D'Alessandro bråkar vidare
Anklagade Víctor Fernández för "allt" och fick lämna träningen.
Att det är turbulent i Zaragoza för tillfället är knappast något scoop. Klubben, som verkligen skulle satsa den här säsongen, som köpte spelare som Luccin, Ayala och Pavón; som fixade Oliveira på lån från Milan har gått på sparlåga i ligan och klarat av att ramla ur UEFA-cupen innan gruppspelet. Ja, irriterad stämning kan orsakas av mindre, minst sagt.
Och visst får man bli besviken. Samtidigt borde var idrottsman oavsett nivå och oavsett vinnarskallestatus också vara medveten om existensen av det som kallas förluster. Nederlag. Låt gå för lite dålig stämning emellanåt, det är sedan man måste kunna sätta sig ner och bara skratta åt spektaklet. Som Oscar Wilde skrev: Allt jag kan göra när jag ligger i rännstenen, är att betrakta stjärnorna.
Men vår argentinske Andres D'Alessandro är en hetsporre. Här om veckan kunde vi rapportera om bråk på träningen med landsmannen Pablo Aimar, vidare berättas det om hans många incidenter med motspelare, lagkamrater, och inte minst med Zaragozas tränare; den hårt kritiserade Vícke Fernández.
Det hela började med att D'Alessandro valde att sparka vattenflaskor på Cesar Sanchez istället för boller. Vicke tog honom avsides, bad honom skärpa till sig eller gå ner och duscha. Det ska ha varit detta sidotagande som utlöste lavinen av anklagelser som sägs ha runnit ur mittfältaren från Buenos Aires, och som sedemera sände honom av planen och till separata träningspass. D'Alessandro sägs ha ifrågasatt Fernández kompetens och i samma andetag ha anklagat denne för fiaskoinledningen på säsongen.
Är det här okej? På vilket sätt? Jag kan ha förståelse för en viss frustration i sammanhanget, men att den ska ta en sådan form är inte acceptabelt. På vilket sätt tycker D'Alessandro -som själv varit långt ifrån lysande såhär långt- att han bidrar till en positiv utveckling genom att bråka med tränare och lagkamrater?
Skärpning, uppryckning. Titta på stjärnorna.
Källa: marca.com
