Ponferradina - Zaragoza2 - 1
Ponferradina - Real Zaragoza 2-1
Segunda División B 2021? Ack och ve efter att (neder)laget Zaragoza tagit ledningen för andra matchen i rad.
Låren rör sig som vanligt, musklerna spänner åt som de gör då ben propelleras framåt, men så tittar du dig omkring och börjar förstå att ingenting händer. Du blinkar till av förvirring och tittar ner för att få grepp om vad benen sysslar med, och inser att det som en gång tog dig flera kliv nu inneburit en knapp skönjbar ansats framåt; du är fast, till midjan nedsjunken i ett osynligt träsk som gör att varje rörelse följs av det tysta skrik som är att horisonten, eller ens de utmärkande dragen på marken runtomkring, allt har stannat kvar precis där det är - inget har rört på sig.
Du vaknar, tacksam över kallsvetten som vittnar om drömmen, hinner känna nånting någorlunda vaket inför den halva månen i all sin övertydliga vithet då du tittar ut genom fönstret, innan du inser att du aldrig sprang, att du inte kom undan - du är fast i det sirapsliknande tillstånd som är att Real Zaragoza kommer att försöka spela fotbollsmatch snart igen.
Det finns ingenting kvar att säga, idag heller, så jag upprepar denna truism för sjuttioelfte gången.
I övrigt, Real Zaragoza är omöjligt dåliga.
Att i detalj gå igenom varje spelares individuella insats, hur lagmaskineriet oljats eller grusats, att inspektera Ivan Martinez transformation av något han ännu inte fått nån chans att transformera, ger alldeles för lite.
Nej, ska nåt vettigt komma till stånd behöver vi alla vara överens om att kameramannens zoom-in av nämnda måne strax innan spelarna satte igång andra halvlek var det enda som inte var ett ingenting.
Den här matchen hade kunnat spelas utan strålkastarna, en tjugotvå man stor egenkomponerad pjäs på en scen omringad av ett själlöst betongfält (googla Estadio El Toralín), och varenda replik hade yttrats med monoton självsäkherhet eftersom denna föreställning repeterats tusen gånger om. Ibland på La Romareda, ibland på andra arenor. I famlande mörker eller ej.
Alla vet vi hur Real Zaragoza uppträder, ingen spelare hade oupptäckt kunnat ta nån form av tillfället i akt för att i skydd av höstmörkret ändra om lite i manus. Pjäsen må vara uttjatad, visst är det fint att hålla på traditionen och sätta upp samma föreställning kväll in, kväll ut, men lika visst finns värdighet i att inte kompromissa bort övertygelsen om sitt eget verks storhet - sitt manus. Så här dåligt är vårt lag, att ett lag som Ponferradina står på andra sidan scen när man ska visa på sin fotbollsmässiga underlägsenet är inget hinder för det talangfulla skådespeleriet - man är skickliga nog för att lyckas få även ett sånt här motstånd att framstå som skickliga.
Idag med Christian Alvarez och debuterande Antonio Sola i spetsen (grattis, förresten).
La Liga Smartbanks Youtube-sändningar lever likt Real Zaragozas offsidefällor sitt eget liv, idag hängde vissa av oss inte med i svängarna när uppvärmningen plötsligt övergick i en uppställningsgrafik som såg helt olik ut den jag sett kablas ut inför matchen timman tidigare ("jaha... Vart är nytänket?"). Men, men, Mallorca ställde upp med sitt lag och så var matchen igång. De första fyra minuterna var trevande och ingenting hände. Ruben Barájas ansiktsuttryck på bänken vittnade om att matchen var viktig, för visst hängde avskedet i luften?
För samma Ruben Barája som alltså för två veckor sen fick sparken, och så övergick La Romareda och Mallorca rappt till Estadio El Toralín och Ponferradina på skärmen efter att förståndet hunnit ikapp,
Första halvlek blev händelserik. James Igbekeme sköt ett skott, som varje målvakt bör ta. Efter en händelse på fyrtiofem minuter gick spelarna sen ut till halvtidsvila
Andra halvlek hann inte börja innan Narvaez fångade upp en indanpassning från en Ponferridansk ytterback, ställde täckande försvarare på fel fot och med sin högerfot pricksköt in ledningsmålet via målvaktens vänsta stolpe. Ett mål, en sån avstickare från manus, som skulle kunna få vilken fotbollsittare som helst att sätta eventuella jordnötsringar i halsen.
