Krönika: En tillbakablick
Redaktionen tittar på säsongen som gått, och funderar på framtiden.
Våren kantades av både hopp och frustration. Ända sedan Zaragozaredaktionen såg sitt första dagsljus inför säsongen 2005/2006 så har förhoppningen varit att los maños skall lyckas kvalificera sig för europaspel. Nu är vi äntligen där, och det var precis på håret.
Inledningen på säsongen såg bra ut. Zaragoza hängde på i toppen tack vare ett solitt hemmafacit och en skickligt målproducerande argentinsk högerfot. Pablo Aimar införlivade många Zaragozaspelares hopp om att Canis djupledsbollar till anfallslinjen inte skulle saknas. Istället fick laget en mittfältsmotor som skapade både trygghet och kreativitet, med en rejäl laddning rutin och vinnaratmosfär som bonus.
Pablo Aimars elaka knäskada var ett ordentligt avbräck och truppens tunnhet lyste igenom i det ögonblicket, Aimar är inte på något sätt unik i sin spelstil men i Zaragoza är han den största kuggen i grund och botten.
En annan skada som kom att få märkliga konsekvenser för laget var Ewerthons. Under brasilianarens debutsäsong så hade hela tiden Sergio García funnits på bänken för att hoppa in, och varje gång gjort det så bra att Ole-Gunnar Solskjaer skulle ha blivit grön av avund.
Problemet var nu att Ewerthons frånvaro blev så lång att Sergio mer eller mindre spelade in sig i startelvan. Vad gör man som tränare när killen är spelsugen och frisk igen? Tar man bort en fullkomligt överexplosiv García med lagets fräschaste form? Nej.
Ewerthon fick hoppa in, lyckades inte med någonting. Sergio startade återigen på plan, och när Ewerthon väl byttes in igen så gjorde han två mål.
Nästa match så måste självklart brassen starta, och gör också så. Ingenting funkar.
Spelare kan bli missnöjda över många saker, och jag kan förstå att just Ewerthon kan bli lite småsur, när det ändå var han som bildade ett av ligans bästa anfallspar säsongen dessförinnan. Jag kommer att sakna honom, när han fick lira tillsammans med Diego Milito på topp så var just de två något väldigt speciellt. I 6-1-matchen mot Real Madrid på La Romareda stod de båda sydamerikanerna för alla mål, Ewerthons facit blev blyga två stycken. (Och vilka otroliga mål också, reds anm.)
Sergio García levererade i alla fall. Och lär göra det fortfarande, synd bara på en så bra anfallare som Ewerthon.
En annan ljuspunkt under förra säsongen var försvaret. Den största anledningen till det kapsejsade europauppdraget och de cirka en miljon oavgjorda matcher som laget slarvade till sig efter tappade ledningar under 2005/2006 var bristen på vettiga ytterbackar och en ovettig kompanjon till Gabriel Milito i mitten. Álvaros klumpighet tröttnade man ganska fort att se på, Leo Ponzios benkapningar blev kvick vardagsmat, och paraguayanen Delio Toledos aggressiva utbrott och efterslängar gjorde ont i ögonen i nästan varje match. På toppen av detta var Jiménez och Aranzabal borta nästan jämt (de har nu lämnat klubben) och resultaten blev därefter.
Mönstret gick igen, gång på gång. Diego Milito och Ewerthon fixar en fin ledning, motståndarna gör 1-1 i andra halvlek. Snark.
Nu fanns flera självklara ersättare. Hålen igenmurades av Sergio Fernandez i mitten, en reslig spanjor med irländskt utseende och ett Víctor Muñoz-inspererat hakparti. På kanterna värvades Carlos Diogo från Real Madrid som där inte hade en chans att konkurrera ut vare sig Salgado eller Cicinho, och Juanfran som gått och blivit rutinerad ute i Europa.
Sjätteplatsen blev ett lyft, och helt klart ett steg i rätt riktning. Men än är vi inte nöjda. Säsongens uppgång berodde också inte bara på de många tillskott vi fick i truppen, utan också på den nye tränaren Víctor Fernandez. Han är redan smått legendarisk i klubben efter att som yngste tränare i ligan lyckats ro hem Cupvinnarcup-pokalen 1995.
Efter slutsignalen mot Arsenal, så var lagkaptenen den förste han kramade om, Miguel Pardeza. Numer återfinns Pardeza som sportchef i klubbledningen, och man får förmoda att han och Fernandez har ett utomordentligt samarbete i både lag-och spelfrågor såväl som värvningskultur.
Klubbens nya styrelse har också skött sig bra, precis som vi hoppats på. Värvningarna gav både ett gott intryck, och hopp om en storslagen framtid. Soláns försäljning av Real Zaragoza, efter fjorton år som ägare av aktiemajoriteten, banade vägen för en ny och mycket spännande epok i aragoniernas historia.
Nu kan vi bli hur bra som helst.
När det nu snart är dags för nästa säsong att dra i gång, så känns det fortfarande rätt bra med förra årets facit. Skadorna var olyckliga, men på det hela taget skötte sig ett, i stort sett, helt nytt lag med helt ny tränare mycket bra. Vicke kan vara stolt.
Som vi konstaterat innan så behöver han tid. Laget är nytt, och inför nästa säsong är det nytt igen. Spelarköpen gör hela tiden att laget måste börja om, och som det ser ut nu så är truppen bredare och bättre än på mycket länge. Ge Victor en eller två säsonger och vi är med och slåss om topp tre, det är jag övertygad om.
Det man är nyfiken på är dock om styrelsen verkligen har det tålamod med Fernandez som Laporta hade med Rijkaard i början? Vi hoppas att de har det, för det känns absolut som att vi är på rätt väg.
