La Batalla de Aragón: Och Marce slet sitt hår

För Zaragoza i allt. Överallt.

Det som började som en halvslumrande, passionslös säsongsavslutning mellan två lag utan något att kämpa för slutade i alla fall som en sprakande VM-final, spelet borträknat.

Svär jag i kyrkan nu? Den som anser sig vara i position att döma må så göra. Men kan fotboll inte vara bra kan den lika gärna vara spektakulär. På gott och på ont. Som den var ikväll. För även om det inte var så mycket till spel att begapa lämnar dessa nästan hundra minuter oss inte bara utan vidare.
Nog för att det som utspelades var fult, men det hände något. Förstår ni? Zaragoza har varit så lealösa så länge, att se spelarna ge igen på Málagas barnsligheter var en injektion av hopp rätt i kroppspulsådern.
Vi kan bli förbannade - och redigt!
Alltså: viljan finns där, och stoltheten utan vilken anledningen att provoceras bara förtvinar och man slutar upp som en annan axelryckare. Jag vet att det går att säga såhär med - låter man sig jagas upp på det där viset så är det ett tecken på låg moral i truppen.
Kan vara - absolut. Men aldrig nödvändigtvis.
Skulle vi börja puckla på varandra, fine I'm there. Men sättet som Zaragozaspelarna stod upp inte bara för klubben och färgerna idag, utan också för varandra var inte mindre än rörande.

Här togs ingen skit.

Att Málaga kan spela riktigt fult, på gränsen till töntigt (jag kan inte kalla det annat) har vi sett förr. Det är efterslängar, det är filmningar, det ett är ett till synes oändligt gnäll och hade de koncentrerat sig på att försöka spela fotboll istället för att försöka demolera den så hade de förmodligen legat högre upp i tabellen. Det är inget dåligt lag.
Zaragoza var heller inte Guds bästa barn back in the days när jag blev hopplöst förälskad i dem, och jag har saknat det där rivet lite grann.
Sedan avancemanget som följde på degraderingen har vi liksom vikt ihop oss i vårt hörn och låtit folk dumpa sitt skräp på oss. Fast inte idag.

Idag stod vi på oss som ett lag även om vi inte spelade som ett - jag tycker det är ett bra tecken. Vi börjar gilla varandra. Flera steg in på rätt stig i stora skogen.

Goni får en smäll över vänster öga av Weligton som visas ut.

Visst går det att moralisera kring Lafitas filmning, men allt jag ser är alla de felaktigt bortdömda (eller för den delen till motståndaren tilldömda) målen som sänkt oss mången gång denna höst och tänker att nog fan fötjänar vi att göra ett inkorrekt mål då. Med.
Ja - det är förmodligen extremt barnsligt av mig. Men ni vet att Jesus inte vände andra kinden till för att få mer stryk utan för att bli slagen på rättvisa villkor va? Det första slaget utdelades på vänster kind - den kinden man slog en slav på at the time - varför han vände upp den högra också för att bli slagen som en jämlike. För den som tror på sånt, alltså.
Matchen led redan i inledningen av brist på disciplin - när Daniel Kristiansson inte pratade om Barcelona (Malaga spelade ju så fult mot dem med och där hade han sin anledning) så tyckte han om att säga att det här minsann var en ren kamp. Och ja - det var det.

Jag tänker inte skriva för att fördöma vare sig Málagas eller Zaragozas agerande. Det lär göras ändå, och den som är intresserad av det ska inte ha problem att hitta nickmaterial. Jag tycker inte vi befinner oss i ett läge där vi kan gråta över att det finns känslor här helt plötsligt. Eller att de är heta.
Allting går runt - vi fick göra ett tillfilmat straffmål och Paredes visades ut efter två filmningar av samma Málagaspelare där Javi blev till våldsverkaren.
Minuten senare klappade Weligton till Goni och fick rött direkt och på övertid sköt Lafita i stolpen medan Gabi missade helt. I båda fallen var det öppet mål.

Tredje mötet lagen emellan och det mest fartfyllda tillika slutade liksom de tidigare oavgjort och någonstans är det om man nu ska väga allt på guldvåg också rättvist. Inte spelmässigt - för spelmässigt var vi snäppet bättre än dem. Men det är så mycket mer som bygger matcher som denna, det är inte bara spelet, det är antispelet också och det är ju knappast tyngdlöst.
Sett till helheten var 1-1 lika med rättvisa.

Vid uppstådda situationer tidigare har knappt någon ryckt ut för att backa upp och lugna en annan. På sin höjd har Gabi och Ayala kommit fram för att säga några ord till domaren medan de andra har gått och hängt med huvudena för sig själva över hela planen, suckat och väntat. Bara låtit det hända så att det kan få ta slut. Därför är det så förbannat befriande att se att det inte gick till så idag.
Ander bröstade upp sig, Ewerthon fanns där, liksom Babic, Ponzio, Abel Aguilar och Lafita - Goni gjorde allt i sin makt för att hålla alla de upprörda känslorna i schack - jag tror vi är på gång nu.
Publiken försökte kasta flaskor på Lopez Vallejo. Det var väl ändå onödigt? Och att spotta på både Ander och Ewerthon utan att åka ut så som äcklet Apoño gjorde? Tjaaa - då kanske det inte är skitsynd om en för att man knuffas omkull i ett obevakat ögonblick sedan trots allt, även om Ewer fröstås tar en onödig risk.
När Marca recenserar domaren Rubinos Pérez är det just detta de tycker är värst. Att han lät Apoño (vi kallar honom något annat här men det blir lite för barnsligt till och med för den här texten) vara kvar på planen efter hela Ander-Ewer-scenen.
Nåväl.

Jag vill inte mena på att det är okej att bete sig som skit. Filma hela tiden och knuffa omkull alla. Inte alls, det är inte det.
Men har man gett sig in i något tillsammans så löser man det tillsammans och för första gången denna säsong var det vad vi gjorde.
Vi tog det inte bara. Jag kan inte påpeka det nog.
Vi kämpade för varandra på alla de sätt, och kanske är det demoraliserande att inte enbart beklaga det, kanske är det det inte - oavsett vilket så tror jag att vi som grupp växer av detta. Att se att vi inte är ensamma.
Och ja - rent underhållningsmässigt föredrar jag sådana här fjantiga stök framför två döende halvlekar som inte ens orkar dödsrycka om det är valen som ges. För typ, det blir i alla fall inte tråkigt.

Jag vet inte om ni noterade Marcelino på läktaren. Han filmades ganska ofta. I början av matchen låg varje hårstrå propert och nyktert friserat utmed skalpen i vanlig ordning, men mot slutet så stod det åt alla håll. Jag ser det framför mig, hur han satt där och slet sitt hår och liksom jag önskade att orättvisan hade fått segra.