Hur kan den resa sig som fortfarande faller?
Som Zaragoza rasar neråt i tabellen fortsätter man att konstatera att vi är ett uselt bortalag. Det här har nu kommit att representera fotbollen för oss. Det handlar inte om gruppen, det handlar inte om att göra mål – det handlar om att förlora borta.
Jag vet inte hur många som är bekanta med den tecknade seriehjälten GI Joe, jag förmodar att programmet uppkom på 80-talet och jag har ingen aning om ifall det fortfarande görs eller visas någonstans. Fram tills förra onsdagen var Joe mig helt okänd, och trots att jag idag känner till att han om inte annat har existerat så kan jag inte påstå att jag vet någonting om honom. Utöver detta.
Eftersom det här är en amerikansk serie så vill den mer än gärna uppfostra oss. Mer eller mindre direkt matas tittaren med moralkakor, och varje avsnitt slutar med Joe konstaterar: Now you know, and knowing is half the battle.
Att veta är halva fighten, är det så?
Är det därför vi bara vinner hemma, för att vi vet att vi inte kan vinna utanför La Romareda? Är det därför som vi bara vinner hälften av matcherna som vi spelar?
Stick i stäv med GI Joe och vetenskapen så tror jag inte att det alltid är så hälsosamt att veta precis allt; att veta kan så lätt bli en fixering, något som man hakar upp sig vid och som sedan hämmar en. För att man vet och för att vetskapen utesluter spekulationer, lobotomerar fantasin.
Här handlar det om att skilja på vad som är vetande, vad som är kunnande och vad som är att vara medveten om.
Att vara medveten om att man gjorde en skral insats, att man underpresterade och att man gick bort sig i vissa situationer är inte det samma som att veta om att man suger, även om skillnaden är distinkt och även om vi sällan lyssnar tillräckligt noga och därför håller begreppen för något homogent.
Att vara medveten om att man kan bättre.
Det handlar inte om att leva i någon form av diffus förnekelse; verkligheten tillåter inte sådant för ett lag som Zaragoza och gott nog är det. Det handlar inte om att knipa ihop ögonen tills all världens färger exploderar inför en och blodet som rusar runt gör en döv, det är inte alls det.
För att alls kunna överkomma ett problem krävs naturligtvis medvetenhet därom, detta börjar med erkännande av det faktiska predikamentet.
Och det är sedan det gäller att vara klok nog att inte förvandla insikter –som kan vara aldrig så tillfälliga – till mer permanenta faktum. Att inte låta sig slås omkull, att resa sig över sig själv.
Det är bara möjligt så länge nederlag inte accepteras som givna omständigheter, och så länge viljan att förändra är den drivande.
Det är den inte i Zaragoza.
Där är det snacket om vilket uselt bortalag vi är som kommit att bli lag, som bildat skola och som följer med landet runt.
Genom att låta allt prat om det omöjliga i att vinna utanför La Romareda bli till ett faktum har vi accepterat situationen så till vida att vi erkänner den som något som är. Zaragoza är dåliga borta, det är inte öppet för diskussion, det är så, bara
Att inse vad som pågår är en sak, att acceptera det som fasta och oföränderliga realiteter en helt annan.
Utöver några skönt självsäkra uttalanden från Jorge Lopez (men i imperfekt ack så felaktiga) där han yttrar sig om lagets överlägsenhet (ja, det blir lite komiskt) och om att den här helgen vinner vi borta är det ingen som vill kommentera det som pågår.
Jorge blundar, visst gör han det. Men inte så hårt så att han bländas av färgspelet på ögonlocken, bara tillräckligt för att vara den för tillfället enda fungerande spelaren i Real Zaragoza.
Utan Jorge Lopez kan Zaragoza inte spela fotboll (Messi, han i Barcelona, han är lite deras Jorge på det sättet). Han är den enda som fortfarande tror, och som vägrar låta sig styras av de stigande oddsen eller av statistiken.
För varje match är en ny sådan. Den ska inte tvingas vara beroende av vad som hände förrförra omgången eller den dessförinnan bara för att vi är så villiga att låsa blicken i backspegeln.
Varje match är ett nytt andetag.
Så varför agerar inte styrelsen? Varför har Agapito och Bandrés inte gjort någonting alls, såhär långt?
Inför Silly Season skulle vi förstärka truppen, det lovades redan i höstas. Deras idé av en förbättring: att sälja Oliveira, att köpa tillbaka Ponzio; inget ont om argentinaren, det är bara svårt att få klarhet kring vilken funktion han är ämnad att fylla, och hur hans ankomst kan väga upp för Olis försvinnande.
Jag förstår att det vore kostsamt att avskeda Marcelino. Men är det inte värre att bli ett mittenlag i Segunda, då ambitionerna så tydligt uttalat från början var så mycket högre än så?
Marcelino är ingen dålig tränare. Han lyckades bra med Recreativo, han lyckades bra med Racing Santander.
Men han har inte lyckats i Zaragoza, han är ingen bra tränare för oss.
Med sina konstanta rotationer av truppen, med sina positionsexperiment, har han lyckats bygga upp en osäkerhet och ett tvivel som blott alltför enkelt äts upp av det faktum man gjort av bortaförlusterna.
Det Zaragoza vi ser idag är inte ett lag, inte ett kollektiv. Vi är inte ens på väg åt det hållet.
Och det här tolererar han, vad är det för man?
Att han kallats demontränare känns mest som ovanligt misslyckad ironi i detta fall; han har varken tränat eller tämjt några demoner i Aragon, han har låtit dem flytta in i omklädningsrummet.
Och det här är mannen som är tillsatt och avlönad för att kunna vända på situationer, för att kunna bryta cirklar och måla över mönster. Han har fått mer än ett halvår på sig och han har på något mirakulöst vis klarat sig, förmodligen som Zaragoza de senaste tretton veckorna legat på uppflyttningsplats.
Sedan började lagen bakom oss trycka på, inför helgens bortamöte mot Murcia (Paprikamännen; MEJIA!) befinner vi oss på femte plats. Vi har 40 poäng, 3 poäng upp till Rayo Vallecano som för närvarande ligger trea och som vi möter borta i den allra sista omgången som så väl kan komma att bli avgörande. Det börjar lukta deja vu, börjar stinka Mallorca om det hela.
1. Xerez 49
2. Tenerife 44
3. Rayo Vallecano 43
4. Hércules 42
5. Zaragoza 40
6. Castellón 40
7. Salamanca 38
Zaragoza är Liga Adelantes sjunde sämsta bortalag, skriver El Periodico de Aragon idag. Helt uppriktigt; jag trodde att det var värre än så.
Det återstår 17 matcher.
Varav åtta spelas hemma för oss.
Åtta.
Som det ser ut för närvarande, med denna tränare och med den mentalitet som kommit att få prägla truppen (Jorge Lopez exkluderad) så skulle detta kunna vara spiken i kistan. Hur desperat det än kan verka att sparka tränare – jag är ingen förespråkare av metoden generellt – så är det vad som måste hända här. Det behövs nytt blod i Real Zaragoza, laget behöver ledas av någon som bygger väderkvarnar och inte vindskydd; Marcelino är inte den mannen för oss. Låt honom hamra bäst han vill på ovan nämnda spik, låt bara kistan han slår fast locket på och sedan begraver vara antingen tom eller full av gamla demoner.
Den passar inte för oss, den är för trång, för ful, för okonstnärligt utformad.
Vi behöver en modigare man som leder oss genom detta och tillbaka; ännu är det inte omöjligt - broarna glöder bara, de brinner inte.
