande med 25 poäng på 75 matcher som rookie 2015-16. Pouliot har en historia med Green och inledde också sin sejour i Canucks ganska lovande före hans spel kraschade för att slutligen börja trenda uppåt igen. Sammantaget stod kanadensaren för 22 poäng från blålinjen, vilket i Canucks är en respektabel siffra.
 
Den lilla bulldoggen Alex Biega och löftet Olli Juolevi förtjänar omnämningar i sammanhanget, men förvänta er att åtminstone finländaren inleder i AHL då han gör sitt första år i Nordamerika. Biega är en bra sjundeback som inte gör bort sig i NHL, men inte heller bidrar nämnvärt.
 
Forwards:
 
Canucks har medvetet valt att gå in i campen med överskott bland forwards då inte mindre än 17 spelare slåss om de (förmodade) 13 platserna. Förhoppningen är att någon eller några ska ta steg framåt och låsa fast platser. De givna spelarna börjar med Bo Horvat som är lagets odiskutabla 1C och förmodade framtida kapten. Centern har hela tiden tagit steg framåt sedan debuten 2014-15 och är numer en respektabel tvåvägsscenter god för 50-65 poäng. Trots att Horvat bara spelade 64 matcher i fjol på grund av skada så stod han för 22 mål, vilket är karriärbästa hittills.
 
Till höger om Horvat i förstakedjan hittar vi lagets bästa spelare, Brock Boeser, som stod för en imponerande rookiesäsong. Höjdpunkterna inkluderar 29 mål, All Star MVP-utmärkelse och ett återupplivande av Canucks tidigare usla PP. Förväntningarna inför säsongen är därefter, men bli inte förvånade ifall Boeser producerar ungefär likadana siffror (29+26) i år. Amerikanen med Prince Charming-svallet red nämligen på en osedvanligt hög skottprocent, och lär också bevakas hårdare i år.
 
Sista platsen i förstakedjan är vigt åt Sven Baertschi som visad god kemi med Horvat och Boeser. Schweizaren var på god väg mot karriärsbästa (35 poäng på 68 matcher) före skador satte stopp. Skadorna är tyvärr ett årligt inslag för den småvuxna forwarden och Travis Green testade därför även andra alternativ bredvid Horvat och Boeser. Men till en början är platsen Baertschis att förlora.
 
Den andra scoring-linen kommer att byggas kring Elias Pettersson, även om det är tveksamt om den tunne svensken får axla centerrollen redan i år. Pettersson gjorde slarvsylta av tidigare juniorrekord i SHL under fjolåret och kommer in i säsongen med enorma förväntningar på sina axlar. Förmodligen placeras rookien till höger i en andrakedja och matas med PP-tid tillsammas med Horvat och Boeser.
 
Bredvid Pettersson kommer Brandon Sutter och en av Nikolay Goldobin och Brendan Leipsic placeras. Sutter ses som en bärande spelare av ledarstaben trots katastrofala underliggande siffror. Nu är tanken att Sutter ska täcka upp för Petterssons förmodade defensiva sårbarhet, samtidigt som han når upp till de 20+ mål han levererat två gånger under sin karriär. Leipsic (9 poäng på 14 matcher i Canucks) och Goldobin (14 poäng på 38 matcher) är båda relativt unga spelare som ska spela offensiva roller eller inte alls, och här kommer den som presterar bäst på campen få chansen medan den andra trejdas eller skickas på waiver. Goldobin har det högre taket men är en mer endimensionell spelare än Leipsic, så favoritskapet ligger hos den sistnämnde.
 
Benning verkar ha konstruerat Canucks anno 2018-19 efter devisen att två linor ska ha offensiva roller, medan övriga linor ska strypa motståndarnas toppkedjor. Loui Eriksson är en fortsatt habil tvåvägsspelare i NHL, men hans kontrakt värt $36 miljoner gör att hans 47 poäng på 115 matcher som Canuck har begravt den aspekten i debatten. Eriksson kommer in i säsongen med mycket att bevisa, och förhoppningsvis får svensken vara skadefri.
 
Markus Granlund klev in i fjolåret med stora förhoppningar efter 19 mål på 69 matcher säsongen innan, men skador och bristen på istid tillsammans med Sedinarna ledde till ett direkt uselt år och totalt 12 poäng. Finländaren användes främst i en defensiv roll av Green, och detta lär fortsätta i år. Jake Virtanen är en okej NHL-spelare. Den unge kanadensaren har ett bra skott, är fysisk och snabb på skridskorna – men då Virtanen draftades som #6 2014 så har förväntningarna och jämförelserna med exempelvis William Nylander (#8 i samma draft) alltid legat honom i fatet. Virtanen fick ett brokontrakt under sommaren och stod för sin bästa NHL-säsong i fjol.
 
Forwardssidan rundas av med vad som förmodligen är ligans dyraste fjärdekedja. Jay Beagle har hämtats in för dyra pengar för att leverera ledarskap, boxplay-expertis och för att stänga ner ligans stjärncentrar. Bredvid sig kommer veteranen ha ännu en free agent-värvning i Antoine Roussel som plockades in för att ge laget mer stabilitet och vassa armbågar. Green var tydlig med att han ansåg fjolårets Canucks vara ”soft”, Roussel ska tvätta bort den stämpeln är tanken.
 
Sista ordinarie platsen lämnas till Sam Gagner, som efter ett karriärsår i Blue Jackets gavs ett fett kontrakt i Canucks för att sedan användas i en helt annan roll. Kanske är tanken att han ska leda PP2 och samtidigt spela skyddade minuter i år. Konkurrerar gör främst nyförvärvet Tim Schaller, breddspelaren Brendan Gaunce och talangen Adam Gaudette som fick en kopp kaffe i ligan i fjol.
 
