Ayalas tårar
Den första etappen var avklarad: Atlético besegrade Recreativo de Huelva på Vicente Calderon. Och sen då?
Det var Zaragoza för hela slanten på ett La Romareda som kokade redan från början. Hemmalaget ville mest, ville hela tiden. Intensiteten var med från avspark. Precis som vi visste de vad som just skett i huvudstaden, och vilka möjligheter som eventuellt skulle kunna komma därur.
Manolo Villanova fortsatte köra Zapater som höger ytterback i stället för defensiv innermittfält, något som ikväll gav viss utdelning. I alla fall sett till antalet anfall. Zapater klev in i en ovanligt offensiv roll och skapade i perfekt symbios med Sergio Garcia kaskader av anstormningar.
Som inte resulterade i någonting.
Gång på gång tråcklade sig Sergio Garcia igenom Deportivos täta försvar, gång på gång serverade han fina passningar som förtjänade bättre öden än att förpassas ut i straffområdets periferi.
I 7:e minuten avfyrade Ricardo Oliveira, matchens tillika störste målsumpare, sitt första skott mot mål. Fem minuter senare spelade Sergio Garcia fram sig själv.
Även Aimar bjöd på ett par riktiga praktmissar. Argentinaren lyckades missa öppet mål inte bara en gång under första halvlek. Läktarfrustrationen började anta hopplöshetens form. Vad spelar det för roll hur fint man spelar, hur och var man finner varandra, när de ändå inte sitter där? Hundra tusen skott mot mål, på mål och 0-0.
Den otymplige Sergio Fernandez begav sig hela vägen in i offensivt straffområde. Han bjöd på en bicicleta. Den resulterade förvisso i ingenting, men den var underhållande.
Deportivo hade svårt att behålla bollen inom laget. Gästernas bollkontakt var mest halvdana brytningar. Depor behöver sin dos av Zaragoza; Angel Lafita, som kvällen till ära fick se matchen från läktaren.
Bollinnehavet i slutet av första halvlek: 61% - 39%
Aouate gjorde ett par kvalificerade räddningar.
Och 0-0.
Zaragoza hade fjorton skott mot mål och fyra på. Och de satte inte ett enda.
Sergio Garcia och Zapater stod tillsammans för det mesta som skedde vad gäller offensivt framspel. Diego Milito, Aimar och Oliveira gjorde sitt bästa för att göra vardagen lättare för backarna från Galicien.
Zaragozas finspel är inte spelet från ett lag som kämpar för att klara kontraktet. Men målmissarna är sådana. I den utsträckningen blir ursäkterna alltmer lika lögner.
Det osjälviska arbete Sergio Garcia upprepade kvällen lång blev mest pärlor för svin.
Zaragoza fortsatte att hålla högt tempo när Teixeira Vitienes blåste igång andra halvlek. Man fortsatte hitta sprickorna i muren, fortsatte att hålla Aouate klarvaken och på helspänn. Stundtals tyglade gästerna sig själva och samlade sig i anfall som aldrig blev riktigt farliga.
Den framträdande rollen tog hemmalagets frustration på sig; en frustration sprungen ur ett vackert samspel utan minsta antydan till kvalificerade avslut.
Diego Milito missade öppet mål efter att Sergio Garcias skott först studsat på Aouate.
Då Pablo Aimar byttes ut i 65:e minuten grät han på bänken, han torkade sina tårar på tröjan. Och han skulle inte bli den enda argentinare att fälla tårar på La Romareda den här kvällen som nu övergått till natt.
Ju längre tiden fortskred, ju desperatare blev Zaragozas skott. Var man på offensiv planhalva sköt man mot mål, utanför, över, paniskt. Intensiteten som överskuggat matchen blev parodisk på gränsen till manisk.
Visst fortsatte Sergio Garcia att briljera; det kommer att dröja åtminstone fram tills på onsdag innan vi får skåda liknande genialitet på spanskt gräs igen. Men Barcelonasonen har ett otacksamt arbete, och också hans frustration blev alltmer uppenbar.
Deportivo kom fram ett par gånger och minuterna rann iväg. Hemma satt vi med andan i halsen och tårar i ögonen.
Det mest frekvent förekommande konstaterandet; det här är inte sant.
Då TV4 Sport presenterade alternativen för bästa spelare valde man Zapater, Sergio Garcia och Chippen. CHIPPEN! Vad gjorde han? Han fixade ett halvhyfsat anfall som inte ledde någonstans, kapades några gånger, förstärkte situationer och suddades ut igen. Wilhelmsson har varit bra I Deportivo. Ikväll var han varken bra eller dålig. Aouate skulle vara Deportivos givna alternativ. Men så är det den där lilla detaljen, den där om att han inte är svensk landslagsspelare…
Publiken trummade, sjöng, men Zaragoza hade gett upp. Nästan.
Fyra minuters stopptid bestämde domaren. Och i publiken grät man. För det var så helvetes jävla orättvist.
Det var det faktiskt.
Bara det att det inte spelar någon roll.
Och så i absolut sista minuten kapade De Guzman Óscar. I absolut sista minuten fick Zaragoza frispark i ett skapligt läge. Aouate rusade ut. Och så Ayala. Robrto Ayala petade in bollen några decimeter ifrån mål och lyckades bokstavligen i sista sekunden göra det som anfallare, mittfältare, backar försökt göra matchen lång. Ett mål.
Sedan exploderade La Romareda. Scenerna som följde målet liknade inte avslutningen på en ligamatch, de liknade ett avancemang eller en cupseger. Tårarna rann nedför Ayalas kinder då han rusade ut till hörnflaggan och mottog fansens ovationer efter första målet i Zaragozatröjan. Ett mål som flyttat Zaragoza från artonde till sextonde plats. Ett mål som får oss att pressa tummarna vita och blodlösa då Real Madrid gästar Pamplona om sisådär tjugo timmar.
Två saker har varit vackrare än vanligt den här lördagskvällen. Det är Sergio Garcia och det är de pärlor av hopp och förtvivlan som obehindrat rann nerför Ayalas kinder.
Real Zaragoza [4-4-2]:
César
Zapater- Ayala- Sergio- Paredes
Sergio Garcia- Celades (87’ Luccin)- Matuzalem- Aimar (65’ Óscar)
Diego Milito (80’ Juanfran)- Oliveira
Deportivo La Coruña [5-4-1]:
Aouate
M.Pablo- Lopo- Pablo Amo- Coloccini- Felipe Luis
Wilhelmsson (79’ Juan Rodriguez)- De Guzman- Sergio- Riki (62’Cristian)
Xisco (62’ Ruben Castro)
Domare: Teixeira Vitienes
Gula kort, Zaragoza: Zapater, Celades, Sergio
Gula kort, Deportivo: De Guzman
Mål: 1-0 Roberto Ayala (94’)
På onsdag möter Zaragoza Valencia på Mestalla. Matchen kommer att visas som förspel till El Clasico på TV4 Sport.
Aupa Zaragoza!
Källa: Marca.com
