Recreativo de Huelva 2-1 Zaragoza
Jag har lust att snäsa något i stil med ‘Vad var det vi sa?’. Och det hade jag gladeligen gjort. Om någon hade motsatt sig, om det inte vare för att vi alla var eniga i detta.
När jag säger praktfiasko så menar jag inte matchen mot Recreativo de Huelva så mycket som säsongen i synnerhet. Vi är inte där ännu, men vi närmar oss. Att minnas i detta: vi var många som tippade Zaragoza i toppen för några månader sedan. Inte som vinnare, men väl som trea, fyra, femma. Som det ser ut just nu får vi vara glada om vi klarar topp tio.
Det började bra i Huelva. Diego Milito gjorde mål i 21:a minuten, och det var inte något kvitteringsmål, som så ofta är fallet när Zaragozaspelarna träffar rätt nu för tiden. Nej, det var det första målet i matchen, och Los Maños tog ledningen. Det var ren och skär glädje. Och den varade i hela fyra minuter.
I den 25:e var det kvitterat. Portugisen Carlos Martins blev tvåmålsskytt kvällen till ära. Nummer två kom i 41:e.
Jag följde Zaragoza på text-tv. Jag tänkte: Ja, men det är okej. Det finns gott om tid att rätta till det här än så länge.
Aimar spelade från start, men det magiska skimmer som omger argentinaren då man talar om honom förblev mytiskt. En fin passning som ledde fram till målet räcker inte, även om det är en hel del. Sergio Garcia fick chansen på topp bredvid Diego Milito som i forna tider, men lämnade planen mållös i 73:e minuten, till förmån för D’Alessandro.
Andra halvlek blev en ganska trist och synnerligen ofokuserad tillställning. Några kort här och där och så inte mycket mera. Förmodligen var det en lättnad då domaren satte pipan i munnen och satte punkt för lidandet. I alla fall för gästerna. I och med vinsten (och eftersom Deportivo La Coruña - Ge oss tillbaka Lafita!- förlorade) tog hemmalaget klivet upp över strecket och kan andas lugnare en stund.
Jag undrar i vilken minut det gick upp för Zaragozakillarna att de inte skulle klara det här den här gången heller. Jag undrar när de slutade kämpa, och nöjde sig med att se bollen sparkas omkring, rycka på axlarna, springa några steg, få till ett par passningar och sedan bara sucka hopplöshet.
Vi stångar våra huvuden blodiga, men trots att de spricker förblir orsakerna dunkla. Vad är felet? När jag läser om Diego Militos mål på Marca.com står det: Tras jugada individual.
Individualitet i all ära, men det kan inte få vara på individuella prestationer vi håller huvudet över vattenytan.
Någon behöver gå in i omklädningsrummet (med bestämda och inte tveksamma steg) och skrika. Ryck upp er nu för fan!
Recreativo de Huelva:
Sorrentino
P.Calvo- I Bouzón- M. Cáceres- Poli (68’ Dani Bautista)
Camuñas- C.Martins (68’ Barber)- J.Vázquez- Aitor
Guerrero- Pongolle (76’ Congo)
Zaragoza:
César
Diogo (64’ Gabi)- Ayala- Paredes- Juanfran
Aimar- Zapater- Luccin- Óscar (64’ Oliveira)
Sergio Garcia (73’ D’Alessandro)- Diego Milito
Domare: Undiano Mallenco
Publik: 18 000 på Nuevo Colombino
Gula kort, Recreativo de Huelva: Vázquez och Poli
Gula kort, Zaragoza: Óscar, Luccin, Paredes
Målen: 0-1 Diego Milito (21‘), 1-1 Martins (25‘), 2-1 Martins (41’)
Bollinnehav: 41%-59%
Hörnor: 3-9
Skott på mål: 8-2
Nästa vecka är det bara seger som gäller. Då är det tabellfemman Espanyol som besöker La Romareda. Kan det vara någon slags bensin att hälla på alla fuktiga pinnar för att få dem att fatta eld, till sist?
Villa se aprendido a jugar en Zaragoza!
Källa: marca.com
