Zaragoza - Real Oviedo1 - 2
Real ZzzZaragoza - Oviedo 1-2
Mot Tenerife senast gjorde Zaragoza matchens alla mål, och förlorade. Ikväll gjorde Oviedo matchens tre mål, och vann.
Ruben Barája har blivit Ivan Martínez, Real Zaragoza är fortfarande Real Zaragoza. Man var dåliga, man förlorade mot ett ungefär lika dåligt lag. Narvaez är en något trubbig evighetsmaskin som slipas till först när han får använda och avsluta med huvudet, Sergio Bermejo en liten spillevink med bra teknik som likt vätska letar sig in i skrymslen och vrår, oftast med bollen i behåll.
I övrigt är det svårt att utröna någonting i den färglösa pöl som i absolut bästa fall är medelmåttigheten, och troligtvis sämre än så.
Bästa möjliga elva ikväll, tänkte jag när grafiken dök upp timman före avspark. Ingen födelsedags-Cristian Alvarez utan Raton i mål, Zapater och Javi Ros och Sergio Bermejo och en rehabiliterad Eguaras på mitten var något av en dröm för den som anser att det här laget har ganska okej centralmittfältare, ont om dugliga kantspelare och anfallare, såväl som ett ihåligt försvar i och med Atienzas olyckliga skadefrånvaro. Sätt granitblocket på plats i precis mitten av plan och fyll på, har varit en sån där uppenbar men något för fantasifull grej för att det riktigt skulle hända.
Men nej, nu är Ivan Martínez här och han är (var) en yngling som aldrig förlorat ett slag och inte tillräckligt vet för att vara rädd för att leva drömmen.
Första halvlek:
Real Zaragoza tog med sitt överbefolkade mittfält tag i matchbilden och etablerade ett tryck som Oviedo utan vidare stod emot. Å andra sidan hölls Oviedo såpass långt från Zaragozas försvar att man kunde lura sig själv in i nån relativ tillfredställelse med saker och tings tillstånd. Mycket lite eller lite mycket hände, men så i 27:e ska Alberto Zapater från halva plan backa fem meter, ta sats och brumma fram för att slå frispark med sin breda bredsida. Sagt och gjort, frisparken dimper ner och Zaragozas Guitian och Christian Fernandez i Oviedo-försvaret skuttar sida vid sida tills dess att Guitian missat nicken och Christian på broderligt vis bröstat in bollen i eget nät (och så hade en Christian/Cristian gjort självmål i Zaragozas match för andra matchen i följd).
Guitian överger mittbackspakten och rusar euforiskt ut mot hörnflaggan, målgesten får symbolisera Zaragozas säsong då Guitian istället för att glida på sina bara knän istället bara fastnar i gräset, tvingar fram en djup suck hos planskötaren, och till sist ligger i en hög bland upprivna grästovor och andra blåvita tröjor.
Real Zaragoza hade mäktat med det man på en månads intensivt matchande (9 stycken) ännu inte gjort - tagit ledningen. 11 oktober större Narvaez in ett euforiskt avgörande medan fjärdedomaren knappade in tilläggstid, och det var senast det.
Oviedo svarade inte särskilt överygande, eller ens märkbart. Man spelade på som man gjort, Christian Fernandez hånskrattade åt himmelen och sin egen oförmåga och med det hade hela Oviedo skakat av sig bakslaget. Man kom till avslut, man kom till inläggslägen, man gjorde nästan mål på ett farligt sådant och fick hörna.
Ratons ingripande på denna är uselt, istället för att attackera bollen åstadkommer hans utrusning just ingenting när han springer ut bakom Borja Sanchez huvud och bara kan be för att Borja ska missa bollen, undgå att nicka bollen in i ett övergivet mål. Ribban gjorde ett bättre försök, men lyckades till slut bara göra kvitteringen mer estetiskt tilltalande.
Domaren brydde sig inte om att blåsa igång innan det var dags att lämna plan.
Andra halvlek:
Nej, men det här var inte dåligt så vi kör på i andra, kände Ivan. Detta var också en öppen match, Zaragozas försvar gav viss fördel Oviedo men man lyckades aldrig visa tillräcklig kyla för att på riktigt kännas farliga.
En universell sanning sann i fyra minuter, sen hade Oviedo efter ett konstant spanande och flera försök tillåtits knäcka koden medan porten stod kvar och tilläts känna sig bastant.
Direktpassningsspelet såg snyggt ut men är vid en närmre titt väldigt standard, det går helt enkelt att göra så enkelt mot ett försvarande lag som är Real Zaragoza ("ett anfall är över, här kommer ett nytt. Det är över, nu flyttar vi up-.. nähä, nu var hälften av oss på väg i den riktningen, nu har vi kommit på mellanhand och glömt bort att försvara mot inspelet.")
1-2.
Real Oviedo, som de kan få lov att kalla sig här nu då de efter 49 spelade minuter visat sig bättre än sina Real-kusiner från Aragonien, hade sen fler farliga chanser (Ratons räddning efter timman spelad stack ut) än vad Ivans gäng mäktade med. Narvaez sköt över etthundrafyrtiosju gånger i matchen, däremellan sprang han kopiöst, använde kroppen i närkamper och satte upp lägen för kollegor. Bermejo glänste då och då. Mediokriteten i övrigt bakom Zaragozas två frontfigurer jobbade på, den maskinliknande intetsägenheten ville mala ner men var varken tillräcklig för att platta till eller orka upp för uppförsbacken. Zapater och Javi Ros byttes ut, James Igbekeme och Francho Serrano kom in. James gör det bra, Francho är än så länge en egen produkt som, mja.
Joan Femanias i mål testades ovanligt många gånger för att vara motståndarmålvakt på La Romareda, men inte ett avslut var heller annat än en förväntad, trygg räddning. Anstormningen sista halvtimman var helt enkelt en oroad Oviedo-blick uppåt den något mörknande himmelen och en svag bris som då och då gjorde sig påmind, men i övrigt en ganska behaglig novemberkväll ute på sjön.
Än enklare gjordes uppgiften med en kvart kvar då unge Frances avslöjades som den säkerhetsrisk han varit genom att stoppa ett friläge med sin högra arm. Protesterna till trots ett direkt rött kort, och därefter skapas inte en målchans i matchen. Bottenlagskollegan Oviedo är inte väldigt bra ikväll men vinner.
1-2.
Zaragoza gör inte sin sämsta match men är så intetsägande, så befriade från allt som är vasst att La Romaredas matsalsknivar vid det här laget bör gå att äta soppa med.
"Hur kan ett lag vara så här dåligt?"
Jag visste inte. Någon annan som har några funderingar, några förslag?
Välkommen till Real Zaragoza, Ivan Martínez!
