Långt ifrån nattsvart
Liksom punkterade de tillslut vad möjligheter som återstod med sina respektive klubbyten så har Diego Milito och Sergio García fått såväl media som fans att tappa tron. På helt fel grunder. För natten är över i Zaragoza nu, och det börjar spricka upp.
Aftonbladet har en ganska lam koll på all europeisk (utomengelsk) toppfotboll, de absoluta storklubbarna borträknat. Vad kunskap de än besitter bortom Real Madrid, Barcelona, Inter, Milan är den alltför skral för att skrivas som allmän sanning. Den inte alls tillförlitliga Internet- encyklopedin Wikipedia, som kan redigeras av i stort sett vem som helst, har oftast bättre koll på läget än vad landets största papperstidning har.
Igår var det dags för Robert Östholm att dela med sig av en pinsamt ensidig och ogenomtänkt artikel om spelarnas flykt från Real Zaragoza.
Östholm skriver bland annat om hur ”den rutinerade mittfältaren Peter Luccin” hann fly fältet i sista sekund, liksom ovan nämnde Milito och García. Jag undrar hur många matcher som Robert sett med Zaragoza, då Luccin figurerat på mitten. Jag gissar på en. På sin höjd. Kanske att han såg Zaragoza mot Real Madrid, hade han tur kunde han då skymta fransmannen, som tvivelsutan om än tätt följd av Juanfran var Real Zaragozas absolut sämsta spelare under gångna säsong.
Luccin, en av Zaragozas i särklass mest misslyckade värvningar någonsin.
Luccin, vars prestationer i den vita tröjan inte ens de mer vänligt sinnade fansen lyckades uppfinna finare ord att använda om.
Peter Luccin var en av de första som tränare Marcelino García Toral sade sig vilja sälja av då han tillsattes, liksom han var en av de första att hamna på transferlistan. Jämte Diego Milito och Sergio García de la Fuente.
Morgonen efter att degraderingen var ett plågsamt faktum sade klubbens ägare Agapito Iglesias såhär:
Vi kommer att sälja Milito och García för att ha råd att fortsätta satsa.
Deras ”flykt” i ”sista minuten” var sedan länge bestämd, den var något man räknade med, något man förutsatte.
Märkligare än att Diego Milito, som är en stor människa, återvände till Genoa finner jag det faktum att någon överhuvudtaget köpte Luccin (numera Racing Santander) och Juanfran (numera AEK Athen). Spelarnas agenter måste ha väloljade munläder, minst sagt.
I Aftonbladets artikel talas om den stora flykten. Det här är något dåligt, tycker Robert Östholm, vars kunskaper om Zaragoza överträffas av min treåriga son, som åtminstone kan hela hymnen på spanska, dessutom namnen på de flesta spelarna och hyllningssången till Alberto Zapater.
Men Robert Östholm har inte följt Zaragoza under förra säsongen. I så fall skulle han inse att en försäljning av de tilltänkt mer ”framträdande” [på gott eller ont, med facit i hand: välj själva!] spelarna är nödvändig för att överhuvudtaget möjliggöra det avancemang man räknar med.
Pablo Aimar, ”storstjärnan som gick till portugisiska storklubben Benfica” var en av de första att gå ut med en önskan om att stanna få kvar i klubben, (jämte landsmannen och tillika storstjärnan Ayala, som inte passar Aftonbladets syften och därför inte nämns alls) en önskan som styrelsen dock avslog och det med rätta. Aimar har aldrig lyckats ta plats i Zaragoza. Liksom i Valencia blev han aldrig det han hade kunnat bli i klubben, förhoppningsvis går det bättre för honom i Portugal.
