Mejor qué mal
Under juluppehållet kommer ni på SvenskaFans-Spanien kunna följa en ny artikelserie där vi hyllar och sågar spelare och element inom den spanska fotbollen.
En sågning: Fernando Torres niño-het.
Om man dag ut och dag in får höra hur fantastisk man är så börjar man till sist tro att allt man behöver göra är att leva bakom alla orden. Orden blir strålkastaren in i betraktarens ögon och ingenting man gör är mindre än lysande. Det kallas bländande; att världen blivit bländad.
Det här hade jag aldrig skrivit förra säsongen. Inte heller säsongen innan dess. Fernando Torres, “El Niño”, som hunnit fylla tjugotvå och som hunnit spela VM tillsammans med de stora pojkarna har länge, länge varit en av mina favoritspelare. Det är sorgligt att se hjältar falla, som paralyserade, till marken; följande ord skrivs sålunda inte utan ambivalens.
Det här är i korta drag historien om pojken som plötsligt inte fick som han ville.
Han har gjort fem mål, Atlético Madrids alldeles speciella gullgosse, under hösten. Av dessa fem har tre varit mål på straff. Det är egentligen inte det här som är problemet, även om det naturligtvis är under all förväntan och absolut inte imponerande. Problemet i fallet Torres hösten anno domini 2006 stavas engagemang. Framför står två prepositioner: ‘brist’ och ‘på’.
I en intervju som för några veckor sedan publicerades på Atlético Madrids hemsida sade tränaren Javier Aguirre ungefär såhär: “Nej, Fernando är inte ledsen. Han är en engagerad spelare och en hängiven kapten som alltid arbetar för lagets bästa.”
Hängiven kapten kan hända; då Victor Bravo - som på grund av så många skadeproblem i a-laget plockats upp lag b - startar på Calderon mot Real Zaragoza applåderas hans försök till skott av el capitano. Bravo får också tummen upp innan Torres blir osynlig på nytt. I någon match upprepas scenen med Maniche. I en annan är det Perea eller Luccin. Fernando pressar samman sina niño-händer snabbt några gånger och zoomas sedan ut ur bild.
Denna tidigare så hårt arbetande (läs hängivna) spelare som varit så framträdande har blivit en skugga på planen; en skugga med en grön kaptensbindel runt ena armen. Nära sidlinjen, alltid i bakgrunden, skymtas då och då detta gröna band mitt i allt det röda och vita. Där går kapten Torres och tittar på fotbollsmatcher. Loj, alltid loj. Ögonlocken är tunga och blicken utan glans. Jonathan Safran Foer skulle ha sagt att han hade tunga skor.
Tidigare i höstas berättade Fernando Torres på Eurosports hemsida att han vad gällde den eventuella övergången till Manchester United lade sitt öde i Atléticos klubbledningshänder. Det är inte svårt att förstå att han verkligen, verkligen ville till England.
“Jag vill ut i Europa”, sade han redan under VM.
Och Man United erbjuder så 38, 5 miljoner euro (cirkus 385 miljoner kronor) för Atlétis numero nueve. Ett generöst bud, säger Torres. En stor summa för vilken laget skulle kunna värva andra talanger.
Men ack och ve! Lagledningen valde att behålla Fernando. Lagledningen tror på Torres, låter de meddela.
Enligt boken (för korrekta uttalanden i alla situationer) säger då denne till media: “Jag är hedrad över deras förtroende för mig.”
Fernando Torres är hedrad över det förtroende Atlético Madrid hyser för honom.
Han vill vinna titlar med klubben, nu.
Han är hedrad, säger han.
Och hans heder yttrar sig ungefär såhär: i början av var match fotograferas han tillsammans med laget. De håller till och med om varandra lite. Han skakar också hand med alla domare och syns i avsparksmomentet. Förtroendet mellan klubben och honom är nämligen ömsesidigt; han överlåter matchen i deras händer. Att vinna, att förlora, medan han applåderar deras försök och stryker omkring i straffområdet. Någon gång tar han emot passningar och rycker på sina axlar. Där finns en Agüero att sköta det. Eller en Galetti.