---
 
Tre styrkor:
 
Powerplay
 
Canucks hade ligans 9:onde bästa PP i fjol. Nu har två av dess nyckelkomponenter lämnat i Sedinarna. Men en uppställning med Boeser i Ovechkin-rollen, Elias Pettersson spelsinne och Bo Horvats ihärdighet runt kassen bör fortsatt vara potent.
 
Ungdomlighet
 
Vancouver är inne i en rebuild. Det märks i tabellen varje år, men 2017-18 var första säsongen det märktes på isen också. Sedinarna tappade rollen som lagets offensiva ledare till Horvat (23) och Boeser (21) och i år kommer Elias Pettersson (19) in i laget. Lägg till Gaudette, Virtanen, Goldobin, Juolevi och Demko som alla kommer spela NHL-matcher i år och laget kommer åtminstone vara intressanta att följa ur det perspektivet. Kanske kan någon eller några av talangerna överraska och höja kvaliteten på laget direkt?
 
Coachning
 
Travis Green är en bra coach. Visst spelar han vissa spelare i alldeles fel roller, och då helst veteraner, men han har haft en hand i mer eller mindre alla unga spelares utveckling då han bossade över farmarlaget Utica Comets före han klev upp i organisationen. Green gillar att matcha linor och använda spelare i specifika roller. Pettersson och övriga ’Baby Canucks’ är i goda händer.
 
Tre svagheter:
 
Försvaret
 
Vancouvers backlinje består enligt elaka tungor av två tredjepar och ett low-end andrapar. Det är svårt att säga emot om man tittar på underliggande siffror, där Del Zotto och Gudbranson blöder målchanser emot – Edler och Tanev är på nedgång och ingen är kapabel till att driva ett PP. Edler vann backarnas poängliga i överlägsen stil med 34 poäng i fjol. Det räcker inte.
 
Offensiven
 
Canucks gjorde inte mycket mål i fjol. Nu har 146 poäng lämnat laget i Sedinarna och Thomas Vanek. När sen även Boeser gick sönder fanns det inte mycket till offensiv slagkraft kvar. Organisationen lägger alla ägg i Boeser, Horvat och Petterssons korg, och de tre kommer leverera. Frågan är om någon annan gör det.
 
Boxplay
 
Canucks var hopplösa i spel i numerärt underläge i fjol. In har Beagle kommit – men räcker det? Tanev får till att börja med inte vara skadad i år, men det kommer han att vara. Markström och Nilsson får steppa upp ordentligt i BP om de vill ha respektabla siffror.
 
---
 
Preliminär laguppställning:
 
Baertschi – Horvat – Boeser
Leipsic – Sutter – Pettersson
Eriksson – Granlund – Virtanen
Roussel – Beagle – Gagner
 
Edler – Stecher
Pouliot – Tanev
Del Zotto – Gudbranson
 
Markström (Nilsson)
 
Andra notabla spelare: Nikolay Goldobin, Ben Hutton, Tim Schaller, Thatcher Demko, Adam Gaudette, Olli Juolevi, Jonathan Dahlén, Kole Lind
 
---
 
Säsongens poängkung:
 
Brock Boeser är lagets bästa spelare och kommer bevisa att andraårsförbannelsen är en journalistskapelse. Med det sagt så kommer Boeser inte göra 40 mål och 80 poäng, men de dryga 30 målen han gör kommer räcka för att vinna lagets interna poängliga.
 
Säsongens viktigaste spelare:
 
Om Canucks ska ha ens en snöbolls chans i helvetet att nå slutspel måste Jacob Markström bli den Vezina-kandidat många förutspådde att han skulle bli som junior. Då det inte är realistiskt så blir svaret Bo Horvat. Centern måste leverera minst 50 poäng och samtidigt tampas med motståndarnas stjärnor. Som den förmodade framtida kaptenen måste 23-åringen också ta ett större ansvar i rummet.
 
Säsongens unga spelare:
 
Elias Pettersson är en speciell talang som kommer att vara en av huvudanledningarna att följa Canucks 2018-19. Förväntningar är skyhöga på svensken som får anses vara en kandidat till Calder Trophy. Frågan är om han kommer spela med tillräckligt skickliga spelare för att kunna motsvara förväntningarna. Bristen på storlek är ett orosmoln.
 
Säsongens doldis:
 
Jake Virtanen kommer anlända ordentligt i NHL 2018-19. Han kommer inte leva upp till sin draftposition, men 15 + 15 och en Top 9-roll ska inte vara omöjligt. Det kommer inte leda till rubriker på grund av draften 2014, men det kommer innebära en sjujäkla kvalitetshöjning i det tysta för ett Canucks som skriker efter offensiv bredd.
 
Säsongens besvikelse:
 
Om man förväntar sig prestation efter lönecheck av Loui Eriksson och Erik Gudbranson kommer man bli besviken. Då de flesta inte gör det så kommer säkerligen en spelare som Sven Baertschi få orimligt mycket kritik för att han är precis vad han är, en 40-poängsspelare.
 
---
 
Truppen:



---
 
Redaktionens rankning:
 
Pacific Division
 
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8. Vancouver Canucks
 
---
 
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
 
Vill du skriva om Vancouver på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com

Nils Wilénius2018-09-18 12:00:00

Fler artiklar om Vancouver

Nu räcker det!
Orca's Corner: #12 - A Tale of Two Months