Säsongen som gick: Real Zaragoza
Allting är över för den här gången, och redaktionen blickar tillbaka och listar det bästa, det sämsta och det där emellan.
Årets topp:
Joakim: Manuel Villanova klarade av det varken Garritano eller Irrureta gjorde, nämligen att hålla huvudet kallt, inte börja leka diktator, inte bli osams med truppen. Och inte heller vände han kappan med vinden som de andra gjorde, trots att han liksom oss såg det oundvikliga komma. Degraderingen. Villanova verkar vara lovande för Zaragozas framtid och jag hoppas innerligt att han stannar kvar. Lika mycket som jag hoppas att väldigt många spelare också stannar.
Johan: Sergio Garcias uttagning till EM-truppen. en av få ljuspunkter denna säsong. Sen Sergio Garcias säsong i stort har varit njutbar.
Nina: Ricardo Oliveira. När han i somras kom till oss på lån från Milan lovade han: Jag ska göra minst tjugo mål för Zaragoza. Jag tror att han var den enda som höll vad han lovade. Visst praktmissade han på rutin i de senare matcherna då nervositeten fick överväldiga honom, men likförbannat gav han inte upp. Jag kommer att sakna Oliveira.
Årets flopp:
Joakim: Zaragozas backlinje var aldrig ett wonder. Snarare långt därifrån. Ayala var aldrig den Militoersättare man hoppats på, och varken Juanfran eller Diogo kändes som givna alternativ. Sergio var också otroligt klumpig emellanåt. De som spelat back under de sju matcher som slutat mållöst för motståndarna var:
Spelare och Antal Matcher
Sergio 7
Ayala 5
Paredes 4
Zapater 3
Juanfran 3
Diogo 3
Pavón 1
Goni 1
Bäst var alltså Sergio som närvarade vid alla tillfällena som mittback. Kanske har han fått lite väl häftig kritik ibland, men han är verkligen klumpig, det går inte att komma ifrån. Om han är bäst i Zaragozas försvar är det inte konstigt att vi släppte in hela 61 mål på 38 matcher.
Johan: Vart ska jag börja? Vet inte om jag ska välja degraderingen. Styrelsens tålamod med tränare. Tränarnas vilja att spela med Luccin. Sergios klumpfötter. Alla skador. Alla misslyckade nyförvärv. Alla missade målchanser. Eller helt enkelt Zaragozas säsong 07-08.
Nina: Luccin. Jag tror att han är en av de direkt bidragande orsakerna till nedflyttningen. Med Luccin på planen – och han fick av någon oförklarlig anledning spela jämt enda tills Villanova klev in på scenen- var Zaragoza aldrig sig själva. Vilken jävla skitvärvning när man kunde knipit Ruben de la Red där ett tag.
Och varför, varför, varför lät man D’Alessandro hållas så länge som han trots allt gjorde? Varför, varför, varför lånade man ut den eminente Angel Lafita? Varför, varför, varför fick inte Paredes spela mer? Han är så enormt underskattad.
Årets överraskning:
Joakim: Den största överraskningen var att Gabi lyckades spela upp sig så pass mycket under säsongen. Från botten de allra första matcherna i Los Manos tröjan till toppen i den absolut sista matchen. Gabi ville inte ner i Segundan, och han visade det tydligt i sin kämparinsatts mot Mallorca. Tyvärr så var det bara han och två andra nämnvärda Zaragozaspelare som stod upp den dagen.
Johan: Positiv överraskning var absolut Sergio Gracia även om det låter tjatigt. Negativ Zaragozas säsong 07-08. Tycker även att spelare som Pavon, Luccin, Milito, Cesar, Ayala har överraskat negativt. Kändes som man hade högre krav på dom.
Nina: Zaragoza i Segundan. What the hell? Vi skulle ju vara med och slåss om Champions League. Och sen gick allt åt fanders. Det tog inte ens tid.
Årets comback:
Joakim: Aimars kämparanda var något av en exklusivitet efter hans långa skada. Vinnarglöden från hans ögon bländade mig hela vägen genom alla kameralinser som fångade dem.
Johan: Aimars comeback efter skada var en klar indikation för laget, hade han varit skadefri hela säsongen hade vi nog klarat oss tror jag.
Nina: Jag sällar mig till sällskapet ovan. Pablo Aimar. Vilken uppryckning när han kom tillbaka! Att det sedan inte bar hela vägen, det kan inte argentinaren klandras för. Jag kommer att sakna Aimar.
