La Batalla de Aragón: Överklagan och ett litet farväl

Igår lät Real Zaragoza (föga förvånande) meddela att man ämner överklaga utvisningen Manolo Jimenez pådrog sig mot Granada.

Det är på det hela taget en mycket märklig situation. Granada var mitt uppe i en kontring när plötsligt spelet kom av sig och bildproducenten flyttade fokus från gräsmattan till den tekniska zonen där Zaragozas tränare ytterst motvilligt tillfälligt lämnade handlingen.

Ingen förstod riktigt varför.

Men nu har sanningen uppdagats så som sanningen alltid gör (heter det i alla fall).

 

Den ena av bröderna Teixeira Vitienes från Santander; det var José Antonio, menar på att Manolo Jimenez vid den tidpunkten i matchen protesterat mot ett "beslut som fattats av linjedomaren". Själv hävdar Manolo att det påståendet är skenbart eller gravt överdrivet då allt han gjorde var att slå ut med armarna och ropa No.

Och detta kan vi väl enas om på en gång: grövre överträdelser har lett till mindre. 

Jimenez berättar för Periodico de Aragon att han - som helst inte talar om domare - blev väldigt upprörd eftersom avstängningen skulle innebära att han för andra året i rad missar matchen mot sin gamla klubb, Sevilla som kommer till La Romareda på söndag.

 

Även om jag tvilar på att kommittén ändrar sitt beslut tycker jag att Zaragoza gör rätt i att överklaga den här gången. 

Skulle begäran avslås kan man alltid trösta sig med att man ändå ha varit till besvär för en stund. 

 

 

Vidare då.

Ivan Obradovic opererades här om dagen i Tyskland och allt ska ha gått bra. Nu blir han borta i minst sex månader (som vi skrev redan förra veckan) och Real Zaragoza har fått tillstånd av det spanska fotbollsförbundet att signera en ersättare trots att transferfönstret stängt (det är inget unikt för vår del, transferfönster gäller inte oss, det har vi bevisat sedan länge).

Enligt journalistkåren på plats blir det förmodligen inte en vänsterback man hämtar, utan en anfallare.

Ni vet vem jag hoppas på. Adrian El Gnomo Colunga, förstås.

 

Victor Rodriguez, som köptes från Segunda B för att förstärka Zaragoza B men imponerade på Manolo och fick en plats i A-laget, får väl lov att dubbas årets sensation so far. Och förra matchen gjorde han inte bara sitt första mål i La Liga, hans kontrakt förlängdes dessutom autmatiskt i och med starten med ytterligare tre säsonger.

Bra för oss, bättre för Victor.
 

 

 

Minns ni Sergio Fernandez förresten. Bjässen i backlinjen som rörde sig i ultrarapid, som gjorde ett nummer av att förvirra sina snabba motståndare (på den tiden han spelade i Zaragoza var det främst Ronaldinho som härjade) genom att vara så långsam att de blev tveksamma, stannade upp och funderade över huruvida han rörde sig eller stod still, och så gick målchansen dem helt förbi.

Han var ett sorts unikum.

Efter att ha gjort den förbjudna övergången och spenderat ett par säsonger i Osasuna återvände han till moderklubben Sporting Gijon i samband med degraderingen (vilket hedrar honom) för att avsluta sin karriär. Tyvärr kommer det slutet tidigare än vad någon förmodligen räknat med. Sergio Fernandez abdikerar inför skadeproblemen som han dragits med de senaste säsongerna. 

 

Mitt finaste minne av Sergio Fernandez:

Det var precis i slutet av säsongen 2006-20078 och Real Zaragzoa skulle ta emot Real Madrid (som just vunnit ligan) hemma på La Romareda. Zaragoza hade efter en riktigt bra match mot Deportivo (fortfarande en av de bästa fotbollsmatcher jag någonsin sett) bättrat på sina möjligheter att klara kontraktet och diverse förståsigpåare gav oss en skaplig möjlighet att slå Madrid med den aningen trötta motiveringen "motivation slår klass".

På antingen Aftonbladets spelsida lät man publicera en Zaragoza-logga med texten Zaragoza - bästa vinnaren, och den klippte jag ut och sparade och den bär med mig i plånboken än idag. Trodde jag tappat bort den en gång då jag köpte nytt busskort och höll på att få panik. Började anklaga folk. Ja ni ser ju...

Matchen mellan Real Zaragoza och Real Madrid slutade 2-2.

Sergio Fernandez gjorde sitt första - och enda - mål i Zaragozatröjan den kvällen, det var ett anmärkningsvärt mål, en cykelspark. Bara tanken på att han skulle göra det... you couldn't make that up. 

 Real Madrid ledde med 2-1 och med bara minuter kvar tog sig den där till synes stationära klumpen upp i straffområdet, smidig som ett kassaskåp, och gjorde det där sinnessjuka målet för att bara minuter senare sjunka ihop på gräsmattan och torka sina tårar som domaren blåste av och Zaragoza inte vann som vi var tvingade att göra.

Sergio Fernandez två barn kom in på planen och den ena satte sig bredvid honom och den andra lade handen på hans axel och så bara frös bilden.

Så mycket lidelse på så kort tid. Förtvivlan, chocken, hoppet, Zaragoza tryckte på, domaren blåste av, den känslomässiga stumheten strax därpå, man såg på flera att de redan visste att degraderingen skulle komma på Mallorca veckan därpå och hur de försökte hindra sina ansikten från att återspegla förvissningen, barnen som försökte trösta.

Det gjorde _så_ ont. Och det var så vackert.