Ander och Marcelino
Trots förtvivlan under säsongens gång har Zaragoza genomgått en förändring, till det bättre.
Det finns mycket jag tycker att Marcelino Garcia Toral kunde gjort bättre under säsongen. Liksom det finns en himla massa han hade kunnat göra sämre. Inför mötet med Celta Vigo på lördag ligger vi på tredje plats, vi har inte förlorat sedan den 21 februari, vi har lärt oss att hämta upp ett nederlag.
Naturligtvis ska Marcelino krediteras för en stor del av det här. Efter gårdagens bittra utspel i bloggen [denna text var tänkt att hamna där, men fick eget liv vart efter] är det dags för försoning.
Jag pratade med en klok vän om det hela. Förvisso delar vi uppfattning i frågan, men klok kan man vara ändå.
Han sa: Jag tycker att Marcelino har gjort en hel del konstiga saker under säsongen, men nu den sista tiden finns det väl inte så mycket att klaga på egentligen?
Jag sa: Fast jag gillar inte hans inställning, att han är beredd att ge upp så lätt, att han pratar om att lämna Zaragoza.
(Fast i en ny intervju, publicerad idag och reciterad här nedan, förnekar Marcelino att han planerat att lämna klubben, något han sa i en radiointervju med Marca förra veckan.)
Varpå han sa: Nej, det är lite vekt. Men å andra sidan har han vågat satsa på Ander Herrera, vågat använda honom före Ewerthon till exempel, trots att han kommit tillbaka från skada.
Vilket stämmer. Och med förtroendet har Ander växt något enormt.
För tidningen AS berättar han: Jag är väldigt nöjd med mina prestationer i de två senaste matcherna, speciellt i derbyt mot Huesca – det är den bästa match jag gjort. Mycket av det beror på det fina understöd jag får av Gabi, men grundar sig också på det förtroende jag fått av tränaren. Jag känner mig trygg eftersom han litar på mig.
Förra veckan sade Marcelino i en intervju till samma tidning att derbyt i Huesca var den svåraste av resterande matcher, på den punkten får han medhåll av Herrerita.
- Nu har vi lagt den på förhand svåraste matchen av de återstående bakom oss, att vi vann den är ett bestämt steg mot Primera Division. Det betyder inte att de andra mötena inte kommer att bli svåra. Första halvlek hade vi svårt att få igång ett flyt i spelet, spelar vi så i fortsättningen kommer allt bli komplicerat, men vi ryckte upp oss rejält i andra och det gav utdelning. Det är så vi ska spela.
Målet han gjorde då?
- Det dedikerade jag till de tillresta supportrarna. Deras miner när vi vann kommer jag inte att glömma om jag så lever i hundra år. Det stöd vi fått, även på bortaplan, det är värt allt för oss.
Också Marcelino ges en del utrymme i AS. Han berättar bland annat att det första han gör varje måndag är att kolla hur det gått för Sporting Gijon (som är och ”alltid kommer att vara” klubben i hans hjärta), Recreativo de Huelva som han förde upp ur Segunda 2006 och Racing Santander med vilka han gjorde en sensationell säsong här om året.
- Sen tänker jag att nu tränar jag Real Zaragoza. Ett storslaget lag som sett till historia och magnitud aldrig ska vara i Segunda, men som hamnat här och som ska tillbaka. Sådan är fotbollen.
Han berättar att han då han tillträdde möttes av en sargad församling, en hop utan hopp.
- Degraderingen var ett trauma för spelarna, de såg det aldrig hända ens när de befann sig mitt uppe i det. Gruppen var frustrerad, stämningen långt ifrån idealisk. På de första tre matcherna lyckades vi bara ta två poäng av nio, och det toppades med att vi slogs ur Copa del Rey i september. Betraktat i backspegeln är det oansvarigt av så väl mig som spelarna, vi lyckades inte uppbåda den koncentration som är nödvändig och att resultaten uteblev är en naturlig följd.
