2021-02-07 16:00

Malaga - Zaragoza
1 - 2

CF Malága - Real Zaragoza 1-2

Malága föll (och föll, och föll) hemma på La Rosaleda mot gästande Real Zaragoza.

Den här 21.00-matchen som tydligen spelas just nu, 16.00, gjorde att min söndag kastades om; planeringen överlevde helt enkelt inte mötet med verkligheten.
I detta halvtids-nu leder vi med 2-0 mot klubbfotbollen Malága, dessa rader skrivs i ett hastande medan La Liga Smartbanks Youtube-sändning rullar höjdpunkterna och det förinspelade "oooooh!" som under halvtidsvilan ljuder över arenan efter varje repris.
Vi leder med 2-0 och jag sitter här och tänker på en man - Carlos Vigaray.
Det finns nåt särskilt med dessa ytterbackar som bara tågar på, full fart framåt, med en begränsad förmåga att svänga. Carlos långa ben får upp fart, i denna statistiks-drivna fotbollsvärld får man oftast höra att han sprungit snabbast av alla som spelat i den aktuella matchen.
Silverfisken Malága inledde starkast mot det sirapströga Zaragoza. Som ilande prickar for man omkring, än hit och än dit. innan inläggens ständigt återkommande närvaro började skapa en aragonesisk nerv och en solkustsk from förhoppning.
Bra, var känslan hemma i Zaragoza-soffan. För det här, just den här fällan, har Zaragoza själva trampat i så många gånger att man inte kunde låta bli åt det hela. Alltför många gånger har man varit insekten som inte kunnat motstå sötman och gått rätt in i det ljusbruna, tjocknande kärret. Laget som jagat mål bäst av de båda på plan och glömt bort att inte vara förhoppningsfulla.

Mitt i Malágas anstormning visar Carlos Vigaray upp ett ägarbevis som säger att hans högerkant, eller Malágas vänsterkant, är just hans - här gäller inga hastighetsregler, inga övergångsställen som ska respekteras eller regler att följa, som vilket lag som egentligen borde göra första målet i matchen. Här gäller bara atleticism och kraft, viss teknik, och ett par älgakliv.
Carlos som inte är någon teknisk spelare flyger alltså förbi både en och två motståndare, passar på att tunnla sig in i straffområdet för effekt innan inlägget slås mot den numer gedigne målskytten Juanjo Narvaez.
Narvaez möter det hårda inspelet, och när egen vinkel saknas duger ett akrobatiskt inspel mot en framstormande James Igbekeme, som på samma sång använder bröst och vänsterlår för att springa in 0-1.
Målet är James, assisten är Narvaez, men målet är Vigarays.
Det var även det andra målet i matchen. På tilläggstid tar Bermejo sats, medan jag följer bollbanan märker jag något i ögonvrån som inte är som det andra, nåt som tornar över allt annat. Hänget Carlos Vigaray ägnar sig åt är ett sånt där prov på fysik som sticker ut. Han är troligtvis två huvuden högre än sin markering då han förlänger och förvränger bollbanan, och plötsligt hade vi golázo-nickat i krysset.

Och nu var vi plötsligt här istället, 45 minuter senare.
En halvleks glädje är förbytt mot något som liknar avsmak. Real Zaragoza har bevakat sin ledning hela vägen in i det förlovade 1-2 landet, pragmatik har fått gälla och tre poäng inkasserats.
Men det var, och är, omöjligt att inte känna den där sortens avsmak som det tidiga 10-talets Barcelona insprirerade till. Busquets, David Villa, Jordi Alba. Dani Alves.
Ingen av dessa spelade vad vi vet i fotbollsklubben Fallága ikväll, men i deras tecken spelades hursomhelst matchen.
Eller spelades, spelet var det som fortgick mellan det andra - under den tid som den Barcelona-influerade antifotbollen såg till att spelet inte fick spelas spelades matchen.
En fotbollsmatch som stoppas en gång i minuten är inte längre fotboll, det är, ptja, fotboll fast den amerikanska varianten. Fotbollen är och ska vara något annat, men det kräver också en respekt gentemot sporten som sådan, ett tyst avtal som olika parter ingår i medan de i sin avtalslösa hänsynslöshet drömmer om att ta varandras poäng, liv och ägodelar.
Jag har under min fobollslevnad aldrig sållat mig till att man får förstå filmandet, att det är smart, eller att man blir tvingad att rätta till en domares misstag genom att tvinga denne att begå nya misstag (två fel blir ju som bekant ett rätt). Jag kommer inte försvara Luca Zanimacchias konstnärliga fallande, det är patetiskt och tack gode gud att han inte är bra på det. Jag förväntar mig, och kräver (som en fotbollens dignitär), att vi alla gör likadant.