Niño-mentaliteten: Då drömmen om lek tillsammans med de stora pojkarna faktiskt närmat sig verkligheten för att sedan bara försvinna som en såpbubbla blir inte de gamla kamraterna lika intressanta längre. Drömleken förblir så gott som mer verklig. Allt det stora fanns där inom räckhåll, och sedan kom vinden och släpade bort det; fyllde pojkögonen med tårar.
Måltorkan och avsaknaden av engagemang kan mycket väl vara en protest mot lagledningens (oönskade) förtroende. Vi har sett det fungera tidigare i höstas, i Italien, då en viss Zlatan vägrade dyka upp när Juventus tränade. Ibrahimovic tog steget längre, och hans steg tog honom över mållinjen och alldeles dit han ville. I Inter, hamnade han. Att tjura sig till det önskade är en beprövad metod. Då och då ger den utdelning. Då och då slutar ledningen eller uppfostringsanstalten orka. Det är som att vänta på ett misstag i backlinjen. Det är som att vänta på att Salgado går ut och Mejía kommer in. Och det händer med jämna mellanrum. Inte bara i Real Madrid.
Alla som sett Fernando Torres de senaste säsongerna vet vad han kan om han vill. I VM-kvalet gjorde han sju mål på elva matcher. Han arbetade hårt för att spara ihop till det som skulle bli biljetten ut i Europa. Inför VM sade han att matcherna tillsammans med landslaget var hans chans att visa världen vad han kunde, att han höll för internationellt motstånd. Att han var redo för Europa. Men någon ogiltigförklarade hans biljett och satte honom på bussen tillbaka hem igen. Hem till hösten och Atlético och världen så som världen varit. Hem med tunga skor, engagemangsavsaknad och insikten om att samma utsikt inte får inspirationen att flöda för människor som inte har väldigt bra fantasi eller en djupt intatuerad kärlek. Strålkastarpojken stirrar sig blind på den stråle från solen han ser som sin.
Och såhär: krossade drömmar svider och värker och bränner. Bristande engagemang till följd av besvikelse är okej. I en vecka eller så på sin höjd. Även om man kallas “El Niño”.
Och ännu en: Våldet och läktarrasismen. Visa ut dem allihopa! Dem som kastar mynt och tändare på Casillas. De som kastar nötter på Eto’o. De som slår på varandra. Människofientliga fotbollshatare som söker strid förtjänar rött kort for life.
En hyllning
Barcelonas Champions League-titel i all ära. Den gångna säsongens fotbollsäventyr för Spansk del innehöll många stora ögonblick, få var nog de som ansåg att katalanerna inte var värda en av världsfotbollens hetaste pokaler. Någonting som man minns av säsongen 2005/2006 kommer säkerligen alltid i första hand att vara den rafflande finalen på Stade de France när de rödblåa tröjorna vände på steken mot Arsenal. Men, som ni säkert redan listat ut, så kommer denna hyllning inte att handla om denna match som alla redan gjort slut på som samtalsämne.
Sevilla FC hade slutat på plats sex i den spanska förstadivisionen när säsongen tog slut på vårkanten 2005. En ganska bra prestation, då La Liga detta år var traditionsenligt jämn. Många lag slogs om topplaceringarna och de åtråvärda biljetterna till Europaspel. Barcelona och Real Madrid tog hand om de två platser till Champions League som UEFA-kofficienterna för Spanien generöst erbjuder, knappast var någon förvånad över detta. Därefter fick Villareal och Sevillas lokalkonkurrent, Real Betis, kvala för att ta sig in i nämnda turnering. Just ovanför Sevilla snodde RCD Espanyol åt sig en UEFA-cupplats, och därefter kom det rödvita laget som i säsongens näst sista omgång lyckades säkra platsen genom att spela 0-0 borta mot Getafe, och samtidigt gå miste om Champions League-kval. Valencia som i sin tur jagade Sevillas sjätteplats, lyckades också bara spela 0-0 mot Levante. Därmed var saken ett faktum, Sevilla skulle spela i UEFA-cupen nästkommande säsong.
