Skammen
Det finns en sak som är värre än att åka ur La Liga, det är när de så kallade supportrarna entrar scenen.
"Sin honor.
Sin orgullo.
Sin respeto.
Sin vergüenza."
Det hade samlats en skock arga "zaragocistas" utanför flyplatsen i Palma då mörkret föll (på alla håll) över regniga Mallorca igår kväll. Med sig hade de ett plakat som de tyckte att spelarna behövde se. Med sig hade de flaskor och lager av förolämpningar att kasta omkring sig efter att det stått klart att Real Zaragoza efter en av de sämsta säsongerna i klubbens historia lämnar högsta divisionen i Spanien.
Bussen med Zaragoza-spelarna kunde inte stanna för att släppa av spelarna, utan fick cirkulera omkring på området tills nationella insatsstyrkan fått bukt med de galna så kallade fansen som slogs med dem som kom nära. Som kastade flaskorna på bussen isället.
I samma veva meddelade presidenten Eduardo Bandrés enligt Marca att han överlämnar sin position till Agapito Iglesias. Det här har inte bekräftatas av officiella hemsidan. Den ekonomiska situationen blir mer prekär efter degraderingen, trots detta gjorde Iglesias (som under matchen satt och kramphöll i ett räcke för sig själv, vid sidan av de andra) ett hoppfullt uttalande: Jag försäkrar er om att vi kommer att fortsätta satsa. Vi kommer inte att hålla tillbaka, vi kommer inte att dra in på något. Vi är inte bankrupta än.
Att klubben fortsätter att satsa stort håller jag för stunden som det ytterst nödvändiga. Här gäller det att göra spelarflykten så okännbar som möjligt. Det gäller att försöka behålla de mer tongivande, de mer inspirerade och drivna för att garantera att visiten i "helvetets brunn" blir så kort som möjligt. Det går att åka ner och vända; det var vad klubben gjorde då man senast befann sig här.
Det är så lätt för låtsasfans att tycka och hata; i många fall är det just hatet som får människor att söka sig till fotbollen. Drömmen om att få hata. Och får man inte hata motståndarna så kan man alltid hata de egna.
Det är tragiskt, patetiskt, bortom ord.
Att hetsa till flygplatsen för att få sparka på de redan liggande. Att tycka sig vara den större under tiden.
Jag skäms över dem och för dem. Det är idioter som dessa som dragit klubbens så kallade supportrar i smutsen förr. Det är idioter som dessa som tycker att det är roligt att köpa nötter och kasta dem på Samuel Eto'o. Som går igång på att hata och få förnedra, oavsett vem och oavsett varför. Finns det en möjlig anledning till hat kan de här mikroskopiska möglen i människosläktets yttersta perifiri uppfinna den, lär uppfinna den, och sedan använda den.
De borde inte få linda halsdukarna kring sina halsar, inte få hänga flaggorna som vore det mantlar.
De borde inte tilldelas det utrymme i media de tilldelas.
Hur ledsen jag än är, hur förtvivlad och hopplös jag än kännt mig under de senaste veckorna har jag aldrig ens i mina mörkaste stunder drömt om att få gå ut och sula en glasflaska i huvudet på Diego Milito.
Jag har aldrig drömt om att bära omkring på ett enormt plakat där det står Utan ära. Utan stolthet. Utan respekt. Utan skam.
För vadå?
Vadå utan ära? Det finns ära också i att förlora, Så länge man inte sänker sig till den nivå de befinner sig, dessa trettio idioter.
Vadå utan stolthet? Det finns stolthet i nederlag med, ett jävlar anamma som föder revanschlusten och som tar en tillbaka.
Vadå utan respekt? För att man inte vinnar, inte mutar domare, är mänsklig, så respekterar man inte fansen? Skulle inte tro så va? Däremot är respekt ett fenomen som bygger på ömsesidig acceptans.
Vadå utan skam? Nog skäms de, spelarna. Titta på deras sänkta huvuden och på deras tårar. Men är det bra att de gör det? Nej.
Det pinsamma plakatet, beteendet och alla förbannade flaskor är den stora skammen som följer med degraderingen.
Och orden; Sin honor. Sin orgullo. Sin respeto. Sin vergüenza, de representerar enbart dem som bär omkring på dem.
Källa: Marca.com