Men vi har vänt på det där nu. Genom alla de konflikter som uppstod i början av säsongen har vi hittat ett sätt att arbeta tillsammans på som passar oss och kanske var det lika väl att vi inledde på det viset så att vi kan avsluta på topp. Vi är oerhört starka nu. Visst har vi en smal trupp, men den utgörs enbart av smarta, orädda och målinriktade killar. De har vad som krävs och mer därtill.
Apropå smal trupp berättar Marcelino om de svårigheter organisationen ställdes inför med den nedskurna Segundabudgeten då man efter Silly Season i januari stod utan ersättare till Oliveira. I Primera fanns 70 miljoner Euro avsatta för värvningar, nu var dessa nerbantade sisådär 30 och kvar stod man ganska villrådiga med resterna av de 40 miljoner som fanns att tillgå efter spelarköpen i somras. (Hur mycket pengar det rörde sig om säger han sig inte känna till.)
- Vi pratade med en hel del spelare, men de flesta av dem kunde inte tänka sig att spela i Segunda, inte ens med ett historiskt lag av Zaragozas kaliber, många bad oss återkomma när vi var tillbaka i Primera, jag kan inte med ord beskriva vad jag känner inför dem. Det slutade med att vi fick Ponzio tillbaka. Jag kräver inte en trupp med 30, 35 man, men jag vill kunna ha två spelare tillgängliga på varje position. Vi nådde inte riktigt dit, men det har istället banat väg för klubbens unga talanger. Vi använder oss mycket av B-lagsspelarna och juniorer på träning och de som gör bra ifrån sig blir vid behov uttagna till A-lagsmatcherna. Jag tror det är viktigt att skapa en stomme av spelare vars kärlek till laget är äkta. Se bara på Barcelona, med Valdes, Puyol, Xavi och Iniesta. Nu har Ander Herrera lyckats bevisa sig i truppen, en kille som förvisso är född i Bilbao, men som är uppvuxen i Zaragoza och som är zaragocista i hjärtat. Det är på sådana killar vi ska satsa.
Jag tänker på de egna talanger vi har, på vilken stomme de skulle kunna komma att utgöra. Goni, som förvisso är skadad nu. Zapater, vår kapten, Zaragozas själ. Ander. Generelo, som kanske inte är lika skicklig som de tidigare nämnda, men som är och som varit klubben trogen.
Får vi sedan tillbaka Angel Lafita och Cani i sommar så har vi ytterligare två hjärtan att pumpa runt blodet det nya med. Genuinitet att falla tillbaka på och att stötta sig mot, och som låter framtida nytillskott komma in i ett lag i harmoni.
Finns det en sann grund i botten så kan man chansa lite mer utan att allt rasar ihop som under köpesäsongen 07/08.
Och för att återknyta till det vi skrivit om domarna de senaste dagarna:
- Jag vill egentligen inte gå in på det här ämnet, för det kommer att diskuteras på så många håll ändå. Men eftersom du nämner mina protester mot señor Miranda Torres (domaren i mötet med Tenerife) så ska jag erkänna att de grundar sig på ren och skär vrede. Han dömde bort ett giltigt mål som hade gett oss tre poäng, och eftersom vi där med fått legitima mål bortdömda mot Hércules, Rayo Vallecano och Tenerife kan jag inte låta bli att undra. Jag tänker inte fördjupa mig i ämnet men visst skadar det laget, därför är det min skyldighet att protestera, säger Marcelino. Det är mycket som står på spel nu.
Ja visst är det så.
Men jag tänker tro på Marcelino för en stund. För att det kommer att vara lättare än att tvivla. Och för att han –om vi tittar på hur laget trots allt genomgått både kris och förändring – faktiskt har lyckats åstadkomma något.
Förändringen syns sällan då den pågår, men nuet vi lever i är resultatet av den, beviset på att den ägt –och fortfarande äger – rum.
Vi är på god väg.
Källa: AS.com
Aupa Zaragoza!