Årets spelare:
Joakim: Först av allt vill jag säga det som alla Zaragoza supportrar vill säga: Grattis Sergio Garcia till din landslagsplats. En sak som också är väldigt fantastiskt med denne spelare är också att jag faktiskt aldrig sett honom skadas, eller saknat honom på grund av en skada. Han är alltid med och lever om på planen. Hyllningar och stående ovationer.
Johan: Utan tvekan Sergio Garcia, sen har även Zapater axlat kaptensrollen bra. hade dock lite högre krav på honom, trodde att det skulle bli hans år men han blommade inte riktigt ut som jag hoppades. men fortfarande en av dom bättre.
Nina: Sergio Garcia är alltid bäst.
Årets nyförvärv:
Joakim: Det enda nyförvärvet, ett lån, som var en positiv punkt i Zaragozas läger var Oliveira. Förmodligen kan vi nu tyvärr säga hej då till vår alldeles egna "brasse" som hade de vackraste ögon jag sett på en manlig varelse.
Johan: var väl egentligen bara två spelare som tog en plats och det var Ayala och Oliveira. Men Oliveira var absolut årets nyförvärv i mina ögon, 21 mål i ett nedflyttningslag är riktigt stark.
Nina: Givetvis är det Oliveira, den enda som verkligen presterat. Matuzalem har på grund av skadebekymmer aldrig fått en rättvis chans, men jag gillar tänket bakom den värvningen. Han hade kunnat bli hur bra som helst här.
Årets match:
Joakim: Den halshuggande avrättningsmatchen mot Deportivo i omgång 35 då Ayala fumlade in 1-0 i den 94:e minuten och lyckan var obeskrivlig. Ända tills målet kom så var matchen enkelt den mest spännande så kallad 0-0 match jag sett på väldigt väldigt länge.
Johan: ¨Känns kanske konstigt att plocka fram en förlustmatch men borta mor Real Madrid tyckte jag att dom gjorde en fruktansvärt bra match. Då man enligt mig spelade ut Real stora delar av matchen och det var i princip Casillas mot Zaragoza ett tag.
Nina: Zaragoza- Deportivo La Coruña var den mest spännande fotbollsmatch jag kan minnas att jag sett på evigheter. Finspel från hemmalaget, hundra tusen sumpade målchanser och ett hopp som fortfarande levde. Vi skrattade och grät om vartannat, och fick i flera dagar vara övertygade om att vi skulle klara oss. Det är skönhet, om något nu är det.
Årets tekniker:
Joakim: Matuzalem. Tyvärr så fick vi se alldeles för lite av denne i säsongen. Mycket på grund av den skada han drog på sig i början av säsongen. En injektion Matuzalem hade verkligen behövts vid många tillfällen då Zaragoza rasade samman under matcherna. Speciellt senast mot Mallorca. Varför spelade han inte. Han fick inte ens hoppa in i fem minuter.
Johan: Inte Sergio eller Luccin i alla fall.
Nina: Sergio Garcia. Say no more.
Årets bästa utanför RZ:
Joakim: Racing club de Santander. Jag undrar om någon ens kan påstå sig ha förutspått detta lags fantastiska säsong. Att komma på sjätte plats i världens bästa liga är ingen dålig merit. Dessutom helt i avsaknad av gigantiska stjärnor i truppen. I tabellen ser vi också att Racing Santander blev det tredje bästa laget försvarsmässigt. Endast 41 insläppta mål som vi kan jämföra med Real Madrids 38 och villareals 40. Jag tror laget tar chansen ute i Europa och har sannerligen potential att gå minst lika långt som Atlético Madrid och Valencia i UEFA-Cupen.
Johan: Real Madrid överlägsna värdiga vinnare som spelar underbar fotboll. Grattis!
Nina: Villarreal som alltid spelar så förbannat underhållande fotboll. En riktigt kämparklubb, gaaaahn så bra att de kom tvåa. Jag tror de vinner Champions League nästa år. Det skulle inte förvåna mig alls. Deportivos uppryckning på slutet var kul att följa. Men med facit i hand hade de gott kunnat fortsätta floppa så vi klarat oss för att de var ännu sämre. Så var det inte. Men vem kan hindra en från att fantisera lite?
Redaktionen tackar för allt stöd, alla fina kommentarer och allt annat. Hoppas ni följer oss hela vägen upp nu, också.
