Fördöm dem.
Fillipo Raciti hette polismannen som ställde sig mellan Catanias och Palermos "supportrar".
Det är fredagskväll i några minuter till. Och våldet har just skrikit oss rakt i ansiktet med sin vidriga andedräkt. Det råkade hända i Italien, den här gången.
Det finns en bild på min näthinna just nu: bilden av en italiensk kvinna (de brukar vara vackra, så hon är nog vacker, egentligen, under allt) som skriker hysteriskt på ett sicilianskt sjukhus.
"Jag vill se honom! Låt mig se min son!"
Om och om igen. Fillipo Racitis mamma. Fillipo Raciti är ett imperfekt numera.
Naturligtvis färgar kravallerna på Sicilien helgen. Det måste de göra. Jag vill inte se ett enda lag i helgen som INTE bär in banderoller som fördömmer våldsmännen. Jag vill inte se en match utan en minut av tystnad. Det jag inte vill se är: tolerans, acceptans, passivitet, axelryckningar. Himlanden med ögonen, vad som helst som är ett bryrsiginte. Ett dethänderintehär. För det är just det det gör. Det händer här. Hela tiden. Också.
Skulle jag vara Quiquie Sanchez Flores skulle jag låta Valencia spela i bortadräkterna mot Atlético imorgon. Kommentar överflödig.
Det här har gått för långt nu. Det gick för långt för länge sedan. Vem tar med sig hemmagjorda bomber till en fotbollsmatch? Varför? Knappast för att man älskar ett lag eller en sport, i alla fall. Det har med rent människoförakt att göra och ingenting mindre. Litenhetsmänniskor.
Släck ner varenda fotbollssida bara en minut inför varje match i helgen. Som en påminnelse. Ett memento mori, till och med?
(Jo. Det har med Zaragoza att göra. Det har med Spanien att göra. Det har med alla att göra.)
Peace.
