Situationen enligt Ayala

Zaragozas kapten hoppas på fansen tålamod - och förlåtelse. Själv hoppas jag på attitydsskifte och mod att gå rakryggad genom de många svidande motgångarna.

Jag tycker inte om när människor börjar bli undergivna och ursäktande. Jag tycker om dem som vågar vara besvärliga, som går rakryggade, sådana som Zapater, som var det ända tills den dagen styrelsen högg honom i ryggen och körde honom på porten. Då stod han också och bad om ursäkt.
Förlåt, sa han, för att jag varit så svår att ha med att göra. Och så grät han en massa.Han lämnade Zaragoza med orden "Allt är inte guld som glimmar" och Marcelino dök inte ens upp. Det är flera månader sedan, och jag har fortfarande inte kommit över det.
Det är lätt att fastna där.

I alla fall. I dagens upplaga av El Periodico de Aragón (jag är inte allvarlig när jag kallar dem mina sponsorer, jag gör det lite med glimten i ögat för att jag hänvisar till dem så ofta - så fick vi det utrett med) får mannen som övertog kaptensbindeln när Zapater röjdes undan ge sin syn på den aningen prekära situation klubben befinner sig i.
Efter tio omgångar ligger Zaragoza på trettonde plats i tabellen. Det i sig är förstås inte jätteallvarligt, målet för säsongen är trots allt att klara kontraktet. Men de fel som sänker oss -gång efter annan dessutom- är alltför enkla, de borde inte få förekomma på den här nivån, och det är just detta som väckt den enorma frustrationen bland supportrarna.
Slarvet.
Ignoransen.
Alla löften om förändring och förbättring som bryts varje omgång då Marcelino återigen ställer upp med samma bedrövliga backlinje och samma avsaknad av kontinuitet.

Roberto Fabian Ayala hur som helst, han säger såhär:
- Vi behöver komma ett par placeringar högre upp i tabellen för att tysta kritikerna lite och lugna ner stämningen. Det är sant att vi slarvat bort ett par poäng alldeles i onödan men man ska inte heller förringa de tillfällen då domaren dömt bort egentliga mål för oss, vilket hänt vid flera tillfällen, eller godkänt ogiltiga mål för våra motståndare. Det vore naturligtvis idealiskt om man som spelare kunde bortse från det och köra på men det går inte, sådant skapar en enorm frustration och är det första målet du får emot dig i en match ett ogilitit sådant är det lätt så att det kommer att prgäla hela matchbilden då man från början känner att man har allt emot sig.

Vadå idealiskt Roberto? Nej det vore inte idealiskt om man kunde ha överseende med att bli orättvist behandlad, däremot vore det förstås fantastiskt om man efter att ha sagt vad man tycker om saken sedan också kunde sätta sig över domaren (i det här fallet) och göra så många mål att han var tvungen att godkänna i alla fall några. I snitt får vi ett mål godkänt av tre gjorda, så fire away.
Hur som helst.

- Vi har haft många skador, det ska vi inte förneka, fortsätter Ayala. Och det skulle man kunna använda som förklaring eller förmildrande omständighet, fast det håller inte. Truppen består av fler spelare än elva och eftersom vi alltid kunnat starta varje match med elva man går det inte att skylla ifrån sig. Det ska alltid finnas backup-planer.

Och Marcelinos största misstag sedan han sa att han ville sälja Zapater har - enligt mig - varit att starta med samma bedrövliga backlinje, där Ayala själv är en av de lösa stenarna. Det visar knappast på denna uttalade vilja att förändra.
Nu är Goni tillbaka, han började omedelbart med att vara sitt strålande jag då vi spelade 0-0 och åkte ur cupebn mot Málaga här om veckan. Om ungefär en månad - hur många gånger har vi hört den? - så "ska" Diogo dessutom vara "tillgänglig" igen. Ursäkterna börjar ta slut för Marcelino.

- Jag hoppas att fansen ska ha tålamod med oss, säger Ayala till Periodico. Och att de så småningom kommer att förlåta oss för den smärta jag vet att vi åsamkat dem, framför allt genom att tappa så mycket på hemmaplan.

För plötslgt är Zaragoza inte ens det starka hemmalag vi brukat vara längre. Och det är klart, när de som verkligen älskar La Romareda, som "kan gå i döden för att försvara Zaragoza" inte längre tillåts göra det, utan bänkas eller kastas bort och ersätts av dem som bara ser klubben som ännu ett steg uppåt på karriärstegen, eller som en tillräckligt prestigefylld klubb som betalar bättre än de mindre att avsluta sin karriär i; som i första hand spelar för sig själva och inte för Real Zaragoza.
Jag tycker ändå inte om den urskuldrande attityden, det känns som effektsökeri, som sympatisamlande. Som ännu ett ryggradslöst tygstycke redo att sjunka ihop när någon blåser lite på det, liksom mot Barcelona då den förbannade 25 oktober.
Det är Zaragoza som ska vara lampan och inte den där fladdrande nattfjärilen som kretsar där kring, eller hur man nu brukar säga. Ni vet. The flame, not the moth.

Marcelino, som tillskansade sig en hel del inflytande den dagen han skrev på som tränare, sitter plötsligt inte helt säkert längre. Jag har skrivit en massa texter om honom redan, och om varför jag tycker att han är olämplig att träna Zaragoza utan att för det nödvändigtvis vara en dålig tränare. Rätt man på fel plats. I bästa fall.
Såhär försvarar Ayala: Det är alltid tränaren man skyller på först. Fast det är vi som är ute på gräsmattan och inte han. Det är vi som har ansvaret för det som händer i matchen.

Jajjamen, det stämmer. Men det är Marcelino som bestämmer vem som ska ut på gräsmattan och vem som sitter kvar på bänken, vem som får chansen att påverka och vem som frustrerat får titta på. Fotboll är bara delvis demokratiskt liksom allt annat som styrs av någon som är väl avlönad. Även om alla i en lagsport är delvis ansvariga finns det också någon som är tillsatt för att styra och ställa över dessa, vars jobb det är att bestämma och som bär det yttersta ansvaret. Att förneka honom det är faktiskt inget mindre än att förklara honom inkompetent. Det tycker till och med jag är lite ovärdigt.
Att sparka Victor Fernandez ungefär såhär års säsongen 07/08 hjälpte inte alls, tvärtom. Och Marcelino har - det ska vi inte glömma - fått ordning på Zaragoza tidigare. Han lyckades bryta och omstöpa den usla moralspiral som följde oss i kölvattnet efter degraderingen och för det kommer jag om inte annat så alltid att respektera honom.

Victor Laguardia och Ander Herrera. Stolta Zaragocistas.

Jag kommer att fortsätta hoppas på att Marcelino verkligen satsar på våra signade canteranos. På Goni, på Ander. På Borque, på Álex och Kevin. På Lafita och Victor Laguardia. "Zaragocista i hjärtat. Och ända in i bilen", som min vän Tobias så fint sade om den sistnämnda.
Ett tag till. För det är ju där som möjligheten att återta det vi förlorat finns.
Bara för att man åker på ett tidigt baklängesmål betyder det inte att man inte kan vända på matchen till sin egen fördel.
Fast det är inte ursäkter som krävs för det, utan stolthet och jävlar anamma.