Andra halvlek var en uppvisning i ett ganska traditionellt och stolt Zaragoza mot ett lag som inte hyste några sådana föreställningar. Tränare, bänk, alla på plan - ingen som föll tillföga kommer undan med hedern i behåll. På sitt sätt befriande när irritationen tar över ängsligheten inför anstormningen som komma skall, att till exempel slippa behöva oroa sig utan snarare kunna tycka att CF (Je Suis) Maladága skämmer ut sig. '
En av fotbollens alla diskussioner, som så lätt blir tröttsam och ohederlig, gäller ju den kring spelarlöner - om det alls är försvarbart att Luis Suaréz tjänar som ett par tusental sjuksköterskor.
Det är sjukt, det är förståeligt, men herregud, och ja.. fast, om vartannat.
Vad kan spelare egentligen göra åt att de får dessa pengar ofta slängda på sig? Som vuxna människor, allt. Som produkter av sina klubbar, förväntningar och samhället som sådant - ofta mindre. Det tar åtminstone en kraftansträngning som alls inte är att fnysa åt eller skämta bort.
Real Zaragoza är ett hårdnackat lag från norra Spanien, influerat av de brittiska öarna där fotbollen en gång i tiden gick ut på att sparka efter bollen men hellre träffa ben. Solkusten är sol och mindre slit.
Det syns när dessa båda lag stöter på varann, det är inte bara dessa spelares förtjänst eller fel att något ser ut som det gör.
Må så vara, Malágas uppträdande ikväll gör oavsett att jag nu sitter här och skäms, å era vägnar. Carlos Vigaray, Francho Serrano som både springer längst och snabbast därinne på sitt mittfält, Eguaras styrande och ställande kanske - vem var egentligen bäst ikväll? Den frågan ställer jag mig inte riktigt, den är ett avlägset minne som inte längre hungrar efter sitt svar.

Vad är motsatsen till finskt krut, till Koskenkorva och att ha tappat två stelfrusna tår då man tar av sig vinterstövlarna?
Den frågan ställde jag mig å andra sidan efter att kvitteringsjakten intensifierats och hemmalagets principer fått ge vika för fotbollen som bara är anti.
Svaret uppenbarade sig i takt med att allting gjorde ont, var synd om, och elakt mot allt ljusblått. Inlägg på inlägg var melodin, textraderna viskade samtidigt om att lägga sig ner och titta bortskämt åt domaren till.
Låten i sig blev oundvikligen en löjeväckande affär. Det elva man-starka (plus avbytare) pojkbandet hade med lite affärssinne kunnat ge La Liga Smartbanks kamerateam ledigt och skött fotografin själva -
det hade åtminstone varit ett filmande de fått betalt för.

Carlos Vigaray.
Andra halvlek blev den som inte spelades, och nu får det vara bra med det. Hade den spelats hade jag förmodligen suttit här och glatt mig åt att en gänglig, snabb och kraftfull ytterback avgjort det här på egen hand. Inga krusiduller, hundra procent och alltid redo att bara köra och hitta på nånting.
För första gången på ett tag ligger Zaragoza dessutom som ett Segunda-lag när omgången (trovärdigt) ska summeras.
Gott så.