Inför: Real Zaragoza - Cordoba
Och nu håller vi andan.
Nästan hela säsongen ligger bakom oss nu och dagen för ödesmötet, det som vi väntat på, är plötsligt imorgon. Det känns längre fram i tiden ännu, på något sätt har det här året försvunnit så fort, trots att det stundom känts som att det stått helt stilla. Jag kan inte sammanfatta mina känslor alls, ena sekunden är allting kristallklart, nästa sekund fattas det någonting och jag frågar mig om vi verkligen är framme, redan och varför.
Fast visst är vi det.
Tiden har exploderat mellan andetagen, och sedan helt plötsligt, nu.
Vi kan avgöra mot Cordoba imorgon, kommer att göra det.
Det är det här vi gått och längtat efter, berett oss på, varför känner jag mig ändå överraskad av dagens uppdykande?
Gästande Cordoba kommer med en övertygande seger i bagaget, 4-1 slutade förra helgens möte mot Las Palmas, och därmed säkrade de sitt Segundakontrakt. Man har tidvis legat kärvt till, men nu återstår enkom äran att spela för.
Vi ska inte tala illa om äran, men ingen kan komma dragandes med den som exempel på extrem motivationskur.
Nu har man från Cordobas läger gått ut i media och sagt att man minsann tänker bjuda Zaragoza på bästa tänkbara motstånd. Och gott nog. Mandía låter sig ändå inte övertygas, men visst låter det trevligt.
Vi spelar bättre mot spelande lag, så jag hoppas att Cordoba bjuder på ett motstånd äran värdigt.
Cordobas tränare, Juan Luna Eslava säger till Marca:
-Jag är medveten om att inte bara klubben Real Zaragoza, utan hela staden Zaragoza förväntar sig att fira imorgon. Men så lätt kommer det inte att bli för dem. Vi kommer vilja avsluta säsongen på bästa möjliga vis. Det är stort för oss att för andra gången under det här året ställas mot ett lag som detta, och vi vet att stämningen kommer att vara fantastisk, vi ska göra en bra match. Zaragoza spelar bra just nu och det gör vi också. Imorgon finns dock risken att de är övertända, de kan tappa mycket på att gå stenhårt framåt. Vi kommer att göra allt vi kan för att hålla nollan, det är alltid stort att vinna över ett lag som Real Zaragoza, det är en motivation i sig.
Ja, och så äran då.
Inför mötet på La Romareda saknar gästerna trots allt ett antal spelare från förra matchen; Raul Navas är avstängd, liksom Pierini. José Vega och Pepe Diaz är skadade och Mario och Pablo Ruiz får lämna plats för något som kallas nya idéer. (Jag undrar vad Mandía tycker om det?)
För Zaragozas del är det i stort sett samma dilemman som alltid som gäller. Formationen? 4-2-3-1 före 4-4-2? (Ja!) Ewerthon som anfallare eller som vänsterytter, och i så fall, Caffa på bänk? Marcelino har deklarerat att han inte ämnar förändra någonting sedan segern mot Salamanca förra helgen; Zaragoza spelade attraktivt, intelligent, behärskat – varför ändra på ett vinnande koncept?
För de senaste veckorna får vi ändå lov att kalla relativt bekymmerslösa.
Liksom Juan Luna Eslava är jag dock aningen orolig över ett eventuellt övertaggat hemmalag som vill briljera inför supportrarna; räkna med att La Romareda är knökfull. Nu har såväl Ewerthon som Zapater och Ayala gått ut och pratat om lugn, sans och reson inför matchen imorgon, det har betonats gång efter annan att nej, vi vet att vi inte är klara, men vi ska kämpa för allt som vi är och med allt som vi har.
Vi får be till högre makter om att nerverna håller, och att vi inte nedfaller i övermod.
Skadade är liksom tidigare Diogo (ja, hör och häpna), Raul Goni och Braulio, ny på listan den här veckan är Pulido. Jag tycker lite synd om honom. Som han hånats under säsongen hade det varit en skön näsknäpp om han fått vara med, och om han fått göra något storartat, typ en bra brytning, en avgörande rensning eller en lyckad passning.
Ny i truppen för morgondagen är vår unge talang Kevin Lacruz, som spelat U-19-landskamper för Spanien tidigare under våren och som har nobbat Real Madrid. Klok yngling.
Annars talas det en del om att fira ett avancemang eller att inte göra det. Jag visste inte att det här var ett problem, jag höll det för självklart, går man upp från Segunda ska det firas som en CL-vinst, degraderingen i sig är straff nog, man ska inte postumt fortsätta späkas för en misslyckad säsong; vad hände med att leva i nuet?
- Naturligtvis kommer vi att fira om vi går upp, säger Marcelino. Allt annat vore absurt. Jag vet att det förekommer diskussioner, men jag är inte intresserad av att lyssna på någon som förstår så lite. Ett avancemang är en stor glädje, det kommer av en massa slit, det ska inte gå obemärkt förbi. Framgång ska alltid firas, det är nödvändigt i den här världen.
Marcelino säger att det enda som oroar honom är avsluten. Sett till de senaste matcherna hade vi kunnat sluta med betydligt högre vinnarsiffror, även om tre mål är mer än godkänt. Däremot bränner vi en hel del chanser, och risken finns att vi är så pass övertända imorgon att skotten blir än mer obskyra.
- Men jag vet att de kommer ge järnet, säger han.
Och ja. Visst kommer spelarna att ge allt imorgon, därom råder inga tvivel.
På gott eller på ont.
It is the deep breath before the plum.
Preliminära startelvor:
Zaragoza:
Doblas; Zapater, Ayala, Pavón, Paredes; Jorge López, Gabi, Ponzio, Ander; Ewerthon och så Arizmendi.
Truppen i helhet:
López Vallejo, Toni D., Diogo, Paredes, Ayala, Chus Herrero, Jorge López, Ewerthon, Braulio, Songo'o, Gabi, Pavón, Caffa, Arizmendi, Generelo, Zapater, Pulido, Ponzio, Pignol, Goni, Ander och Kevin Lacruz.
Cordoba:
Fernando López; Ceballos, Gaspar, Aurelio, Javi Casas; Endika, Katxorro, Oberman, Arteaga; Asen och Natalio
Domare: Hernández Hernández (Inget bra namn det, från Las Palmas kommer han.)
Avspark: Klockan 18:30 den 13 juni på (fullsatta) La Romareda. (Hércules möter Albacete samtidigt.)
Källor: Periodico de Aragon, Marca.com, RealZaragoza.com
Aupa Zaragoza!