Det enda logiska alternativet är nämligen detta. Man måste bygga om truppen, delvis tillsammans med de verkliga stöttpelarna, delvis med ett helt nytt material. Efter en kollaps likt den laget led under våren är nya krafter det enda som kan jaga bort de spöken som ännu dröjer sig kvar. Då går det inte att bara sälja en spelare och byta ut honom mot en annan. Det krävs ganska mycket mer än så, om jag som är helt outbildad vet det borde Östholm också veta det. Hade Zaragoza satsat allt för att behålla Milito, García, Aimar och den rutinerade mittfältaren Peter Luccin, hade Zaragoza vägrat att sälja dem, vilket de mycket väl kunnat då deras kontrakt sträckte sig över ytterligare fyra år, så hade spelet gått i samma stil som det gjorde under den gångna säsongen. Vandrat vidare i samma avsaknad av anda.
Förändring, det absolut enda alternativet.
Nu ser allting ljusare ut. Vi har en ung, lovande och driven tränare, som lämnar ett Primera-lag (Racing) och Europaspel för att komma till Zaragoza. Marcelino såg övergången som ett steg uppåt i karriären.
- Det här är min första storprofilsklubb, sa han.
Visst har försäsongen inte sett alltför lovande ut. Men med förra årets lysande sådan och det som hände sedan som bakgrund bör det tas med ro. Dessutom. Stora delar av den gamla truppen var med under sommaren. Bevisligen hade det aldrig fungerat.
Ricardo Oliveira var en av få som levde upp till förväntningarna på honom under förra säsongen. En av de stora stjärnor som Robert Östholm glömde i sin text. Ricardo Oliveira (och det missade Aftonblaskan i sin upptaktsbilaga) var tredje bästa målskytt i Spanien under förra året. Tredje bästa målskytt i en klubb som degraderas.
Och denne eminente stjärna valde att stanna i Zaragoza, han kunde ha gått till Sevilla, han kunde ha gått till Atlético och Villarreal, men han gick inte. Han skrev in sina barn i skolan och skrev på ett kontrakt för ytterligare fem år i klubben.
Från Valencia kom sedermera Javier Arizmendi. Visserligen gjorde han ingen strålande säsong hos Los Che nu senast, jag tycker dock inte att man kan klandra honom alltför hårt, sett till vilka mer allmänna förhållanden som just då rådde i Turias huvudstads huvudlag.
Och kanske viktigast ändå, vi hann med att inhandla en ny målvakt innan transferfönstret stängdes. Toni Doblas kommer närmast från Betis och säger sig vara lyckligt som hamnar i Zaragoza. Ett tag under transfernattens sista timmar infann sig en vag förnimmelse av obehag då jag befarade att målvaktsjakten lagts åt sidan. Nu slipper vi förhoppningsvis Lopez Vallejo mellan stolparna, blir Doblas skadad så finns Zaparain. Från Betis har vi även fått Caffa.
Dessutom fick Marcelino sin drömvärvnings namnteckning innan natten var till ände. Jorge Lopez lämnar Racing (och Uefa-cupspel) och följer sin gamle tränare ner i Segunda. Marcelino vet vad han gör. Han har en plan för den här klubben, och han är inte van vid misslyckanden.
Undertecknad hade önskat få behålla Óscar, OlympiakÓscar, energiinjektionen som förtjänat en mer påtaglig roll i klubben än vad han fick, trots det så stod han över all klagan, och kämpade hårt närhelst han gav möjlighet. Det är synd på honom. Óscar är en svidande förlust.
Men.
Tvärt emot de pessimistiska tongångarna i forum [och i Aftonbladet] så ser det här vid en djupare granskning mer ljust ut än vad det gjort på mycket länge, som de första sprickorna strålar som solen skickar genom natten. Vi har fått en möjlighet att börja om, och den tar vi tillvara på. Vi har kvar våra store, störste Alberto Zapater, Zaragozas hjärta och själ, och vi har kvar Gabi, Oliveira, Ayala. Det finns en tanke bakom det hela, och ett tydligt mål. Nu då de sista riktlinjerna dragits upp så är det bara att sträva där mot.
I tacksamhet över chansen till omstart.
Den får nämligen inte alla.