Ett känt och klichéartat uttryck som många brukar slänga sig med i sådana här sammanhang är att man måste ha en "bred trupp" för att klara sig ute i Europa. Självklart är det delvis sant, en extra turnering som sträcker sig över hela säsongen, och som man dessutom vill prestera bra i kräver sina svettiga ansträngningar. Sevilla var alltså tvunget att värva spelare. Det började inte bra. Backjätten, med blott 19 år fyllda och en av Spaniens mest lovande spelare på senare år, Sergio Ramos valde att efter en succéartad säsong lämna klubben för Real Madrid. Ovanpå det så fick brassen Julio Baptista för sig att göra precis samma sak. Målvakten Esteban, Dario Silva, Redondo, Casquero och en drös spelare till lämnade klubben. Man skaffade sig också en ny tränare i Juande Ramos som haft huvudansvaret, och sen lämnat en hel drös klubbar innan han slutade för Málaga och tog en säsongs uppehåll. De värvningar som gjordes gav inte särskilt mycket hopp. Den nya målvakten fick bli Valencias bänknötare Andrés Palop. I anfallet köptes en andel i Luís Fabiano in från FC Porto, tillsammans med ett spräckt argentinskt löfte från FC Barcelona, den uttjatade Javier Saviola som inte lyckats leva upp till Maradona-förväntningarna hos den storsatsande klubben. På mittfältet fixade man in Enzo Maresca som fått se sig petad för en drös storstjärnor i Juventus och antagligen därmed tröttnat, liksom de flesta andra nyförvärv som Sevilla skaffade sig under sommaren 2005. Ett av de dyrare köpen blev tillslut Tottenhams Fréderic Kanouté som ansågs vara en av de största byggstenarna i det anfall som Baptista lämnat efter sig. Tränare Ramos var mycket positiv inför säsongsstarten och försökte desperat övertyga media om att Ramos och Baptista inte behövdes i det nya Sevilla.
Inledning i UEFA-cupen började dock darrigt. När Sevilla klev in i den sista kvalomgången så ställdes man mot det tyska blåbärslaget FSV Mainz som helt ur det blå tilldelats en UEFA-cupplats efter att ha utmärkt sig som laget med mest fairplay-status i Europa. Efter en darrig premiär hemma på Ramón Sánchez-Pizjuán så blåste domaren av vid ställningen 0-0. Ett fiasko. Returmötet i Frankfurt blev dock precis vad spanjorerna hoppats på. Nyförvärvet Kanouté gjorde två mål och därmed hade man nått gruppspelet. Där väntande Sankt Petersburg, Bolton Wanderers, Besiktas och Vitória Guimarães. Lättare motstånd än i Champions League kan man tycka, men vilka storklubbar som helst skulle få problem mot dessa namn. De skulle mot förmodan inte erbjuda något särskilt motstånd för Sevillanerna. I november öppnade man hemma genom att krossa Besiktas med tre mål. Nyförvärven Saviola och Kanouté var målskyttar till medias stora förtjusning. Borta mot Sankt Petersburg stötte de dock på rysk patrull, (alla ryska lag verkar ju galet svårspelade på bortaplan, i alla cuper) och man fick stryk trots ett tröstmål av Javier "El Conejo" Saviola i slutminuten. I omgången efter var det dags för Vitória på hemmaplan, och återigen en fin seger där Saviola öste in två baljor. Gruppspelet avslutades strax innan jul med att skänka engelska Bolton en poäng som räckte för avancemang för deras del.
Nu var det dags för "Intermediate Round", sextondelsfinalens dubbelmöte. Motståndet? Mera ryskt, Lokomotiv Moskva. På bortaplan var det livsviktigt att inte förlora. Måstematcher på hemmaplan kan bli nervösa historier, men Sevillafansen slapp det den här gången och man undvek ännu en torskmatch mot den mäktiga nationen i öst. Mittfältaren Jordi klippte in 0-1 med femton minuter kvar och därmed hade man ett utmärkt utgångsläge hemma på Ramón Sánchez-Pizjuán. Fansen behövde inte heller denna gång oroa sig, Sevilla spelade ut och den kritiserade italienaren Enzo Maresca fick göra mål tillsammans med Antonio Puerta. Återigen visade nyförväven upp sig från den ljusa sidan.