Real Zaragoza ledde med 1-0 mot Ponferradina.
En sak hände förresten i första halvlek, nämligen att Christian Alvarez kattlikt slängde sig bakåt och fredade sin mållinje från ett högt, inåtskruvat inlägg. Räddningen var fin, men spektakulär. Sånt som inte hör normaliteten till.
Detta tog Ponferradina fasta på, deras fasta skulle uteslutande bli hårt skruvade, höga inlägg rakt mot mål.
Men! Först skulle Ivan Martinez, i sin andra match, visa på fingertoppskänsla. Den italienske kalvpojken Zanimacchia som mycket vill hade efter timman spelad snubblat färdigt och ersattes som så ofta numer av Larra(zabal). Bredvid honom på sidlinjen stod ett nytt ansikte - det tillhörande Antonio Sola.
"Vem ersätter han?" var frågan, och den nyligen rehabiliterade Eguaras kändes aktuell. Det gjorde däremot inte Sergio Bermejo, säsongens bäste spelare, och minspelet efter bytet vittnade om det hela. Han deltog i helvetesperioden som var när Los Manõs skulle hinna ikapp spelschemat, men den senaste vilan på nio dagar har gjort det preskriberat. "Nej, varför i hela fridens namn gör vi det här bytet?" lät det.
Tre minuter senare har Antonio Sola hoppat svagt, skarvat bollen och skymt sin målvakt efter en hårt slagen hörna mot första stolpen. Hörnan är inte bra nog, men genom sådana här ingripanden från sina försvarare kan Alvarez reagera som han gör och låta bollen passera genom sina händer för att sen som vanligt slå ut med armarna och känna att världen är honom emot. Minuten tidigare hade en otäckt pigg Ponferadina-nick resulterat i att Christian gick och slog med armarna över målet han släppt in, bara för att senare upptäcka att nicken metern ut och mitt framför mål faktiskt letat sig utanför (då hade en gestikulerande Christian redan hunnit gå bort till andra stolpen i ren frustration).
Nickens avsändare skulle vi hursomhelst få anledning att lägga på minnet. Veteranen Yuri kom i första halvlek in för kollegan Kaxe, vars näsben for illa i en höjdduell med för dagen startande Jair Amador i Zaragoza-försvaret. Kaxe knockades ordentligt och var inte vidare kaxe när han bars av.
Yuri, vars näsben nog är gjort av titanium sen tio näsbensfrakturer tillbaka, kom in och visade tydligt vart bollarna skulle slås: hårt, in mot mål.
Hönsgårdsförsvaret som är Real Zaragozas defensiv är idag horribel sett till lagets ambitioner. Nästa hörna slås från samma sida, mot precis samma yta, och målet är så vansinnigt enkelt och identiskt med det första att det inte kräver mycket beskrivning alls (hur kan Real Zaragoza inte ha identifierat sin otillräcklighet här och bara satt någon att vakta första stolpen? HUR?).
Resten av matchen, resterande kvart, spelas av utan att något av lagen skapar en farlig målchans. Ponferradina har två, tre okej lägen för sitt tredje mål medan Real Zaragoza genom sitt eget spel inte skapar en målchans i matchen. Inte en enda.
Zaragoza-spelarna tror inte längre på något, man gör inga halvhjärtade försök om att titta besviket men lite drömmande iväg mot poängen som förstås finns där egentligen, bara lite utom räckhåll just den här gången. Man går rätt ned i omklädningsrummet, utan att titta på spelaren bredvid, många omvägar runt tränaren som varit med om det här mörkret i hela två matcher och förstår irriterande lite om hur alla high-fives och "vamo" fungerar just nu, för ett lag med det här humöret. Real Zaragoza skulle på sitt åttonde raka försök försöka ta sig upp i La Liga men kommer istället att kriga om sin överlevnad i La Liga Smartbank (Segundan).
Ponferradina var mediokra, Real Zaragoza väldigt dåliga. Matchresultatet 2-1 var rättvist.
Så blev matchrapporten Zaragoza förtjänar efter gårdagskvällen till sist skriven även den.
