Den osannolika rättvisan
Det såg länge ut att bli en favorit i repris; Zaragoza som efter tidigt ledningsmål ger upp och tappar poäng. Tills vår främste klev fram för andra gången.
Zaragoza öppnade starkt och lät i princip inte Xerezspelarna komma nära bollen de första femton minuterna. Det gick undan, det var piggt och initiativrikt, tekniskt. Som fotboll är när den är som bäst, så spelade Real Zaragoza kvällens första kvart. Chanserna kom, det var bara målen som inte blev till; och mannen bakom det mesta hette liksom de senaste veckorna Juan Pablo Caffa.
Kvällen till ära valde Marcelino att ge Toni Doblas fortsatt förtroende efter att han höll nollan i sin Segundadebut mot Sevilla Atletico förra helgen. Det skulle visa sig vara ett korrekt beslut. Toni D kändes självklar mellan stolparna och på det mål som ofrånkomligt (till följd av tidigt ledning) släpptes in var han chanslös, det hade vem som helst varit. Lopez Vallejo brukar vara fumligare än den Doblas vi såg under kvällen och hade kanske rusat ut ett par gånger för mycket.
Det var också tämligen befriande att för en gångs skull se Fransisco Pavon bilda mittlås tillsammans med Ayala istället för Pulido. Ska defensiven analyseras får vi lov att konstatera att den enda egentliga bristen var Zapater, som var på tok för långsam för den pigge Rios.
Med Zaragozaögon betraktat var första halvlek en vacker tillställning; ledningsmålet kom i den tjugosjunde matchminuten, och det var geniet Jorge Lopez som gjorde det då han förvaltade returen Chema släppte på bästa möjliga sätt.
Jorge, som stod i linje med Chema, kunde nonchalant –han fick det att se enkelt ut – klacka in bollen över linjen och Chemas protester var så förtvivlat frustrerade att han tilldelades en varning för dem.
Men då andra halvlek tog sin början var Zaragoza som förbytt. Det lag som backade hem från avspark, som tappade boll och förlorade all kontroll var bara till utseendet likt det som briljerat och spelat vackerspel kvarten tidigare.
Glädjen hade slappnat av, satt sig på bänken och andats ut, och värdarna för kvällen, serieledande Xerez, tog över det hela.
I den femtiofjärde minuten kom den oundvikliga kvitteringen genom Pedro Rios.
Bara minuter senare visades Ponzio ut efter att ha ådragit sig sitt andra gula kort sedan han på ett onödigt sätt vräkt omkull den Mario som de Xerezvänliga kommentatorerna refererar till som Super Mario.
Plötsligt såg det ut som om hemmalaget skulle ta över helt och fullt. Zaragoza lyckades inte alls få kontroll på sitt spel, det var desperat, det var långa bollar över hela planen som slutade antingen hos motståndaren eller över linjen.
Att frustrationen ökade blev inte bara synligt, det blev påtagligt.
Och så bytte Marcelino ut Ewerthon mot Ander och förvirringen blev total. Nog för att Ewerthon gjort en blekare match än på förmodligen hela säsongen – att han är sliten är inte svårt att förstå så sanslös form han hållit så länge – men Ander saknar allt i rutin och nerver som alls kan rättfärdiga ett sådant byte.
Mycket riktigt var inhoppet av det misslyckade slaget. Då den unge Herrera inte slarvade bort passningar gick han bort sig, hans nervositet var lika synbar som kännbar och det från ett annat land.
Som det såg ut där och då hade Marcelino gjort dåligt till sämre.
Sedan tog han ut Caffa, och in kom Generelo. Jag ska erkänna att jag svor över detta. Caffa, som varit så lysande i första halvlek, och som visat vilja i andra, fick gå ut för att lämna plats för den oberäknelige David Generelo, det kändes mer som ett byte för bytets skull än någonting som skulle föreställa genomtänkt.
Men jag hade fel.
Idag hade Generelo en bra dag.
Han kom in med lite av en glädjen som i halvtid satt sig att vila på bänken, hans intåg på planen blev en absurd frisk fläkt.
På något outgrundligt vis så förändrades Zaragoza då Generelo kom in, återigen började vi pressa på framåt, Arizmendi skapade en del lägen som kunde ha blivit mål om det inte vore för den stabile Chema, vad viktigare var; vi hade återtagit spelet, sparkat bollen från hemmalagets fötter och tagit spelet i besittning. Generelo var ett nytt andetag, som omväxling, som förnöjer.
Och så, med en man mindre och med hopp som först dött och sedan återfötts, klev Jorge Lopez fram för andra gången denna kväll.
Det var inte ett fantastiskt skott, men det blev det.
Jorge som hösten lång varit Zaragozas stolthet, som befunnit sig på en annan nivå än övriga, att kvällen fick handla om honom -som aldrig söker äran, som hellre passar den vidare - känns så rättvist i allt detta.
Glädjen var total därefter. Åtta minuter återstod av matchen, Marcelino rusade upp och hoppade fram och tillbaka längs med avbytarbänken med Ewerthon bakom sig. Det var ren och skär lycka, det var scener av hänförelse som skulle tvinga fram åtminstone en antydan till ett leende hos den bittrast tänkbara människa om denne bara sett det.
Då han dansat färdigt med Segundas Pichichi beslöt Marcelino sig för att bevaka ledningen de knappa fem minuter som var kvar att spela, och lät kvällens kung gå ut samtidigt som Pulido kom in. Det här kan anses vara ett klassiskt defensivt byte; in med en back och ut med något anfallskraftigt; men då känner man inte sin Pulido.
Pulido är alltid en egen sorts risk.
Jag personligen tycker att det var ett mycket modigt dra att byta in honom i det läget, med tanke på vad han brukar orsaka då han rör sig på en fotbollsplan.
Men det gick bra den här kvällen.
En speciell eloge till Gabi, som kvällen lång fick utstå kapningar och gliringar i hopp om att från Xerez sida lyckas provocera fram ytterligare ett gult kort. Gabi bet ihop, log då han kunde, reste sig upp gång efter annan och borstade gräset från tröjan.
Gabi var större än sina antagonister, han visade det tydligt och det hedrar honom.
Då domaren blåst av matchen och Zaragozaspelarna firade segern låg han kvar på gräset. Jag såg aldrig om han reste sig för man bröt sändningen innan, som det såg ut hade han svårt att andas och sjukvårdspersonal fanns kring honom.
Förhoppningsvis är det ingen fara.
Xerez: Chema; Francis, Moreno, Aythami, Mendoza; Silva, Abel, Pedro Ríos (Carlos Calvo, m.84), Antoñito (Calle, m.77); Mario Bermejo och Momo (Brian Sarmiento, m.63).
Real Zaragoza: Toni Doblas; Zapater, Ayala, Pavón, Pignol; Jorge López (Pulido, m.86), Ponzio, Gabi, Caffa (Generelo, m.72); Ewerthon (Ander, m.65) och Arizmendi.
Mål: 0-1, M.27: Jorge López. 1-1, M.54: Pedro Ríos. 1-2, M.83: Jorge López.
Domare: Estrada Fernández
Varningar, Xerez: Mario Bermejo, Chema, Silva, Francis, Pedro Ríos och Moreno
Varningar: Zaragoza: Pignol, Toni Doblas, Ponzio, Gabi
Utvisning, Zaragoza; Ponzio efter två gula
Vi avslutar lördagen på uppflyttningsplats och hejar på Alaves för allt vi är värda imorgon, då de tar emot Hercules.
Källa: Radio Aragon, Justintv.Es, Marca.com
Aupa Zaragoza!