I åttondelsfinalen blev det franskt på menyn. OSC Lille, som för övrigt har gått vidare från gruppspelet i årets Champions League, är inget dåligt lag. Bortamötet blev en jobbig resa för Sevilla som fick åka hem med 0-1 i baken. Nu blev det verkligen fråga om en måstematch. På hemmaplan lyckades Kanouté göra det första målet efter en halvtimme, men Sevillaspelarna behövde ju som var och en inser, ännu ett mål. Just innan halvtid kom det, Luis Fabiano (ännu ett nyförvärv) satte tvåan och stadion exploderade. 2-1 till Sevilla slutade det också i på den totala poängtavlan och nu var det kvartsfinal som gällde. Där väntade en gammal bekant, nämligen dessa ryssar som aldrig ville ge sig, St. Petersburg. Dessa hade även slagit ut självaste Olympique Marseille, så nog fick man nått att bita i. Dessutom hade man ju förlorat den enda gruppspelsmatchen mot just dem. Hur gick det då?
Nu när första matchen var hemmaplan för Sevilla så var det bara att trampa på gasen. Saviola dunkade in två nya mål och tillslut hamnade siffrorna på 4-1 till hemmalaget på Ramón Sánchez-Pizjuán, bland annat tack vare två röda kort för det St. Petersburg. Uppe i ryssland spelade Sevilla sedan lugnt 1-1 och man hade nått så långt som till semifinal, en otrolig prestation.
Semifinalen tror jag att alla kommer ihåg. Första mötet på Arena auf Schalke i Gelsenkirchen slutade 0-0, alltså skulle allt återigen avgöras på Ramón Sánchez-Pizjuán. Vid full tid var ställningen fortfarande 0-0, förlängning väntade. Efter elva skälvande minuter av nervös spänning slogs inlägget utifrån höger in mot straffområdet där Antonio Puerta väntade. När han vred kroppen i skottögonblicket så såg tiden ut att ha stannat, alla visste att han skulle skjuta, och alla visste att det var näst intill omöjligt att få en ren träff på ett så snävt inlägg varför han säkerligen skulle dundra bollen halvvägs till månen. Puertas vänsterfot hade inga problem alls med vinkeln, istället tryckte den till bollen som aldrig förr och den skruvade sig in totalt otagbart för målvakten Frank Rost. I ögonblicket efter blev det inte dödstyst i Sevilla.
När man nu kommit så här långt så vore det en underdrift att säga att Sevilla hållit den Spanska flaggan högt. Resan från kvalmatchen i Tyskland och hit är en enorm orgie i dramatik, även för en utomstående anti-sevillista. Barcelona må ha gjort en storbragd i Paris när de vände 1-0-underläget mot Arsenal, men finalen i Eindhoven var en enda stor uppvisning i fotboll av Sevilla och jag tycker att den väger minst lika tungt. Ett Middlesbrough fullt med stjärnor hade inte mycket att sätta emot. Gareth Southgate kunde inget göra, Jimmy Hasselbaink och Mark Viduka fick inget utrymme, Mark Schwarzer fick stå och se på. 4-0 till Sevilla avslutade en helt sagolik turnering där man för en gångs skull blev glad att Sevilla vann. Och vilka gjorde målen? Jodå, nyförvärven Luis Fabiano, Enzo Maresca, och Fréderic Kanouté.
Meningen med denna hyllning är inte på något sätt att glansen ta ifrån Barcelonas enastående totalfotboll. Det är istället en intressant vinkel i att försöka ta vara på föregående års bragder när vi nu går in i 2007. Vem vet, om några år kanske Sevilla spelar i andradivisionen och då minns ingen längre det superba lagbygge som erövrade Europa anno 2005, för det har de faktiskt gjort. Glöm inte att en avsevärd mängd lag som spelar i UEFA-cupen är de som samma säsong även spelat i Champions League. I mitt tycke är UEFA-cupen nästan på många sätt en mer intressant turnering på flera sätt. Och trots att man är svensk så är det med sitt egna gigantiska intresse för spansk klubbfotboll svårt att inte hålla på de lag som representerar en av världens bästa fotbollsligor som man själv följer. Halmstad BK kikar man så klart med ett halvt öga på också. Jag var själv oändligt sur efter avslutningen på säsongen 2005/2006, då vi förlorat Copa del Rey-finalen mot Espanyol och därmed gick bet på möjligheten att delta i ett sådant äventyr som ni just läst om, men jag kan tänka mig att alla som håller på det rödvita laget i Sevilla är av en annan åsikt. I alla fall, grattis Sevilla och kom ihåg året som gått.
Och föresten, behöver jag nämna vilka som i skrivande stund leder La Liga?
Källor: rsssf.com, svenskafans.com.
