Historiskt uselt
Marcelino fortsätter att skada Real Zaragoza. Och att se det fortgå smärtar så förbannat, genom själ, hjärta och hjärna, genom ben och genom märg.
Historia är historia, och som sådan ska den respekteras och bevaras. Gårdagens sena nederlag på Camp Nou registreras som Zaragozas sämsta någonsin på denna arena.
6-1.
Det finns inte många som med trovärdigheten i behåll kan förneka att Barcelona är världens kanske för tillfället skickligaste lag. (Jag vägrar säga bästa - El Real Zaragoza siempre sera el mejor equipo del mundo para mi.) En offensiv maskin med förmåga att bleka färger och skrubba bort motviation.
Om man låter den.
Det var faktiskt Juan Pablo Carrizo som sa det innan matchen. Man ska respektera sin motståndare, men man ska inte låta sig imponeras.
Marcelino borde kanska lyssna på honom? Inte spela honom, men lyssna?
För innan matchen, då han sa att Barcelona var ljusår bättre än motståndet (det var så som han refererade till oss, de 'sina' - motståndet) och att han inte såg hur Zaragoza -läs motståndet- skulle kunna rå på ett revanschhungrande hemmalag vek han ihop sig själv och stoppades undan.
För det var ju det som han skulle fixa. Eller försöka styra upp; det är ju det han får så mycket pengar för att göra.
Istället ledde han oss vidare in på den smärtsamma vägen - och vart bar den fram, till mer än ett historiskt dåligt resultat?
Att krympa ihop är aldrig en ursäkt, hur monumental eller övermäktig motståndaren än kan tyckas, aldrig. Speciellt inte då.
Den fjortonde november.
1965.
Det var då som Zaragoza senast vann på Camp Nou i ligasammanhang. Datumet kvarstår fyrtiofyra år senare.
När Barcelona får stå för 76% av bollinnehavet gäller det att försvara sig smart, det blir ingen vacker fotboll på de viset men skönhet är inte det enda.
Ful får man vara men inte dum.
Zaragoza - med en av Spaniens sämsta backlinjer - försvarade sig inte ens.
Vår största förlust mot Barcelona i ligan någonsin var på Les Corts säsongen 1952-53. Då förlorade vi med 8-0.
Det kunde vi lika gärna ha gjort igår också, ska vi kalla det faktum att vi inte gjorde det för turens barmhärtighet, och i så fall, ska vi inte skämmas lite över att vända oss ditåt? Visst behöver man lite medgång då och då, men att bero på den istället för på yrkesskicklighet?
Marcelino säger efter nederlaget:
- Jag tror vi gjorde en rätt dålig match.
Tror, hombre?
Du "tror" det?
Tro gör man i kyrkan, om man är lagd åt det hållet eller är i desperat behov av tröst.
- Jag såg en positiv förändring på planen, fortsätter han. I hemmalaget, de var mycket framgångsrika, intensiva.
Kritiken mot honom i Aragonisk press vet inga gränser efter hans nonchalanta uttalanden. Inte bara visar han ännu en gång hur lite han bryr sig om stolta, vackra Zaragoza och att han är helt olämplig som tränare för klubben, utan han behåller också sin insmickrande attityd, sitt påklistrade leende, jag vill minnas att jag tyckte att han var vacker ett tag, på avstånd.
Han "tror" att Zaragoza spelade dåligt, han bryr sig inte nämnvärt, i alla fall inte tillräckligt för att veta - han fokuserar hellre på de andra, på Barcelona.
- De gjorde tre mål på fasta situationer.
Bravo Marcelino, mycket insiktsfullt.
- Efter Rubin Kazans seger mot Barcelona sa man att Zaragozas chanser skulle vara bättre men jag höll aldrig med, jag tyckte de var lika dåliga som veckan innan.
Hur försvarar man beslutet att låta honom fortsätta? Genom att understryka att han förra säsongen var Spaniens bäst betalda tränare sedan Schuster fått sparken och därmed konstatera att det vore "dyrt" att abskeda honom?
Frågan man bör ställa istället är om det inte är än mer kostsamt att faktiskt behålla honom, han har som drivande i processen redan orsakat oss vår största förlust - Zapater -och fortsätter på inkörd bana.
Marcelino, tillsammans med Agapito och Bandrés förslösar Zaragozas arv och heder.
Jag vill inte ta ifrån Barcelona någonting. De var mer än värda de tre poängen. Men i beaktande måste man när man tänker på matchen också ha att vi faktiskt ignorerade bollen. Rädda i vårt hörn lät vi hemmalaget kasta sina gyllene hästskor på oss ur alla vinklar.
Keita ska få en eloge av mig, för jag vill inte vara så usel som några av de kommentarer som riktats mot mig personligen efter denna förlust. Allestädes närvarande hela tiden styrde och ställde han på bästa tänkbara sätt, visst lät vi honom, och han tog fasta på det - utmärkt så!
Nederlaget var från början absolut med Marcelinos veka förlorarattityd. Den kan inte kallas relativ på något sätt.
På frågan om hur han lämnade Camp Nou svarade han:
- När jag kom gående.
New Castle vill ha honom, tydligen. Snälla sno er på!
Vi - Real Zaragoza- har typ sju månader på oss att hitta vår identitet igen, vårt driv, vårt hopp och vår stolthet, det gör vi inte genom att låta en ryggradslös man viska dubbeltydigt och tvekande i fullt dagslöjus.
Vi förtjänar så mycket mer än så och tiden är dyrbar.
Det finns unga, drivna killar i vårt lag; canteranos - Framtid.
Dem som sagt sig vara beredda att gå i döden för att försvara Zaragoza. Victor Laguardia, Raúl Goni och Ander Herrera.
Så låt dem!
Varför hålla tillbaka det sanna, passionen?
Jag kommer bara på en anledning utöver rädslan - illvilja.
Och det är trots allt vad som genomsyrat klubben de senaste 18 månaderna: feghet, inkompetens, antipati.
För såhär förlorar man inte.
Så här ger man upp.
Den här artikeln tillägnas Diario Equipo, vars sista upplaga någonsin gick i tryck imorse.
Tack för allt.
(Bandera y orgullo, por nuestro Aragón!)
Aupa Zaragoza; siempre
